Några utvalda inlägg

Några utvalda inlägg:

2017-08-30 Principer för ett gott politiskt samtal
2017-05-31 Ett gemensamt ideologiskt manifest för liberaler och socialister
2017-04-16 Kapitalism – om den fattige själv får välja
2016-11-11 Libertarianer och Trump?!
2016-05-16 Varför inte socialism?

Förnuftets lag eller förnuftets ofullkomlighet: Gjorde Hayek Kant irrelevant?

Immanuel Kant (1724–1804) ville liksom andra upplysningsfilosofer underkasta världen förnuftet. Ingenting i denna värld stod bortom det mänskliga sinnets horisont. Det gällde bara att med förnuftet hitta den rätta nyckeln så skulle naturens alla hemligheter vara avslöjade, och skulle därmed även stå till människans förfogande. Människan: världens herre.

Det sägs att Kant aldrig lämnade sitt kära Königsberg. Och varför skulle han göra det? Från sitt skrivbord kunde han utforska förnuftet, förnimmelsen och etiken – en upptäcktsresa stor nog även för den mest äventyrlige. Kant kunde lösa världens gåtor utan att ens behöva sätta sin fot i den.

Kärleken och den fullständiga tilliten till förnuftets förmågor återspeglas i Kants teorier om människans sociala tillvaro. Vi ska leva i ett Kingdom of Ends där varje individ är fullständigt rationell och behandlas därefter som ett mål i sig. Konstitutionella republiker ska garantera människans frihet och förnuftets genomslagskraft ska möjliggöra en evig fred i och mellan alla stater.

Två och ett halvt sekel efter Kants död skrev ekonomen och sociologen F.A. Hayek (1899–1992) om det omöjliga i dylika skrivbordskonstruktioner av samhället. Hayek argumenterade övertygande att den mänskliga tillvaron är obegripligt komplex. Vi kan aldrig skapa ordning i en ständigt föränderlig social värld; människans förnuft är dömt att för alltid ligga ett steg efter.

Vad kan upplysningsfilosofen Kant tillföra samhällsteorin efter Hayeks fullständiga tillintetgörande av människans sociala planeringsförmåga?

Ett svar på den frågan kan nås genom en djupdykning i Kants moralfilosofi. Förnuftsbegåvade varelser som människan, menade Kant, är underställda tänkandets regel: det kategoriska imperativet. Vi kan till exempel inte utan motsättningar samtidigt vilja och inte vilja någonting. Tänkandets regel kräver av oss en sammanhängande följdriktighet i våra idéer.

Det kategoriska imperativet är samtidigt handlandets regel. Varje förnuftsbegåvad varelse är moraliskt ålagd att handla enligt universaliserbara maximer – ”tänk om alla vore tvingade att göra så!” – och att behandla alla andra förnuftsbegåvade varelser som ändamål i sig själva.

Som upplysta varelser ska vi ta livet i besittning genom att underkasta oss plikten. Moralen kräver att människan gör sig själv till världens härskare och upprättar en fredlig ordning där varje människa förverkligar sitt självbestämmande. Just självbestämmande – autonomi – är både moralens förutsättning och dess syfte: människan ska bli autonom genom att underkasta sig plikten, vilket kräver att hon är fri att själv välja den.

Hayek påvisade förnuftets svårigheter att skapa social ordning; Kant påvisade ett värde som riskeras om förnuftet helt sätts ur spel.

Ur ett perspektiv lever vi i institutionernas tidsålder. Samhällsvetare använder institutioner för att förklara lyckade och misslyckade sociala projekt, moralfilosofer argumenterar kring vad som gör institutioner rättfärdigade. Vår tids samhällsteori gynnas av en institutionsinriktad liberal läsning av Kant.

I den liberala läsningen är Kants etik individualistisk och frihetlig. Den är inte orienterad kring exempelvis tradition eller social omvälvning, utan kring den enskilda människan och hennes moraliska självförverkligande. Kantianismen är ett berikande alternativ till normativa teorier om exempelvis det allmänna bästa, naturliga rättigheter och sociala kontrakt.

Vi vet idag mycket om autonomifrämjande institutioner. Marknadsekonomin skapar ett välstånd och möjliggör fler och bättre livsval än något annat känt ekonomiskt system. Den lagstyrda demokratiska rättsstaten, granskad av en fri media, minimerar godtycklig maktutövning och tillerkänner den enskilde individen utrymme att leva och verka.

Vi vet också mycket om vad som motverkar autonomifrämjande institutioner. En utbredd korruption gör att statens förmågor vittrar sönder. Lagstiftning som sker i affekt, som hastigt införda och undermåligt utredda åtgärder mot terrorism, är ineffektiva och kränker individuella rättigheter. Asymmetrisk information kan leda till marknadsmisslyckanden. Och så vidare.

Det är förnuftsvidrigt och därmed förkastligt att förneka kunskaper som dessa. Tvärtom borde de användas i autonomifrämjande syften.

Den marknadsekonomiskt drivna och demokratiskt styrda rättsstaten är autonomifrämjande. I det grundas mycket av dess legitimitet. Försvaret av dess institutioner kan kräva aktiva åtgärder från staten, som exempelvis vissa marknadsinterventioner. Kant ger vägledning i detta försvar genom att fästa vår uppmärksamhet vid personlig autonomi; moralens förutsättning och syfte.

Upplysningsprojektet att från skrivbordet konstruera en fullständig samhällsmodell är förlegat. Hayek är en av många som har visat att det inte är möjligt. Men i Kant finns fortfarande insikter att hämta kring vad som gör institutioner goda. I Kant finns förnuftsvänlig vägledning kring det värde som står på spel om institutioner är missriktade. Kants pliktetik är vid liv.

Det gäller fortfarande för människan att lägga världen under sig, fast mot bakgrund av den moderna kännedomen om förnuftets begränsningar.

 

Allt som är bra med socialdemokratin är liberalt

”Om man skall karaktärisera [1880-talets] fackföreningsrörelse i politiskt avseende”, skrev Sigfrid Hansson, statsminister Per Albins äldre bror, i Tiden år 1926, ”nödgas man närmast beteckna den som en liberal arbetarrörelse.” Innan agitatorer som August Palm predikade om ”det socialistiska giftet” hade liberaler författat det första svenska fackföreningsprogrammet, under mottot ”Aktning för den nitiske arbetaren! Vördnad för den välvillige kapitalisten!”

Detta var innan Socialdemokraterna bildades 1889 och innan dess fackliga gren Landsorganisationen bildades 1898. Socialdemokratin må ha varit tidiga försvarare av arbetares rättigheter, men det var liberaler som visade vägen.

Vid flera avgörande tidpunkter i den svenska socialdemokratins historia har den liberala linjen vunnit. Man valde reformismen och inte revolutionen 1917. Saltsjöbadsavtalet 1938 var en marknadslösning. Den svenska arbetarrörelsen har omfamnat den liberala demokratin och ofta en optimistisk attityd till kapitalismen. Såhär står det i Socialdemokraternas partiprogram från 2013:

När marknaden fungerar som bäst är den en kraftfull katalysator för människors uppfinningsrikedom och kreativitet. Denna dynamik har skapat ekonomiska resurser som bidragit till att förbättra våra liv och till att lyfta stora delar av mänskligheten ur fattigdom.

Det som är bra med arbetarrörelsen är lika mycket liberalt som socialdemokratiskt. Men tyvärr är Partiet även mycket annat.

I höstas fick till exempel Socialdemokraternas ungdomsförbund uppmärksamhet i media då det visade sig att moderpartiet har skapat en lucka i lagen som tillåter dem att finansiera sin verksamhet genom lotteriförsäljning. Det kan inte heller ha undgått någon att partiet fortsätter att placera ut trogna medlemmar på viktiga myndighetsposter, som när man gjorde Ilmar Reepalu till chef över utredningen av offentligfinansierade välfärdstjänster.

Vidare vet alla med insyn i socialdemokratin att det finns historia och så finns det bommersvikshistoria – den som Partiet lär partisterna att rabbla. Man ska tacka arbetarrörelsen för allt som är gott och glömma allt som inte är det, om det inte kan skyllas på borgarna förstås.

Socialdemokratin har alltid haft svårt att för det första skilja mellan partiet och statsmakten, och för det andra mellan statsmakten och det övriga samhället. Partiet är Sverige och Sverige är Partiet.

Lyckligtvis är socialdemokratin på nedgång i hela Europa. Det socialdemokratiska projektet hör till en 1900-talsidé som har prövats och som folket väljer bort. Det finns bättre alternativ, inte minst under det liberala paraplyet. Under det ryms arbetsskyddet, statsindividualismen och den sociala rättvisan. Socialdemokratin behövs inte.

Men helt uträknad är den inte ännu. Socialdemokraterna kommer förmodligen bli största parti i ytterligare några val. Liberaler borde sluta tänka på socialdemokratin som en fiende som måste slås ned och i stället som en stor maskin som man kan hjälpa till att montera ned. Lägga till vila.

Socialdemokratin, å sin sida, borde ansluta sig till liberalismen igen. Nyss basunerade man ut att valet 2018 står mellan trygghet och liberal migration. För tydlighets skull, eftersom det strider med allt partiet tidigare har sagt, är det inte liberal migration Socialdemokraterna stöder. Man gör högerpopulismen sällskap eftersom man tror att det kan ge röster. Det är principlöst, men följdriktigt för ett parti med makten som ledstjärna.

Älskade liberalism, förbannade liberaler

Älskade liberalism, förbannade liberaler

Idag höll jag ett föredrag med titeln ”Älskade liberalism, förbannade liberaler” hos Rättviseförmedlingen. Jag har lovat att hålla samma föredrag, anpassat efter publik och önskemål, även i andra sammanhang. Kontakta mig om du eller din organisation är intresserade av att höra det.

PowerPoint-slidesen jag använde idag går att ladda hem här.

Några tidiga tankar om moralisk individualism

Jag har den senaste tiden gjort några inledande undersökningar i vad som har sagts om moralisk individualism i filosofiska kretsar. Projektet har varit spännande. Framför allt har jag förvånats över hur lite som har sagts i ämnet.

Moralisk individualism är, för att nämna bara en spännande sak, mycket sällan utförligt definierat. En författare menar till och med att begreppet inte behöver förklaras om den tänkta publiken hör hemma i västerländskt liberala demokratier. Här är individualismen dominant, och de flesta samhälleligt intresserade har en intuitiv förståelse för vad det innebär.

Men en intuitiv förståelse är inte alltid tillräcklig. Det är till exempel svårt att veta om någonting bör försvaras eller förkastas utan en noggrann redogörelse för vad saken faktiskt gäller. Därför har jag tagit mig an att försöka utveckla moralisk individualism som begrepp.

I grova drag är moralisk individualism en etik som i huvudsak är orienterad kring individen. För att få en känsla av vad det innebär kan en jämförelse göras med etik som är orienterad kring exempelvis religion, tradition eller det allmännas bästa. Omedelbart märks det då hur moraliskt laddat begreppet är.

Just jämförelser med etik som inte är orienterad kring individen är kanske det mest givande tillvägagångssättet för att stava ut vad moralisk individualism innebär. Jag har gjort två sådana jämförelser: en med den medicinska etik som var rådande i väst innan liberala värden och institutioner fick genomslag, och en med neo-Konfuciansk etik som råder i vissa delar av Östasien idag. Det jag har kommit fram till hittills kan sammanfattas som följer.

Medicinsk etik i väst var tidigare artikulerad i termer av de skyldigheter som läkare hade gentemot sina patienter och sitt sociala samfund. Läkare svor eder om att göra gott och om att inte orsaka ont. Därmed var det inte sällan betraktat som moraliskt tillåtet att en läkare ljög för sina patienter om deras åkommor, om läkaren ansåg att det gjorde gott.

Tillkommer gör att den medicinska etiken tidigare var patriarkal och auktoritetsbaserad. En läkare hade rätt snarare eftersom han – först under 1800-talet började kvinnor erkännas i yrket – var en läkare än för att han hade de starkaste argumenten i en given fråga.

Neo-Konfuciansk etik fokuserar på de sociala roller människor har. En person är en ”pappa”, ”hustru” eller en ”ungdom” snarare än en egen person. Samhället ska förstås som en familj där de rätta familjebanden ska främjas. Den sociala strukturen i neo-Konfusianska samhällen är därför hierarkisk och konservativ eller repressiv snarare än jämlik och socialt progressiv. Det är centralt att yngre visar äldre respekt, att kvinnor är omsorgsfulla och så vidare.

Jämförelserna tycks vara mycket fruktbara i en begreppskonstruktion. Det blir i kontrasteringen tydligare vad moralisk individualism är.

Under moralisk individualism bestäms individer efter egenskaper som är specifika för just henne och inte efter den sociala identitet hon råkar bära. En person är en person först och en ”syster” eller ”gamling” sedan. Vidare är förväntningarna på människor inte rollbundna utan individbundna. En kvinna förväntas inte ha en kvinnospecifik världsbild och en homosexuell person förväntas inte ha en homosexualitetspecifik världsbild – varje individ har en egen social historia, samtid och framtid, en egen karaktär och ett eget viljeliv som är specifikt just för henne som individ.

Normativt gäller under den moraliska individualismen att skyldigheter gentemot människor är artikulerade i första hand gentemot dem som individer. Först i andra hand är vi skyldiga att möta andra i egenskap av deras sociala roller. Undantag finns, som till exempel när en person i egenskap av att vara läkare kan ha särskilda skyldigheter att bistå andra i nöd. Men generellt sett knyts rättigheter och skyldigheter till människor som individer och inte som sociala rollinnehavare.

Det gäller också under moralisk individualism att värdet av individer är centralt (hur detta värde tar sig uttryck – jag använder här rättigheter och skyldigheter för att det är språkligt enkelt – är obestämt). Detta värde utgör normativa begränsningar för andra moraliska åtaganden människan kan ha, som till exempel en strävan efter önskvärda nyttodistributioner. Det vill säga, även om exempelvis social jämlikhet är moraliskt önskvärt så kan vissa typer av sociala reformer ändå inte få genomföras, eftersom de skulle kränka det moraliska värdet av individer.

Slutligen gäller att det i ett individualistiskt samhälle finns sociala och juridiska institutioner som avser skydda eller främja värdet av individer. De är (avsiktligen eller spontant) utformade med hänsyn till individer och svarar mot dem som individer i legitimitetsfrågor.

I alla fall kan någonting vara mer eller mindre individualistiskt snarare än antingen eller, liksom att någonting kan vara individualistiskt i vissa avseenden men icke-individualistiskt i andra.

Naturligtvis kan och bör detta uttryckas mer utförligt, men det ovan nämnda ger åtminstone en översiktlig och sammanfattande bild av vad jag har hittat hittills. Tillkommer gör bland annat vad moralisk individualism inte är – mest nämnvärt är att individualism inte är egoism, antipaternalism eller ett uttryck för det eventuella värdet i att vara originell.

Det jag har funnit tycks stämma överens med den intuitiva förståelsen som många har av moralisk individualism. Jag skulle dock tro att det inte är i linje med gängse intuitiv förståelse att individualismen är så moraliskt laddad som jag hävdar att den är. Därtill hävdar jag också att den moraliska individualismen inte lider av vissa besvär som många tillskriver den – framför allt innebär åskådningen inte att man förbinder sig till en atomistisk syn på människor som socialt isolerade och självskapade varelser.

När moralisk individualism har stavats ut mer utförligt kan det också appliceras på enskilda frågor. Ett exempel gäller familjepolitik, ett annat gäller migration.

Moralisk individualism kan kontrasteras med en familjecentrerad etik: även barn är (eller kan ofta förväntas bli) individer och av det skälet är det rimligt att familjens bestämmanderätt över dem begränsas. I Sverige är det fria skolvalet en aktuell politisk fråga, där försvararna ofta åberopar föräldrars bestämmanderätt över sina barn. Kanske är det ett svagt försvar.

I boken The Ethics of Immigration argumenterar Joseph Carens (bland annat*) för att migrationspolitik måste försvaras inte med hänsyn till migranter som grupp, utan med hänsyn till varje migrant som enskild person. Det vill säga, den som vill förvägra en migrant tillträde till ett land eller ett samhälle måste försvara detta gentemot den individ som migranten är, med just hennes personspecifika egenskaper, och inte gentemot henne i egenskap av migrant.

Det är två av många frågor som kan problematiseras ur ett individualistiskt perspektiv. Givetvis bör det noteras att moralisk individualism inte nödvändigtvis är den enda värdefulla ansatsen till sådana problem, men det är i min mening en som bör utforskas mer på djupet.

Än är jag inte beredd att skriva ut precis vad moralisk individualism är och vilka dess implikationer är mer i detalj. Men jag tror att jag har gjort vissa framsteg i begreppsbildningen. Ämnet tycks för mig vara underutforskat i relation till hur socialt och filosofiskt angeläget det är.

– – –

* Carens menar dock att ekonomisk jämlikhet, uttryckt i icke-individualistiska termer, väger tyngre än individualistiska hänsynstaganden. I korthet menar han att en restriktiv migrationspolitik är rättfärdigad så länge det råder globala ekonomiska ojämlikheter. Jag menar i en recension av The Ethics of Immigration att Carens inte reder ut dessa motstridiga positioner tillräckligt.

”Det är subjektivt” sa studenten

Det ramlar in ett mail från en student som undrar efter vilka kriterier min kurs i etik ska examineras, då innehållet ju är ”subjektivt”. Jag smakar på ordet: subjektivt. Det är ett svårt ord, utan tvivel ett av de svåraste jag känner till.

Enligt Svenska Akademiens Ordlista är ordet ”subjektiv” ett adjektiv med betydelsen ”som hänför sig till subjektet; personligt färgad; osaklig”. Är innehållet i min kurs sådant? Personligt färgatOsakligt?

Jag försöker att reda ut precis vad det är studenten menar. Dels kan hen tänkas mena att normativa utsagor, som till exempel Påstående P: ”det är fel att tortera oskyldiga människor till döds för att man tycker det är roligt”, saknar objektiva sanningsvärden. Påstående P är sant endast för dem som ger det sitt bifall. Det är sant ”för mig”.

Fast hen kan ju också mena att sådana utsagor har objektiva sanningsvärden – de är sanna eller falska i absolut bemärkelse – men att vi människor är fattigt utrustade varelser som saknar personoberoende redskap för att ta reda på detta värde. Vi använder vårt tänkande för att utvärdera sådant som Påstående P, inte fysikaliska redskap som till exempel mikroskop och tumstockar. Därför är våra idéer om sanningsvärdet i normativa utsagor alltid personligt färgade, osakliga, eller helt enkelt ”subjektiva”.

Vidare skulle studenten kunna mena att intellektuella övningar om moral inte över huvud taget har med sanning och falskhet att göra, precis som att fotboll inte har det. Etik, precis som fotboll, bär mening endast för dem som tycker att det är kul. Huruvida etik som verksamhet är meningsfull är därmed subjektivt.

Ordet ”subjektiv” är som sagt ett av de svåraste jag känner till, så det finns sannolikt många fler sätt än så att tolka studentens fråga.

I mitt svar till studenten skriver jag att huruvida etiken är ”subjektiv” eller inte är teoriberoende. Det beror dels på vad man menar med ”subjektiv” och dels på vilken teori om denna mening man ansluter sig till.

När jag undervisar i etik, fortsätter jag, försöker jag att förmedla några av de färdigheter som krävs för att på ett tillförlitligt vis angripa sådana problem. Jag försöker också att så opartiskt som möjligt beskriva några av de teorier och insikter som olika tänkare tidigare har haft om problem av en moralisk natur.

Jag hävdar nämligen att det finns bättre och sämre sätt att angripa sådana problem, och att det är värdefullt att göra det bra. Därför utvärderar jag studenternas insatser efter hur väl de tillgodogör sig dessa färdigheter, teorier och insikter – så objektivt jag kan.

Det ramlar in ett nytt mail från en student. ”Hej”, står det. ”Den enda anledningen till att jag vill läsa din kurs är att det är obligatoriskt, annars får jag inte ut min examen.” Jag smakar på ordet: obligatoriskt. Ska det tolkas som en utsaga om metafysisk determinism? Förmodligen inte. Det är nog bara grå och trist men moraliskt berömvärd svensk byråkrati. ”Välkommen!”

Sådan är etiken

I förra veckan gjorde jag mina första undervisningsuppdrag för den här terminen. Jag är bland annat ansvarig för en kurs i forskningsetik, och gav i tisdags kursens första föreläsning.

Introduktionsföreläsningar i etik är alltid svåra. Vilket är egentligen ämnet? Vad är moral?

I empiriska vetenskaper är ämnet sällan lika svårfångat. ”Den här kursen handlar om Thailand”, kan föreläsaren säga och peka på en karta. ”Här ligger det.”

Samma sak gäller nog teknik – ”i den här kursen får ni lära er om kugghjul och fjädrar” – matematik – ”facit finns längst bak i boken” – och språk – ”Guten tag!”

Men etik? Själva studieobjektet tycks vara osynligt. Som lärare har jag noterat att det kan vara lättare att peka på vad moral inte är än att försöka säga vad det är.

Moral är inte samma sak som lag, brukar jag säga. Lag kan vara omoralisk, som apartheid, och handlingar kan vara omoraliska utan att vara olagliga, som otrohet.

Vidare är moral inte samma sak som konvention, eller åtminstone skulle många kvalificerade bedömare hävda att det inte är samma sak. Det är vanligtvis inte fel i moralisk bemärkelse att hälsa med vänster hand i stället för med höger.

Inte heller är moral detsamma som smak. Det är äckligt med ketchup på pannkakorna, men det gör inte kombinationen omoralisk.

Moral är inget av ovanstående. Det är en helt egen sfär av världen, eller livet, eller vårt tänkande, och kräver vår uppmärksamhet på sitt egna sätt. Moral är inte som något annat – moral är moral.

Etiken, brukar jag säga, är en verksamhet ägnad åt att analysera moralen (både deskriptivt och normativt). Den akademiska etiken urskiljer sig genom en strävan efter att göra analysen tillförlitlig.

Naturligtvis finns det invändningar mot mina beskrivningar; konkurrerande anspråk både på moralens natur och på pedagogiken i framställningen. Men dessa hör till samma sfär av tänkande. De är invändningar i etik.

Inte sällan finns det studenter i klassrummet som är mycket skeptiska till hela etikens projekt. ”Påhitt”, säger de. Jag försöker sällan argumentera emot. ”Tänk på kursen som en studie i tänkandet hos oss som tror att moralen finns och är viktig”, säger jag. ”Er uppgift här är att förstå hur jag och många andra tänker.”

Om jag vill strössla lite extra på toppen kan jag nämna historiska personer som har tyckt att etiken är viktig. Sokrates. Adam Smith. Einstein. För somliga är sådana namn skäl nog att intressera sig för etiken, trots en viss skepticism.

Ofta får studenterna grepp om moralen efter en tids etikstudier. Det där med ”rätt” och ”fel” tar form framför dem. Själva studieobjektet, som först var omöjligt att greppa, blir synligt allteftersom. Och för många blir det viktigt.

Sådan är etiken: abstrakt men värdefull. Men det kan man ju inte säga på en introduktionsföreläsning.

Finns ”rätt” och ”fel”? En hockeykilles åsikt

För en tid sedan höll jag ett föredrag för ett gäng politiskt verksamma yngre vuxna. Jag var anlitad för att prata om filosofi, ideologi och etik, vilket jag också gjorde. Med glädje.

Jag beskrev Aristoteles syn på människan som ett politiskt djur. Jag pratade om universitetet som institution och om den akademiska filosofins moderna utveckling. Jag berättade om min egen forskning i bioetik.

I slutet av föredraget lämnade jag som alltid utrymme för frågor. Och, som alltid, var frågestunden i alla fall enligt mig mer spännande än föredraget självt. Med undantag för den där hockeykillen längst bak.

Jag hade noterat honom medan jag pratade. Halvlångt hår och halvsovandes. Precis som jag själv en gång i tiden när jag var tvungen att lyssna på tråkiga föredrag om ämnen jag inte brydde mig om.

”Vi har tid för en fråga till”, sa jag och gav den till hockeykillen, som yrvaket hade sträckt upp handen. ”Det finns ju inget rätt och fel”, sa han. ”Varför håller man fortfarande på med filosofi när man inte har kommit fram till något på 2500 år?”

Naturligtvis försökte jag svara med ett ”det är en bra fråga” eller ”intressanta synpunkter”, men det hördes det nog på mig att jag blev irriterad. Hade han hållit sig vaken hade han inte behövt ställa frågan. Så kom det sig att mitt föredrag avslutades i dålig stämning.

Hockeykillen var förstås inte den förste antifilosofen jag har haft som åhörare när jag har pratat filosofi. Jag undervisar på ett tekniskt universitet och många av mina studenter vill ha ett klart och tydligt svar hellre än humanioras flum. Och den antifilosofiska ståndpunkten kan mycket väl vara riktig.

Det kanske inte finns något moraliskt rätt eller fel. Argumenten för just den meningen har en viss bäring. Men saken är den att det finns mer eller mindre tillförlitliga tillvägagångssätt för att ta sig an frågor av en sådan natur. Hockeykillens metod – halvvaket tyckande – är inte den bästa.

Dessa tillvägagångssätt är själva värdefulla studieobjekt. I en mening hör det till moralfilosofers huvudsakliga sysselsättning: vilka problem gällande moral finns det och hur borde de angripas? Om det inte finns några sådana problem behöver saken argumenteras för – det räcker inte att bara svinga en eldgaffel mot dem som tror att de finns.

Det tycks vara rimligt att hävda att det finns mer eller mindre kvalificerade uppfattningar gällande moral (vilket är en annan sak att hävda än att det finns mer eller mindre moraliska uppfattningar). Men att ta själva ämnet på allvar är bland annat en fråga om motivation.

Aristoteles menade att studier i etik endast är för dem som redan har insett att sådana är av värde. Det hör inte till filosofilärarens uppgift att övertyga studenten om att frågor av moralisk natur är viktiga.

Kanske måste varje människa själv väcka frågan till liv huruvida det finns ”rätt” och ”fel”. För att kvalificerade uppfattningar ska kunna slå rot måste det finnas motivation. Jag – en gammal hockeykille – lutar åt att så är fallet.


Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen