Kategoriarkiv:Uncategorized

På söndag abdikerar drottning Margrethe II av Danmark efter 52 år på tronen. Det är en sorgesam händelse. Endast döden eller demensen borde skilja en monark från sin krona. I stället lämnar Margrethe tronen som om hennes levnadskall vore ett vanligt arbete, som om plikten gentemot nationen vägde lättare än pensionen.

Nordens republikanska föreningar tar förstås tillfället i akt. I en debattartikel i Sydsvenskan (6/1) skriver de att medborgarna i Danmark, Sverige och Norge “saknar inflytande över vem som är innehavare av det högsta offentliga ämbetet” och att länderna borde “ta de första stegen mot fullt ut demokratiska statsskick”.

Tretton gånger använder de ordet “demokrati”. Varje gång med bara en ytlig förståelse av vad det betyder.

Danskar, svenskar och norrmän har fullt inflytande över vem som är statschef – om medborgarna vill kan de välja nya ätter till tronerna, reformera monarkierna eller rösta bort alltihop. Vi är inte undersåtar i samma bemärkelse som fransmännen var innan revolutionen 1789, då vanliga invånare saknade offentlig makt. Till skillnad från dem äger medborgarna i dag sina politiska institutioner.

Det återspeglas inte minst i formella demokratimätningar. Danmark, Sverige och Norge placerar sig på plats sex, fyra och ett bland världens mest demokratiska länder.

Vi kan alltså välja bort monarkin. Men det vill vi inte. Enligt den senaste mätningen från SOM-institutet vid Göteborgs universitet är de svenska väljarnas förtroende för kungen stabilt – och stödet för republik lägre än vad det har varit på flera decennier. I Danmark och Norge är monarkins anhängare ännu fler.

De republikanska föreningarna engagerar sig i ett låtsasproblem. Samtidigt inser de inte vad de riskerar att förstöra.

I de stora revolutionernas kölvatten har den liberala demokratin etablerat sig som det enda rättfärdiga styrelseskicket. Det kan härledas till en central moralisk insikt: All politisk makt måste rättfärdigas gentemot individen. Medborgare har friheter och rättigheter, inte för att de har en viss hudfärg eller för att de tillber en särskild gud, utan för att de är enskilda människor. Individualismen är själva den stomme som den liberala demokratin bygger på och är avsedd att försvara.

Sedan 1700-talets frihetsrevolutioner har individualismen trängt in i Europas alla kulturer och institutioner. Där den råder har varje enskild människa betydelse: Hennes status som individ är erkänd.

Individualismen är mänsklighetens kanske viktigaste sociala och politiska framsteg någonsin. Det spelar ingen roll vilka föräldrar den enskilde individen har, eftersom hon bär sin status oavsett sitt genetiska eller kulturella förflutna. Man kan säga att individualismen är civilisationens höjdpunkt.

Men det är en höjdpunkt med baksidor. Där varje människa räknas som en egen individ blir hon avknoppad från all den tid som passerat innan hennes födsel, från alla de generationer som föregått henne. Individen existerar i ett historiskt vakuum. Hon är som en bildruta som klippts ut ur en serie, så att hon inte längre kan sägas höra hemma i en sammanhängande filmsekvens.

För att vi som enskilda människor ska hålla ihop behöver vi någonting som binder oss samman. Kungahuset fyller den funktionen – utan att ha en formell politisk makt som måste rättfärdigas gentemot individen.

Huset Bernadotte är en länk mellan dagens och gårdagens svenskar. Kronan är en gemensam referenspunkt som vi alla har samma relation till, oavsett vilka vi är eller vid vilken tidpunkt vi lever. Den förkroppsligar nationens förflutna, som en levande manifestation av vårt ursprung: Våra förfäders arv i kött och blod.

Monarkin bidrar till att hålla ihop individer över tid, som pärlor på ett radband genom historien. Varje svensk är en pärla på kungahusets tråd.

Det bandet vill republikanerna klippa. Deras ideal frilägger samtiden från historien, så att ett kontinuerligt förlopp förvandlas till en serie av varandra oberoende händelser – lika omöjliga att förstå som en sida text som rivits ur en bok.

Republikanerna tror att svenskarna i stället kan länkas samman genom en president, en politiskt vald representant. Därmed bortser de helt från en annan kraft som liksom historiens naturliga gång sliter i det individualistiska samhället.

Forskning visar att svenskarnas förtroende för samhällsinstitutioner har blivit mer politiserat: Förtroendet för exempelvis polisen eller skolan blir alltmer styrt av medborgarnas ideologiska hemvister och partisympatier, och mindre styrt av hur väl institutionerna fungerar och sköter sina uppgifter. Medborgarnas politiska uppfattningar präglar deras omdömen om opolitiska institutioner.

En hypotetisk svensk president skulle naturligtvis inte vara undantagen. Hens politiska motståndare skulle komma med okväden, liksom att medlöparnas spinndoktorer skulle lyfta hen till skyarna.

Presidenten skulle aldrig kunna få samma breda stöd eller nå samma höga värdighet som en monark. I republikanernas Sverige skulle statschefen vara lika nedsmutsad som vilken politiker som helst.

Det individualistiska samhället behöver en representant för nationen som inte blickar fyra år framåt i tiden, utan fyrtio. I monarkin har medborgarna en institution som inte rubbas av flyktiga och övergående händelser: Kungahuset lever inte från mandatperiod till mandatperiod, eller från kris till kris. Tronen står stadig.

I de senaste dagarnas debatt har röster höjts som avfärdar att Ryssland skulle genomföra aggressiva militära insatser på svenskt territorium. Antingen påstås det att Ryssland inte vill, eller att de inte kan. Båda påståendena är tveksamma.

Vad gäller ryska förmågor skriver Oscar Jonsson utmärkt i Expressen (9/1). Bakgrunden är scenariot att Ryssland besegrar Ukraina, vilket är mycket möjligt – särskilt om Donald Trump blir president i USA och stryper det militära biståndet till Ukraina.

Om så skulle ske får vi ett Ryssland som politiskt är lika fientliga till väst men som ställt om till en krigsekonomi. Den krigsekonomin ger dem nu ett övertag i kritiska förmågor så som kryssningsrobotar och artillerigranater, och demonteras inte enkelt. Vi får ett Ryssland som lägger 39 procent av statsbudgeten på det militära och ett Ryssland som ska bygga sina väpnade styrkor till 1,32 miljoner man.

Oscar Jonsson

Det är alltså inte dagens ryska militära förmågor som är särskilt oroväckande, utan framtidens.

Vad gäller ryska avsikter finns många möjliga scenarion där Ryssland har intresse av att genomföra militära insatser på svenskt territorium. I min bok Rubikon presenterar jag ett sådant.

Under bilden nedan finns ett utdrag ur ett av bokens kapitel. I kapitlet lyssnar huvudpersonen John Blixt på generalmajor Rehnstjärna och löjtnant Andersson, när de briefar honom inför hans uppdrag bakom fiendens linjer.

”Och visst ligger det någonting i det”, fortsatte generalmajoren. ”Länder i väst har ju faktiskt slutit sig samman i till exempel Europeiska unionen och Nato. Ur det ryska perspektivet förenas alla liberala demokratier i en och samma politiska makt. Och det är en makt som i avsaknad av ryska buffertzoner står vid dörren. Ryssland tror sig vara hotat av en enad fiende som närmar sig allteftersom forna Sovjetrepubliker en efter en befriar sig från ryskt inflytande. Därför hör det till rysk säkerhetspolitik att splittra västvärlden. Hur då?”

Rehnstjärna slog pekpinnen mot bilden på väggen. Syrien.

”Bomba fram en flyktingvåg till Europa. Ingenting splittrar liberala demokratier lika effektivt som högerradikal nationalism.”

John nickade instämmande. Kanske hade han haft fel om Andersson och Rehnstjärna.

”Flyktingkrisen för några år sedan var en julklapp till det ryska styret, som just spelat ut en hel hand på Ukraina. Men det var inte en oväntad julklapp. Ryssland hade själv paketerat och slagit in den genom långsiktig strategisk säkerhetspolitik. Besegra genom att destabilisera”, sammanfattade Rehnstjärna.

”Nu närmar vi oss slutet på föreläsningen”, fortsatte han och klickade fram en ny bild på väggen.

En karta över Natoländerna. Sverige var markerat i blått och gult. Alla omkringliggande länder utom Finland var markerade i Natoblått.

”Hur påverkas Sverige av rysk säkerhetspolitik?” frågade generalmajoren och fortsatte utan att vänta på svar. ”Det finns flera scenarion som du säkerligen är bekant med. För närvarande är vi bara intresserade av ett. Gotland”, sa han och slog till med pekpinnen på ön. ”Ett stationärt hangarfartyg i Östersjön. Mycket användbart för en rysk operation med syfte att destabilisera väst. Låt säga att Ryssland vill slå ett kraftslag mot Nato.”

Rehnstjärna hade börjat gå fram och tillbaka längst fram i rummet med händerna på ryggen. Han höll pekpinnen längs ryggen i ett fast grepp och viftade med den för att markera särskilt viktiga punkter.

”I vårt scenario vill Ryssland demonstrera för västvärlden att Nato är en varg utan tänder. Att det är lönlöst för nya länder att ansluta sig till alliansen och att de som redan gjort det borde dra sig ur. Montenegro, för att nämna ett exempel med kuststräcka i Medelhavet. Om Ryssland kan förstöra förtroendet för Nato hos folket i liberala demokratier har de åstadkommit en säkerhetspolitisk jackpott. Ett sätt vore att ta och hålla ett Natoland.”

Han slog med pekpinnen i bilden på nytt. Den här gången på baltländerna.

”Estland, Lettland och Litauen”, sa generalen med hög röst. ”I vårt scenario angriper Ryssland ett eller flera av dessa länder och håller området med sådan effektivitet att övriga Natoländer inte kan komma till undsättning. För att nå detta mål behöver de…”

Generalmajoren tystnade och svepte med pekpinnen från baltländerna över Östersjön till Gotland. Han såg på John.

”Gotland?” sa John.

”Gotland”, bekräftade generalmajoren och lade händerna bakom ryggen igen. ”Ryssland angriper Gotland för att kontrollera Östersjön så att Natoländerna inte kan undsätta Baltikum sjövägen. Därmed når de sitt säkerhetspolitiska mål att destabilisera försvarsalliansen.”

”Svenskt territorium har alltså i vårt scenario en indirekt betydelse för rysk säkerhetspolitik”, fortsatte Rehnstjärna. ”Det är här du kommer in i bilden, J.”

John vaknade till.

”Okej”, sa han frågande.

”Vi har starka indikationer”, sa generalmajoren och tog ett par steg framåt mot John, ”på att vårt scenario inte längre bara är hypotetiskt.”

John såg sig omkring. Andersson flinade mot honom.

”Ryssen kommer”, sa löjtnanten.

---

Jag skrev Rubikon som en varning till säkerhetspolitiskt slumrande svenskar. Tre månader efter att den var färdig föll bomberna över Kiev.

Köp boken på Adlibris eller Bokus, lyssna på den på Storytel, Nextory eller BookBeat.

Om du bor i eller kring Stockholm är du välkommen att besöka Sollentuna bibliotek den 15/2 kl. 18-19, då jag ger ett föredrag om boken.

Valda citat ur introduktionen till min bok Vi är alla individualister:

”Det går rundgång i den svenska liberala idédebatten. En teori om liberalism dominerar över andra: Människan har vissa okränkbara rättigheter och bara under en fri marknadsekonomi kan dessa skyddas fullt ut. Mindre variationer på samma tema förekommer, men den grundläggande idén står fast.”

”Svenska liberaler har upprepat sitt ideologiska mantra i decennier. Det har passat bra ihop med den borgerliga alliansen mot ett långvarigt socialdemokratiskt styre. Eftersom den huvudsakliga ideologiska konfliktlinjen i svensk politik länge har gällt ekonomi har liberalismens grunder inte blivit utmanade. De politiskt intressanta problemen och frågeställningarna har gällt offentliga finanser – därför har liberaler inte behövt utforska andra tankevärldar.”

”För många liberaler framstår i dessa tider organisationer och partier till vänster som mer naturliga samarbetspartners än de till höger. Så länge högern tolererar fel värderingar, lyder analysen, spelar den ekonomiska politiken mindre roll. En annan politisk konfliktlinje har blivit viktigare: Den moraliska.”

”Det nya politiska läget, liksom den nya politiska stämningen i landet, tvingar liberaler att söka sig till ideologisk argumentation för inspiration och vägledning. Vissa av dem spelar den gamla liberala grammofonskivan ett varv till. Det mest talande exemplet är Lena Andersson, som i sin bok med den oförlåtande titeln Om falsk och äkta liberalism gör gällande att liberalismen har ‘funnit det ideala system’ som bör ‘låsas fast inför evigheten’.”

”De liberala nytänkarna är dock få, och presenterar därtill mestadels sina idéer på engelska och för en akademisk publik. I detta förtjänar Lena Andersson aktning. Hennes bok är ett av få försök att ta ett helhetsgrepp om liberalismen och argumentera ideologiskt på svenska.”

”Boken du nu läser är ytterligare ett försök. Den som har läst Anderssons bok lär snart inse att vi delar få åsikter med varandra. Men min bok är inte en replik på Anderssons, utan ett alternativ till den. Jag försöker liksom Karlson, Galston, Rosenblatt, Tamir och andra att stoppa den liberala rundgången.”

”Bokens fem kapitel resulterar i en realistisk liberal individualism som ger praktisk handlingsvägledning både till enskilda personer och samhället i stort. Teorin är ett alternativ till den idag dominerande föreställningen att liberalism har att göra med okränkbara rättigheter och marknadsekonomi. Den är ett försök att återuppliva liberalism som politisk praktik.”

Och ett citat ur avslutningen:

”Boken är också ett försök att tolka och artikulera en viktig del av den svenska moraliska kulturen. Men jag hoppas att den inte blir det sista försöket. Tvärtom önskar jag att boken blir ett startskott för en moralisk introspektion hos oss svenskar, att den kan initiera en ideologisk debatt om de moraliska värderingar som samlar oss i en politisk gemenskap. Jag hoppas att boken ska stimulera en längtan efter djupare insikter om ett av svenskarnas mest utmärkande kännetecken: Vår individualism.”

Beställ boken från förlaget eller exempelvis Adlibris, Bokus och Boktugg.

Fotografer säger ofta att den bästa kameran är den man har med sig. Tanken är både klyftig och djup. Den fångar på ett roligt sätt att fotografering inte sitter i tekniken, utan i fotografen.

Men helvetes jävlar vilket uttjatat påstående det är.

Dessutom är den sanning som tanken förmedlar i själva verket trivial. Ja, en skicklig fotograf fångar rätt ögonblick på rätt sätt. Om ljuset och kompositionen klaffar går det att ta en bra bild med en potatis.

Saken är att fotografering inte bara handlar om det ögonblick då slutarknappen trycks ned och filmen eller sensorn registrerar tillfället. Fotografering handlar om mycket mer.

En skicklig fotograf går inte och väntar på rätt ögonblick. Hen planerar för att befinna sig i situationer där intressanta ögonblick inträffar. I planeringen ingår att ta med sig den mest lämpliga utrustningen.

Det svåra är att bra kameror kostar skjortan. Sony Alpha 1? 75 000 kronor. Hasselblad H6D-100C? 390 000 kronor.

Om fotografen vill ha en bild på en intensiv frisparkssituation i en fotbollsmatch kan en Sony Alpha 1 med serietagning på 30 bilder i sekunden vara en bra kamera. Den kan frysa dobbarna precis när de träffar smalbenet.

Det kan en iPhone också göra. Fast med en halv sekunds fördröjning mellan att slutarknappen trycks ned och att bilden tas krävs en gnutta tur.

Om fotografen vill ha en bild på ett vidsträckt bergslandskap där en flod ringlar sig fram mellan stockar och stenar kan en Hasselblad H6D-100C med en sensor på 100 megapixel vara ett gott alternativ. Bildfilen blir stor nog att tryckas över hela fasaden på Fjällrävens brand store.

Ja, det går att göra med en Canon PowerShot från 1998 också. Om man är okej med pixlar och brus.

Därför är jag så trött på tanken att ”den bästa kameran är den man har med sig”. Här är en bättre tanke: En bra fotograf har en bra kamera med sig.

Om fotografen vill åstadkomma en retrokänsla kan det vara skitbra att använda en gammal Pentax KM där objektivet läcker så mycket ljus att det bränner hål i filmen. Om fotografen vill skicka bilder direkt från nyhetshändelsen till redaktionen så att de kan publiceras två minuter senare kanske en Nikon Z9 vore bra. Och så vidare.

Därför är jag så trött på tanken att ”den bästa kameran är den man har med sig”. Här är en bättre tanke: En bra fotograf har en bra kamera med sig.

Det svåra är att bra kameror kostar skjortan. Sony Alpha 1? 75 000 kronor. Hasselblad H6D-100C? 390 000 kronor.

De flesta fotografer har inte möjlighet att köpa olika kameror för olika syften, utan behöver kompromissa med sin utrustning. Kanske en kamera med 20 bilders serietagning och 45 megapixlar funkar för den som vill fota både fotboll och landskap – även om kameran inte är det absolut bästa alternativet för någondera.

Med andra ord: den bästa kameran är nästan alltid en man inte har med sig.

Utilitarismen är en konstig teori om moral. Man kan till och med kalla den för pervers.

När jag tänker på moral tänker jag på minst sex olika problem. För det första tänker jag på vad som är gott. Vad har värde? Jag tänker då på exempelvis lycka, frihet och vänskap – livets goda ting.

För det andra tänker jag på vad som är rätt eller rättvist. Då tänker jag bland annat på hur goda ting borde fördelas mellan människor. Är till exempel ett samhälle rättvist om en liten elit är lycklig på den stora massans bekostnad?

Jag tänker på det goda och det rätta som fundamentala moraliska problem. Det gör inte utilitarister. De tjoffar ihop dessa kategoriskt skilda ting till ett.

Men konstigheterna slutar inte där. När jag tänker på moral tänker jag på att leva moraliskt, att vara moralisk och att handla moraliskt. Vad är ett gott liv? Vem är en rättvis människa? För mig är även det på en fundamental nivå kategoriskt skilda ting.

Det är det inte för utilitarister. I stället menar de exempelvis att ett gott liv är ett som utgörs av goda handlingar, eller att en god person är en som gör goda saker. De blandar ihop allt.

När jag tänker på moral blir det lättare om jag delar upp saker och ting. Närmare bestämt till minst sex olika problem. Såhär:

	Leva	Vara	Handla
Gott	1	2	3
Rätt(-vist)	4	5	6

Då blir det bättre tankar om moral. Men utilitarister håller inte med. De skriver antingen samma sak i alla sex rutor, eller tjoffar ihop raderna och kolumnerna så att det bara finns en ruta kvar.

Jag kan förstå om man vill utöka antalet problem. Kanske tycker man att det är en bra idé att skilja mellan rätt och rättvist, och alltså lägga till en rad i tabellen så att man får nio problem i stället för sex. Det kan göra tankar på moral ännu mer precisa.

Men utilitarister vill göra tvärtom. För mig är det bara konstigt.

Jag har ett argument mot utilitarism som jag tycker är kul. Det är inte ett knockout-argument – jag är faktiskt inte säker på om det åstadkommer något över huvud taget. Men jag tycker att det är kul.

Argumentet lyder såhär: inför frågan om spädbarn borde ätas med senap eller ketchup har utilitarismen ett svar, vilket visar att utilitarismen är falsk – vissa frågor borde det inte finnas svar på.

Visst är det kul? Nåväl. Kanske inte.

När jag har dragit argumentet för vänner som är utilitarister har jag fått ett svar som i sin tur, tycker jag, visar att utilitarismen är falsk. Mina vänner säger att spädbarnet inte tillför argumentet någonting. Frågan gäller huruvida man borde äta senap eller ketchup, och det är inte uppenbart att det inte borde finnas några svar på den.

Snygg kontring! Mina utilitaristiska vänner gör en matematisk manöver. De stryker ”spädbarn” ur båda leden så att frågan bara handlar om senap och ketchup.

Visst är det smart? Kanske. Men det är perverst.

Från ett utilitaristiskt perspektiv är det helt oproblematiskt att matematisera moraliska problem. Hela teorin bygger ju, på ett sätt, på att gott och ont kvantifieras. Men från mitt perspektiv är det en ren perversion att lyfta ut spädbarnet ur frågan, som om spädbarnet vore ett tecken i en ekvation.

Jag menar inte att det alltid är fel att matematisera moralen. Bara ibland.

För moraliska frågor som handlar om människor och människovärde är det, åtminstone ibland, rent perverst att matematisera. När hjärnan börjar arbeta matematiskt med sådana frågor sker en fundamental förvrängning av det mänskliga, ungefär som att det sker en fundamental förvrängning av det logiska när man ersätter matematisk slutledning med att höfta lite.

Den rimliga reaktionen på frågan om spädbarn borde ätas med senap eller ketchup är äckel eller motvilja – inte ”låt oss stryka ett tecken ur ekvationens båda led”. Reagerar man med det kalkylerande förnuftet i stället för med magkänslan sker det någonting perverst.

Vilket visar att utilitarismen är falsk. Eller inte. Men det är kul att tänka på!

Jag saknar samtliga kvalifikationer som krävs för att skriva det här inlägget, och ingen har bett mig uttala mig i ämnet. Ändå skriver jag. Varför? Därför att jag tycker att det är roligt. Saken gäller fotografering.

Fotografen Severus Tenenbaum – som är en oändligt mycket mer meriterad fotograf än jag och oändligt mycket skickligare på hantverket – skrev nyligen att många blandar ihop bra fotografer med bra redigerare. Man kan vara det ena utan att vara det andra.

Jag köper det. I den digitala tidsåldern kan man med datorns hjälp förvandla ett fotografi helt och hållet. På internet ser man ofta bilder som vid en första anblick ser fantastisk ut – vilken trädkrona! en sån vacker himmel! – men som man stunden senare upptäcker är… Usel.

Det beror på att fotografering handlar om mer än häftiga färger och kontraster. Sånt som Instagram fixar med ”filter”.

Fotografering handlar om komposition, alltså om hur bildens olika element hör ihop med varandra. Det handlar om djup, perspektiv och rörelse. Men framför allt handlar fotografering om ögonblick.

Kamerans slutare – en liten mojäng som öppnar sig när man trycker på avtryckarknappen – är öppen i bara en bråkdel av en sekund. När den är öppen släpps ljus in i kameran som träffar filmen, eller sensorn, så att en avbildning sker. Sedan stängs slutaren igen. Ögonblicket är över.

En skicklig fotograf är i första hand en som trycker på avtryckarknappen vid exakt rätt tillfälle. Bara en bråkdel av en sekund innan slutaren öppnade sig och släppte in ljus flög en färgglad fågel förbi. Du sköt för tidigt. En bråkdel av en sekund senare träffade en boxningshandske en haka. Du missade.

Därför köper jag det Severus skriver. Det spelar ingen roll hur skicklig man är på att redigera om bilden inte fångar ett intressant ögonblick.

Ändå ligger det någonting och skaver under ytan. Mellan raderna. Någonting med det jag läser – som Severus egentligen kanske inte skriver! det kanske bara är jag! – stör mig. Kan det vara konservatism min nos sniffar upp?

Jag tål inte konservatism. Kanske är det ett personlighetsdrag, snarare än ideologi. Jag vet inte. Men jag har själv lidit av denna sjuka. Vad värre är – jag led av både konservatism och att vara ett pretentiöst arsel på samma gång. Den värsta multisjukan som finns.

Bilden ovan föreställer min gamle morfar Sven. Han dog strax efter att jag tog den. Jag var i 20-årsåldern och var ett multisjukt konservativt prettoarsel.

Jag vägrade fota digitalt. Det skulle vara analogt. Pff! Inte nog med det. Ljusmätaren på min farsas gamla Pentax KM hade gått sönder, så jag var tvungen att lära mig exponera mina bilder utan tekniska hjälpmedel. Vips, så tyckte jag att det var ”mainstream” att mäta ljuset i miljön jag fotade i. En riktig fotograf, tyckte mitt multisjuka jag, kan sin utrustning.

Ibland lyckades jag. Bilden på morfar Sven är tagen i motljus och innehåller både väldigt ljusa och väldigt mörka partier. Men ansiktet, själva blicken, är välexponerad. Jag var omåttligt stolt när jag fick negativet från nån jävla hipsterfirma i Tyskland som framkallade mina filmer.

Som konservativt och pretentiöst arsel hånskrattade jag förstås åt redigering. Ha! Sånt är för folk som inte kan fotografera. Man kan aldrig dölja en dålig komposition bakom snygga färger, och så vidare och så vidare.

Men åren gick. Jag insåg (frisknade till? bytte uppfattning?) att den digitala tekniken erbjöd möjligheter som den analoga fotograferingen saknade. Särskilt hastighet. En bild tagen med digitalkamera kan beskäras och kalibreras på några sekunder. Dessutom blev digitalkameror så bra att själva bildkvaliteten gjorde det dumt att inte acceptera tekniken.

Jag tror att det bakom min multisjukdom låg en sökan efter autenticitet. Liksom många andra fotografer ville jag att det jag skapade skulle vara äkta – och den digitala tekniken kändes falsk. Ett ögonblicks ljus på en kemiskt preparerad filmrulle ljuger inte. Men vem vet vad en liten dator i en digitalkamera hittar på? Fångar sensorn verkligen det riktiga ljuset?

Den här bilden tog jag när Emmanuel Macron valdes till president 2022 och jag stod i folkhavet för att lyssna på hans segertal. Bilden är ganska bra! Slutaren är öppnad i rätt ögonblick. Eiffeltornet ger bilden en geografisk stämpel. Skylten berättar varför vi är där.

Allt annat i bilden – mobiltelefonerna, siluetterna av människors huvuden, kvällshimlen – ramar in Eiffeltornet och skylten på ett sätt som förmedlar en viss stämning. När man tittar på bilden känns det som att man är i Paris och väntar på att Macron ska hålla tal.

Jag tycker att det finns ett mått av autenticitet i bilden. Den ljuger inte. Bilden utgör en representation av det ljus som föll in i min (digital-)kamera.

Men någonting saknas. Jag som faktiskt var där vet att stämningen gick att ta på. Glädjen, förväntan. Bilden låter en inte höra folkets jubel. Även om bilden utgör en så att säga objektiv representation av tillfället så fångar den inte helt och hållet min subjektiva upplevelse av ögonblicket. Hur det kändes.

Det här är samma bild – fast jag har redigerat den lite grann. Dragit i några spakar för att få fram ljus och färg där jag vill ha det. Ljuger bilden? Har den tappat sin autenticitet? Jag tycker inte det. På ett sätt är det tvärtom.

Jag har redigerat bilden så att den inte bara representerar ögonblicket, utan också min upplevelse av det. Hur jag kände att tillfället var. Den redigerade bilden är faktiskt en bättre representation, eftersom den säger mer.

För mig kan digital fotografering och redigering göra en bild mer autentisk – eftersom det gör det lättare för fotografen att förmedla en subjektiv upplevelse. En redigerad bild representerar inte bara ljuset som träffar filmen eller linsen, utan också ögonblickets känsla.

Kanske har jag öppnat Pandoras ask. Titta på bilden på Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi. Jag tog den några minuter innan en av partiledardebatterna inför riksdagsvalet 2022. Den är helt oredigerad. Det varma ljus som faller över Stenevis ansikte kommer från en lampa som Expressens journalist använde när han intervjuade språkröret. I bakgrunden syns Moderaternas kampanjbuss. Det är ögonblick bland andra.

Ska jag vara ärlig kändes det inte något speciellt. Ögonblicket innehöll inte någon särskild stämning – det var bara några politiker som gjorde sitt jobb, och ett par journalister som gjorde sitt. Visst kan bilden redigeras något. Lite mer skärpa. Dra lite i färgreglagen. Men det finns inte mycket känsla att stoppa in. Om man inte hittar på, förstås.

När jag kom hem och tittade på bilden i datorn kände jag att det låg någonting dolt i den, en subjektiv upplevelse som gick att ta fram. Så jag lekte med den. Plötsligt är det en helt annan bild! Vi ser inte längre en grå politiker som bara gör sitt jobb, utan en människa som ensam men stark möter sitt öde. Så mycket mer känsla! Så oändligt mycket mer spännande!

Plötsligt har jag börjat ljuga med min fotografering! Jag har redigerat en bild så att den representerar känslor som aldrig fanns i det ögonblick bilden togs!

Mitt 20-åriga multisjuka jag gråter av skam. Men själv skäms jag inte. Som jag ser det har jag skapat någonting vackert. En bild värd att stanna upp och titta på, för att den får en att känna och tänka. Hur kan det vara fel?

En fotograf fångar ögonblick. Som när en ung tjej följer med sin mor in i ett valbås för att rösta för första gången.

Eller när en man har parkerat sin cykel för att äta glass.

Eller när en annan man har hållit ett tal.

Eller när en tredje man är på väg för att hålla ett annat tal.

Ibland kan ett ögonblick göras bättre i efterhand. Det hör till charmen med fotografering: man får göra ändringar så att känslan av att vara där kommuniceras bättre, och man får hitta på en känsla som inte fanns när slutaren var öppen. Som bilden på det här universitetsbiblioteket i Tbilisi.

Därför kan jag inte låta bli att tycka att det är lite pretto att vara emot redigering. Jag säger inte att Severus Tenenbaum är det! Hon gör bara iakttagelsen att många blandar ihop bra fotografer med bra redigerare.

Men… ändå… Ligger det inte något och skaver där under? Ett slags motstånd som påminner om en 20-åring som tycker att analog fotografering utan ljusmätare är det enda autentiska hantverket. Inte? Det kanske bara är jag.

”Frihet är det mest värdefulla som finns.”

”Lycka är det högsta goda.”

”Rätten till sin egen kropp är det enda verkligt okränkbara.”

Jag tycker att det är svårt att välja en och endast en sak som är ”mest värdefullt”. Ofta förstår jag inte ens varför man skulle vilja göra det.

Men för somliga tänkare är jakten på det ”högsta goda” väldigt viktig. Enligt vissa teorier om moral är ”lycka” det enda som är värdefullt i sig, medan allt annat är värdefullt bara i den utsträckning det leder till lycka. Är vänskap värdefullt? Bara om det leder till lycka. På vilket sätt är jämlikhet värdefullt? Därför att det bidrar till lycka. Och så vidare.

För mig är det ett konstigt sätt att tänka på moral. Jag är för det första inte övertygad om att något sådant påstående är sant. Men vad viktigare är tror jag inte att sådant tänkande leder någonstans. Det finns helt enkelt mer hjälpsamma sätt att tänka på moral.

Såhär tänker jag. Påståenden om att värdet i saker och ting kan förklaras genom deras funktion för något särskilt ”högsta goda”, som exempelvis lycka, kan jämföras med påståendet att allting på tallriksmodellen – grönsaker, potatis och kött – kan förklaras genom dess funktion för människans näringsintag.

Det kanske är sant att människan behöver allt på tallriken. Grönsaker är nyttigt för att det ger näring. Potatis också. Och kött. Så varför bryta ner tallriken i beståndsdelar, när varje beståndsdel är bra att ha bara för att det leder till något annat? Vi kan plocka ner alla planscher med tallriksmodellen i alla skolmatsalar, och i stället sätta upp blanka papper med ordet NÄRING på. Eller?

Nja. Det vore kanske sant. Men det vore inte meningsfullt. Inga barn skulle lära sig att äta bra genom att stirra på ordet ”näring”. Det är mer hjälpsamt med bilder på grönsaker och potatis.

På ungefär samma sätt tror jag att det är mer hjälpsamt att bryta ner ”det högsta goda”, om det ens finns något sådant, i flera delar. Frihet är bra, av vissa skäl. Lycka är bra, av andra skäl. Och så vidare.

Vill man ha ett hjälpsamt sätt att tänka på moral är det kanske inte klokt att föreställa sig ett ”högsta goda” eller ”mest värdefulla” – oavsett om det är sant eller inte. Det leder helt enkelt ingenstans.

Äger du dig själv? I någon slags vardaglig bemärkelse kanske du gör det. Eller, på samma vardagliga sätt, kanske man kan säga att du borde betraktas som en självägande person. Att det vore fel att betrakta dig på annat sätt.

Vissa libertarianer menar dock allvar när de säger så. De tror på något som kan kallas för självägandeskapstesen i en väldigt bokstavlig mening.

Enligt självägandeskapstesen har människor en exklusiv och fullständig rätt till kroppslig integritet. Det går en moralisk gräns vid varje individs hud, naglar, hår, ögonglober, tänder, och så vidare, som ingen annan får passera. Eftersom individen äger sig själv.

Många libertarianer tror att människans självägandeskap ger henne en stor portion frihet i livet. För att exempelvis hindra någon från att förflytta sig geografiskt måste man ta tag i hennes arm och hålla fast henne. Då passerar man den moraliska gräns som utgörs av hennes hud och hår och sånt, vilket är otillåtet. Man kränker personens självägandeskap. Just på grund av att människan äger sig själv får ingen hindra henne från att förflytta sig (rörelsefrihet), tro på den gud hon vill tro på (religionsfrihet), säga vad hon vill (yttrandefrihet), och så vidare.

I en forskningsartikel som publicerades i tidskriften De Ethica i förra veckan ifrågasätter jag relationen mellan självägandeskap och frihet. Jag argumenterar för att det inte finns en sådan relation: ett samhälle som respekterar självägandeskap är inte nödvändigtvis ett fritt samhälle.

Argumentet är i sin helhet ganska komplext, men det bygger på ett enkelt tankeexempel som libertarianen Eric Mack formulerade i mitten av 1990-talet. Tankeexemplet lyder som följer.

Vi ska föreställa oss Zelda, som lever i ett samhälle som respekterar människors självägandeskap. Sedan ska vi föreställa oss ett gäng tatuerade busar. Busarna omringar Zelda. De krokar arm så att de står tätt intill varandra, men rör aldrig Zelda och kränker därför inte hennes självägandeskap.

För att ta sig ur gängets ondskefulla omringning måste Zelda bryta busarnas armkrokskedja, eller klättra över dem. Hon måste alltså röra vid dem utan deras tillåtelse – vilket kränker deras självägandeskap. Zelda tar sig inte ut! Självägandeskapstesen ger busarna rätt att hålla henne fången där tills hon svälter ihjäl.

Eric Mack använder tankeexemplet i helt andra syften, men jag menar att det visar att det inte finns någon omedelbar relation mellan självägandeskap och frihet. Zeldas självägandeskap är intakt. Men hon är inte fri.

Argumentet, i sin mer komplexa helhet, visar att relationen mellan självägandeskap och frihet är som relationen mellan självägandeskap och jämlikhet. Det ena följer inte av det andra: de är kategoriskt skilda ting.

Om argumentet håller, vilket jag tror att det gör, står libertarianer som tror på självägandeskapstesen inför svåra val. De måste antingen (1) erbjuda ett försvar för friheten som är oberoende från deras försvar av självägandeskapstesen, (2) uttryckligen gå med på att de anser att frihet är sekundärt i förhållande till självägandeskap eller (3) omvärdera grunden för sina politiska åsikter.

Artikeln är tillgänglig för allmänheten och finns att läsa på De Ethicas hemsida.

Min artikel ”The Usefulness of Concepts as a Methodological Point of Reference in Applied Ethics” har publicerats i facktidskriften Metaphilosophy. Artikeln handlar om hur etiker borde gå tillväga när de formulerar begrepp som ska användas i praktiska sammanhang.

Mer specifikt handlar artikeln om regler som etiker borde följa. En sån regel är att påståenden behöver vara universaliserbara.

Låt till exempel säga att en etiker vill säga någonting om hur patienter borde behandlas i vården. Etikern kanske tycker att ”alla borde få bestämma själva vilken medicin de ska ta”. Men alla patienter kan inte fatta sådana beslut själva. Nyfödda bebisar har till exempel inte de förmågor som krävs för att kunna bestämma över sin egen medicinering.

Etikerns åsikt att ”alla borde få bestämma själva vilken medicin de ska ta” bryter därför mot regeln om universalisering: påståendet gäller inte för alla, överallt, alltid. Därför borde inte vården styras av påståendet.

I min artikel föreslår jag en ny sådan regel, som etiker borde ta hänsyn till. Regeln handlar om användbarhet.

Låt säga att en etiker uttrycker en åsikt som är universaliserbar. Åsikten gäller för alla, överallt, alltid. Jag menar att det inte räcker – om åsikten inte fungerar i praktiken bryter den ändå mot en slags regel.

Ibland kan regeln om universaliserbarhet och regeln om användbarhet krocka med varandra. Ett påstående kan vara universaliserbart men inte användbart, eller användbart men inte universaliserbart. Vilken regel är då viktigast?

Det är nog vanligt bland etiker att ge företräde åt regeln om universaliserbarhet. Men jag menar att det inte är givet. Regeln om användbarhet är också viktig och behöver tas på allvar.

Med min artikel vill jag stimulera en diskussion bland etiker om regeln och hur viktig den är relativt andra regler. Ytterst sett gäller det metod. Hur borde etiker gå tillväga när de löser problem? Jag tror att det vore bra för etiken som forskningsfält om etiker tänkte och pratade mer om metod. Förhoppningsvis kan min artikel bidra till det.