Liberaler kan inte kategoriskt avfärda positiva rättigheter

Rättigheter delas ofta upp i två olika typer, negativa respektive positiva. Det händer att liberaler avfärdar positiva rättigheter kategoriskt, vanligtvis antingen genom att hävda att de inte finns eller att de alltid trumfas av andra moraliska påbud. I det här inlägget argumenterar jag för att ett sådant kategoriskt avfärdande av positiva rättigheter är orimligt.

Yttrandefrihet är ett ofta använt exempel som skiljer negativa rättigheter från positiva. Om vi tänker oss yttrandefriheten som en rättighet är det rätten att yttra sig utan att bli hindrad av andra. Den som hindrar en annan från att yttra sig har kränkt en av dennes rättigheter. Yttrandefriheten är därmed någons rätt från någonting, vilket gör rättigheten till negativ.

Om yttrandefrihet i stället betraktas som en positiv rättighet skulle det vara till exempel rätten att bli försedd med talartid på en scen eller en kolumn i en tidning. Det är rätten till någonting, vilket gör rättigheten till positiv. Positiva rättigheter motsvaras alltid av skyldigheter hos andra att bistå oss i någonting.

Det vanliga är att betrakta yttrandefriheten som en negativ rättighet men inte som en positiv. Ingen får hindra dig från att säga din mening, men ingen har heller en skyldighet att lyssna eller ens hjälpa dig att höras.

Liberaler menar ibland att det är någonting fel med alla positiva rättigheter, eftersom de alltid motsvaras av en skyldighet av andra att ingripa och bistå den enskilde med vad än rätten kräver. Om jag har en positiv rätt till potatis har andra en skyldighet att förse mig med potatis. Sådana skyldigheter, menar somliga, är antingen för svaga för att vara tvingande – de kanske finns, fast staten inte får påbjuda dem – eller helt enkelt icke-existerande.

Men ett sådant kategoriskt avfärdande av positiva rättigheter är orimligt, vilket följande exempel som gäller rättssäkerhet är avsett att visa.

Exemplet gäller bara för dem som förbinder sig till att staten bör stå för ett samhälles rättsväsende, så som liberaler förstår det. De som inte förbinder sig till detta måste inte acceptera slutsatsen av min argumentation.

Det liberala rättsväsendet kännetecknas av principer som ska garantera rättssäkerhet. Till exempel ska juridiska påföljder vara förutsebara, transparenta och personoberoende: straff ska inte hittas på allteftersom, med stöd i dolda rättskällor eller skilja sig mellan personer beroende på exempelvis vilken socioekonomisk grupp de tillhör. Principerna är fundamentala.

En princip om rättssäkerhet gäller rätten att försvara sig mot en anklagelse om brott. Rätten är dels av negativ typ, då det vore en rättighetskränkning att hindra en anklagad från att framföra sitt försvar. Men den är också positiv. En anklagad som inte av egen kraft förmår framföra sitt försvar bör bistås det som ett försvar kräver. Annars lever personen i rättsosäkerhet.

I praktiken innebär det att det allmänna i ett liberalt samhälle bör erbjuda varje person som står anklagad för brott en talesperson – en offentlig försvarare – som kan föra den anklagades talan. Det har varje person en positiv rätt till. Men det innebär också att den anklagade bör delges åtal på ett språk hen förstår, med hänvisning till rättskällor hen kan undersöka och en viss tid för att förbereda ett försvar. Alla är exempel på positiva rättigheter.

Utan en positiv rätt att försvara sig skulle till exempel rika kunna tömma fattiga på pengar bara genom att hänvisa till någon obskyr lag som kan tolkas till deras fördel. Rättsväsendet skulle ställas till deras förfogande. Naturligtvis vore det fel av uppenbara skäl – de stora massornas olycka – men det vore också fel eftersom rättsutövningen skulle vara godtycklig. Det skulle finnas principiella orättvisor inbyggda i samhällets mest grundläggande institutioner.

Exemplet visar att det liberala samhällsbygget som vi känner det inte är möjligt utan hänsyn till åtminstone en positiv rättighet.

Av detta följer att liberaler måste vara specifika i sitt avfärdande av positiva rättigheter. Det har nämligen visats att sådana inte kan avfärdas kategoriskt med hänvisning till att de är just positiva. Rätten till exempelvis rent dricksvatten – en positiv rättighet som ibland nämns – kan inte avfärdas för att den är positiv. Den kräver ett annat, troligtvis sitt alldeles egna, motargument.

 

Tre pragmatiska skäl att vara skeptisk till staten

Staten förekommer i så gott som varje liberal konversation, oavsett vad ämnet är. Den är minst sagt en central komponent i det liberala idébygget. Som jag förstår liberalismen beror detta på att liberaler är skeptiska mot auktoriteter och att staten är en samhällsaktör med en särskilt utmärkande auktoritet. Det här inlägget handlar om liberalers skepticism gentemot staten.

Det finns flera skäl till sådan skepticism. Vissa är utpräglat moraliska, som till exempel att om staten bestämmer något sker det på bekostnad av individens frihet. Andra är pragmatiska. Det är sådana skäl det här inlägget handlar om.

Pragmatiska skäl att vara skeptisk till staten handlar om att staten är olämplig att utföra vissa uppgifter. Eftersom det gäller pragmatiska och inte moraliska skäl till skepticism är det rimligt att utvärdera varje uppgift i enskildhet. Men liberaler närmar sig inte denna fråga neutralt, utan med en generellt sett skeptisk attityd. Det är denna generella attityd – som argumenten i det här inlägget också ska visa är sund – som jag nu har i åtanke.

Argumenten kräver först en kort förklaring av hur liberaler förstår samhället och staten. Samhället är mycket komplext. Det består av individer med unika uppfattningar om vad som är gott och grupper med intressen som ofta står i konflikt med andra gruppers. Samhället har en historia. Det har institutioner, traditioner och karaktärsdrag. Samhället är, kort sagt, en enda stor röra.

Staten, i sin tur, är en uppsättning institutioner med mer eller mindre legitima maktanspråk. Den förfogar över våldsmonopolet och antingen i faktisk eller i potentiell bemärkelse större ekonomiska resurser än någon annan samhällsaktör. Staten instiftar och upprätthåller regler i samhället. Det gör även andra aktörer, men ingen gör det med samma obevekliga kraft som staten. Staten har en social makt som ingen annan kan mäta sig med.

Alla liberaler är överens om statens kärnuppgifter, vilket är att upprätthålla ordning i samhället genom att förfoga över våldsmonopolet och tillse att varje enskild individ i samhället bär kraft att kräva sin legala rätt. Staten ska tillgodose dess invånare med ett rättsväsende och med ett inre och ett yttre försvar (polis och försvarsmakt). Men utöver denna kärna är liberaler oense kring omfattningen på statens övriga uppgifter, som till exempel huruvida den borde sörja för infrastruktur, välfärd och kulturarrangemang.

Mycket av liberalers skeptiska attityd kan förklaras med hänvisning till tre argument: 1) stora lösningar i en komplex värld är svåra och faller tungt, 2) statens olika aktörer är mänskliga och är därför dåliga beslutsfattare, och 3) det är lätt att ge staten uppgifter men svårt att ta uppgifter från den.

Jag utvecklar dessa tre argument i den ordningen och återkommer därefter till hur de tillsammans ger stöd åt en sunt skeptisk attityd gentemot staten.

1) Stora lösningar i en komplex värld
Det första världskriget satte människans organisationsförmåga på prov. Materiella och mänskliga resurser i aldrig tidigare skådade mängder var tvunget att samordnas globalt. Det utvecklades skrivbordsekonomier med ypperliga administrativa förmågor, och när kriget sedan var slut var många övertygade om att samma förmågor kunde användas i fredstid.

Och varför inte? Det torde ju vara lättare än i krig! I mellankrigstiden fick idéer om att administrera ekonomier ”rationellt”, alltså från skrivbordet, en stark uppsving som varade i decennier. Allt som behövdes var planering.

Österrikaren F.A. Hayek tjänstgjorde i kriget men skulle sedan utbilda sig i juridik och samhällsvetenskap. 1974 tilldelades han ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Titeln på det tal som Hayek höll vid tillställningen var ”The Pretence of Knowledge”, vilket anspelade på hans teori att intellektuella underskattar samhällets komplexitet. Det går inte att konstruera ”en plan”.

Den information som krävs för att detaljplanera samhällets utformning kan inte samlas in och bearbetas av ett centralt organ. Hayek omintetgjorde drömmar om socialistiska utopier med ”rationellt” organiserade ekonomier. Men argumentet har bäring också på enskilda statliga projekt.

På en välfungerande marknad konkurrerar en mångfald av aktörer med innovationsförmåga, effektivitet och mycket annat. De som får konsumenternas förtroende gör vinster medan andra försvinner. Så vaskas långsamt nya och bättre tekniska och ekonomiska verksamheter fram.

Denna kreativa förstörelse, med vinnare och förlorare, är centralt för samhällets utveckling – och centralt för den kreativa förstörelsen är mångfald. I vår ständigt föränderliga sociala verklighet är det entreprenörer – experimenterande, konsumentnära och flexibla risktagare – som driver samhället framåt. Om de är bra växer de och fortsätter bidra, annars inte.

Statliga projekt växer inte fram ur denna mångfald av aktörer genom att visa sig vara konkurrenskraftiga. De är skrivbordskonstruktioner. Ofta är projekten inte aktörer som bolag och organisationer, utan riktade stöd till vissa typer av produkter och tekniker som kommer i form av subventioner eller juridiska privilegier. Men de har gemensamt att de inte vaskas fram, utan placeras ut.

Utplacerade projekt är inte deltagande i den kreativa förstörelsens process – de är kommenderande. Och de är inte sällan stora. Ofta gäller de inte bara många miljoner, utan många miljarder; de är oerhörda skrivbordsprodukter som placeras ut i en myllrande mångfald av helt väsensskilda aktörer. Risken är stor att de rubbar pågående förbättringsprocesser och att de ”lurar” riktiga entreprenörer åt fel håll genom att skapa artificiella incitamentsstrukturer.

Ett exempel är det svenska miljonprogrammet, vilket var ett skrivbordsprojekt i stor skala som placerades ut på bostadsmarknaden och som skulle höja levnadsstandarden för det svenska folket. Miljonprogramsområdena utvecklades med tiden till sociala problemområden präglade av högre kriminalitet och arbetslöshet, liksom lägre social mobilitet och starkare patriarkala strukturer än i det övriga samhället. De är statliga misslyckanden.

Miljonprogrammet konstruerades under övertygelsen att dess sociala och ekonomiska konsekvenser kunde förutses och justeras för – en naiv tanke om att mångfalden av improviserande entreprenörer skulle kunna imiteras och kringskäras av rationellt kalkylerande observatörer.

Själva samhällets komplexitet är alltså ett skäl till skepticism gentemot staten. Stora statliga projekt som är utplacerade snarare än framväxta faller tungt: liberaler tenderar att i stället föredra de många vägarnas väg.

2) Staten är mänsklig
Socialpsykologen Jonathan Haidt är en av många vars forskning på senare tid har visat att människans beslutsmekanismer inte är så rationella som man länge trott. Till exempel tenderar vi att tolka siffror och data så att de stödjer våra redan existerande åsikter hellre än att tolka dem neutralt. Vi uppvärderar skäl som ger stöd åt vår sak och nedvärderar skäl som gör det motsatta.

Forskningsresultat som dessa har gett stöd åt en misstro till människans förmåga till självbestämmande. Staten, menar många, måste ingripa i folks liv och göra dem bättre; en så kallad paternalism. Men det är enkelt att glömma att även staten består av människor. I en studie samlade nationalekonomen Niclas Berggren artiklar i beteendevetenskap som mot bakgrund av människans kognitiva begränsningar innehöll paternalistiska policyförslag. Över 95% av dessa saknade en analys av policyskaparnas motsvarande kognitiva brister: människans kritiker antar grundlöst att staten är felfri.

Men i själva verket är statens aktörer precis lika dåliga beslutsfattare som andra. De skiljer sig dock från andra i kraft av att vara just statliga, varför de bär en social makt av särskilt utmärkande slag. Till och med små myndighetsbeslut – som när en universitetslärare betygsätter en student – är till sin natur mer kraftfulla än sådana som fattas i samhällets civila domäner. Därför är det mänskliga i staten ett skäl till försiktighet och skepticism.

3) Maktackumulation
Statsvetaren Anders Lindboms forskning har visat att stora delar av den svenska välfärdspolitiken är ”omöjlig” att skära ned på. Den är spårbunden och ”kan inte” förändras. Därför fortsätter den skattefinansierade välfärden att se på ett ungefär likadan ut som den har gjort de senaste tjugofem åren och kommer troligtvis att fortsätta se ungefär likadan ut även i framtiden.

Naturligtvis är detta inte sant i absolut bemärkelse, då väljarna kan rösta fram partier som skär ned på välfärdsstaten, men det är sant på ett annat sätt: även om det skulle vara önskvärt av exempelvis pragmatiska skäl – privatfinansierad välfärd kanske är billigare än skattefinansierad – är budskapet för svårt att sälja till väljarna, som är mycket nöjda som det är, tackar som frågar.

Den svenska staten har åtagit sig uppgifter som den har svårt att lägga från sig. Detta tycks vara ett utmärkande karaktärsdrag hos staten som sådan. När staten åtar sig en uppgift verkar dess inre mekanismer för att bevara och expandera uppgiften. Man kan tala om en slags politisk snöbollseffekt: det är lättare att ge staten uppgifter än att ta uppgifter från den, så staten växer.

Snöbollseffekten gäller dock inte bara sådant som väljarna tycker om, utan också sådant som de inte har en åsikt om eller faktiskt ogillar. Ett särskilt utmärkande exempel på detta fenomen gäller befogenheter.

Efter 9/11 infördes i USA den så kallade PATRIOT Act. Med stöd i denna lag kunde myndigheterna registrera över 80 000 personer från arabiska och muslimska länder. 8000 människor med arabiskt eller muslimskt ursprung söktes upp och intervjuades av FBI. 5000 utlänningar, varav så gott som alla var araber eller muslimer, sattes i preventiv arrest. Ingen av dem dömdes för terroristbrott (Tom Bingham, The Rule of Law, 2010, s. 144–5). Historien må vara moraliskt förkastlig – men framför allt så är den inte över. Befogenheterna finns kvar, för de är ”omöjliga” att ta tillbaka. Staten ackumulerar makt.

Två saker bör särskilt noteras här: dels det mänskliga i att staten fortsätter att expandera när den väl har börjat växa, och dels det retoriska övertag som försvararen av status quo har vad gäller statens uppgifter.

En myndighet är en arbetsplats och arbetsplatser har anställda och anställda har en mänsklig önskan att få behålla sitt arbete. De jobbar inte där av idealistiska skäl, utan av ekonomiska. Den som är beroende av en inkomst är sist av alla att påpeka att hen är överflödig. Hen söker nya uppgifter och redovisar dessa för sin chef, som i sin tur kanske söker utökade anslag – ”vi gör ju mer jobb än förut!” – från sin chef, som i sin tur söker utökade anslag från politikerna, som i sin tur söker utökade anslag från skattebetalarna.

Vidare är det mycket mänskligt att som myndighetsperson se vad mycket lättare det vore att utföra (det man tolkar som) sin uppgift om ens muskler och befogenheter växte. Det är lättare för polisen att lösa brott om de har tillgång till en DNA-databas, det är lättare för Systembolaget att påverka alkoholkulturen om de har vin- och spritmonopol och det är lättare för ett kommunalt bussbolag att hålla tidtabellen om det har fler bussar i garaget.

Självklart är det så. Och lika självklart lobbar alla offentliga aktörer för att just de ska få mer, nyare och bättre – de är på plats och ser vad mycket just de utför och vad svårt just de skulle få det om just deras verksamheter drabbades av nedskärningar. Alla har skäl att gräva i den offentliga skattkistan, och den skatteväktare som i stället ber att få pengar tillbaka har uppförsbacke.

Den som försvarar status quo vad gäller statens uppgifter har också ett retoriskt övertag, vilket förstärker statens makt och fortsatta expansion och är en delförklaring till den svenska välfärdsstatens spårbundenhet. Försvararen kan nämligen låta den statliga funktionen för ett visst fenomen smälta samman med fenomenets existens: ”Jaså, du tycker inte att staten ska spara till pensionerna? Du vill alltså inte att det ska finnas pensionsbesparingar!”

Och saken är svår att bemöta. Det finns ju inga empiriska belägg för att någon annan än staten skulle åta sig en viss uppgift om staten upphörde med att utföra den, eller att samhället skulle klara sig utan att uppgiften utfördes, just eftersom staten faktiskt utför den och att uppgiften därför faktiskt utförs. Statens skeptiker måste hänvisa till teoriberoende spekulationer och mer eller mindre goda jämförelser med andra platser – för den retoriska ordningen är sådan att skeptikern bär bevisbördan.

Staten växer och befäster sin makt eftersom det är vanligt hederligt folk som arbetar i den. Människor är skapande varelser. När vi förlägger våra verksamheter till staten är det där vi skapar och den som växer. Det är desto svårare att i stället göra staten mindre: dess inre mekanismer verkar i motsatt riktning, dess försvarare har ett retoriskt övertag och den politiska spårbundenhet som lätt utvecklas är svårbruten. Det är ett skäl till skepticism.

***

Detta är tre pragmatiska skäl att anamma en skeptisk attityd gentemot staten som samhällsaktör. De kan också omformuleras och vävas in i varandra:

Statens aktörer är ofta främmande i samhället. De är inte bättre beslutsfattare än någon annan – särskilt ur ett ekonomiskt perspektiv är det snarare tvärtom – och om de får makt tenderar de att växa bortom vår realpolitiska kontroll.

Det är rimligt att utvärdera varje statlig uppgift i enskildhet. Ibland är staten den bästa aktören. Men det vore orimligt att ta sig an sådana utvärderingar utan en skeptisk attityd, då det finns goda skäl som på ett generellt plan talar emot statligt engagemang i samhället. Den liberala skepticismen är sund.

Denna skeptiska attityd får även stöd av moraliska argument, som inte nämnts alls här. Till exempel växer ofta staten på bekostnad av enskilda individers frihet och autonomi, vilket kan vara skäl nog att inte låta detta ske. Men den liberala etiken lämnar jag till andra inlägg här under kategorin Min liberalism.

Liberalism: en begreppsbildning

Liberalismen är en av mänsklighetens verkligt stora idéer, men utöver detta konstaterande råder det få uppenbara enigheter kring vad liberalismen egentligen är. I det här inlägget försöker jag att kortfattat och lättläst utveckla liberalismen som begrepp. Det kommer förhoppningsvis att klarna allteftersom varför detta begreppsliga projekt är intressant.

Det finns flera sätt att angripa frågan vad liberalism är. Ett är historiskt. Vad har de som genom historien har uppfattats som liberaler av sig själva och av andra varit? Vilka kännetecken har de burit? Ett problem med denna ansats är att vilka som har kallats för liberaler har skiftat, varför det tycks vara svårt att finna en beständig beskrivning som förenar liberaler genom tiderna.

Ett annat angreppssätt är idealtypiskt, i bemärkelsen att Den Sanna idén om liberalism stavas ut på teoretisk basis. Denna kan sedan användas för att identifiera vilka som har varit eller är liberaler.

Enligt ett sådant förslag som ibland hörs är en person liberal om och endast om hon håller det för givet att varje individ äger sin egen kropp och därför har en exklusiv och fullständig bestämmanderätt över sig själv och sitt liv. Ett problem med förslaget är att många som uppfattas som liberaler både av sig själva och av andra inte delar den idén, eller inte tillskriver den särskilt stor betydelse. Samma sak gäller även andra idealtypiska förslag.

Jag har försökt mig på en slags mix av dessa två angreppssätt genom att göra en historiskt informerad begreppsanalys av liberalismen.

I sin bok Liberalism: The Life of an Idea redogör Edmund Fawcett för liberalismens politiska historia. Hans historieskrivning är orienterad kring ett fyrdelat begrepp: liberalism är 1) motstånd till makt, 2) tilltro till social progression, 3) respekt för människors valda verksamheter och övertygelser, och 4) en acceptans för att det alltid kommer att finnas konflikter mellan deras olika intressen och trosföreställningar.

En styrka med Fawcetts begrepp är att det inte orienterar liberalismen kring marknadsekonomin, utan kring värdefrågor. Men även om begreppet är fruktbart för historieskrivning (läs Fawcetts bok!) tror jag att det kan förbättras. Mitt förslag ska förstås som en utveckling av Fawcetts.

Min definition – som utgör grunden för en teori – lyder:

Liberalism är en politisk ideologi som kännetecknas av progressivism, pluralism och en moralisk individualism, en skepticism gentemot auktoriteter samt en optimistisk attityd till marknadsekonomiska institutioner och problemlösningar.

På ett sätt lider begreppet av båda de nyss nämnda problemen. Jag har behövt konstruera ett mycket svagt begrepp för att inte utesluta historiska figurer som uppenbart är liberaler, men som ändå är starkt nog att samla dagens liberaler kring en gemensam idé.

På ett annat sätt är begreppet därför också en lösning på samma problem betraktad ur ett annat perspektiv: den förenar liberaler genom tiden och ger samtidigt vägledning i frågeställningar som liberaler brottas med idag.

***

Flera element i förslaget är mångtydiga eller vaga och behöver utvecklas. Det gör jag nedan. Men först ska jag reda ut några saker som inte ingår i definitionen men som omfattas av teorin i stort.

För det första är begreppet inte avsett att förstås binärt. Det vill säga, exempelvis en aktör, policy eller tidsperiod är inte antingen liberal eller inte utan liberal i mindre eller större utsträckning. Mitt förslag borde användas för att beskriva någonting som ”snarare liberalt än socialistiskt eller konservativt”. Liberalismen gäller framför allt grader och kontraster.

För det andra ska liberalismen förstås i relation till just dessa två andra stora ideologier, det vill säga socialismen och konservatismen. Ungefär som att det finns ett fåtal grundfärger – exempelvis gult och blått – som i olika blandningar ger andra färger – tillsammans bildar de grön – tänker jag i det här sammanhanget på tre ”grundideologier” som är möjliga att kombinera på olika sätt med olika resultat. Varje enskild ideologi bär också mening endast i jämförelse med de andra. Liksom med färger är det ointressant att tala om en liberalism om det inte finns alternativ att jämföra den med.

För det tredje utgör inte de hittills nämnda politiska begreppen en uttömmande lista. Vårt politiska vokabulär innehåller också begreppspar som nationalism och globalism, vänster och höger, revolutionär och reformistisk, realistisk och idealistisk och radikal och moderat. De berikar alla teorin.

Slutligen ska mitt förslag förstås som ett paraplybegrepp som samlar olika ideologier under sig. Libertarianer, klassiska liberaler och socialliberaler samlas här under samma beskrivning. Det som skiljer dem åt är begreppspar som dem i stycket ovan och hur de fördelar tonvikten mellan tesens olika element. I min teori är de ändå förenade på ett djupare plan.

Tillsammans avgränsar dessa tillägg begreppets omfång. Det är till exempel inte särskilt informativt om det används i en beskrivning av ett samhälle som inte har utvecklat någon form av marknadsekonomi. Det är också troligt att begreppet är oanvändbart i mycket små samhällen som organiseras genom personliga kontaktnät snarare än socialt överskridande institutioner.

Så, vad tillför begreppet efter alla dessa fotnoter och parenteser? Som sagt: det förenar liberaler genom tiden och ger samtidigt vägledning i frågeställningar som liberaler brottas med idag.

Till exempel är det användbart i en förklaring av varför liberalismen förut ansågs tillhöra vänstern, liksom i en förklaring av hur både liberaler och socialister samtidigt kan hävda att frihet och rättvisa är just deras grundläggande kärnvärden trots att de menar så olika saker.

Detta avslöjar också min ambition, som är att konstruera ett användbart politiskt begrepp – inte ett som är historiskt eller metafysiskt sant i någon slags högre bemärkelse. Om det inte är användbart för historieskrivning, samtidsbetraktelser eller moraliska överväganden så kan det kastas, men så länge det är användbart är det värdefullt. Och jag tror att det är användbart.

***

De element i begreppet som behöver en närmare förklaring är ”politisk ideologi”, ”progressivism”, ”pluralism”, ”moralisk individualism”, ”auktoritet” och ”marknadsekonomiska institutioner och problemlösningar”. Jag går igenom dem kort i den ordningen.

Med ”politisk ideologi” menar jag att liberalismen har ett begränsat omfång. Framför allt ska den inte förstås som en fullständig etisk teori, till skillnad från exempelvis utilitarism eller kantianism. Liberalismen ger till exempel ingen vägledning i moraliska frågor som hur djur borde (eller inte alls borde) användas i vetenskapliga försök, eller vad som gör en patients samtycke till ett medicinskt ingrepp giltigt eller ogiltigt. Liberalismen är endast ett sätt att ta sig an problem av en politisk karaktär.

En person, policy, parti, och så vidare, kan beskrivas som ”progressiv/t” om den eller det är framstegssträvande och välkomnande gentemot förändringar. Den som inte är progressiv kan i stället vara konservativ och ha en mer försiktig inställning till förändring, reaktionär och föredra det som tidigare har varit, eller helt enkelt sakna ett generellt synsätt i frågan.

Liberalismens ”pluralism” gäller en uttalad tolerans gentemot olika karaktärer, grupper och värderingar: kort sagt en tolerans till olika sätt som människor lever sina liv på. Det är inte en relativistisk åskådning i bemärkelsen att ”anything goes”, utan toleransen gäller inom vissa ramar. Viktigast är att man i sitt sätt att leva inte hindrar någon annans sätt att leva sitt liv – det finns alltså en ömsesidig gräns för toleransen, ett spelrum för människan att röra sig.

Med ”moralisk individualism” menar jag åskådningen att individer bär särskild moralisk status i egenskap av att vara individer, och inte i egenskap av att till exempel vara ”kvinna”, ”homosexuell”, ”funktionshindrad” eller ”mörkhyad”. Varje människas värde är som bärare av egenskaper som är specifika för just henne. I ett individualistiskt samhälle är sociala och juridiska institutioner utformade med respekt för just individers särskilda moraliska status.

Att vara en ”auktoritet” är att ha social makt. Staten är en aktör i samhället med en auktoritet av ett särskilt utmärkande slag, då den förfogar över våldsmonopolet och har (potentiell eller faktisk) tillgång till ojämförbara ekonomiska resurser. Ingen annan aktör kan mäta sig med staten.

En ”marknadsekonomi” är ett system med minst tre deltagare som frivilligt byter varor och tjänster med varandra till ömsesidig upplevd nytta (vilket inte nödvändigtvis är samma sak som faktisk nytta). Till de viktigaste marknadsekonomiska institutionerna hör äganderätter och olika typer av avtal, som exempelvis anställningskontrakt och överlåtelseavtal, liksom sociala och juridiska möjligheter att upprätthålla dessa institutioner.

Marknadsekonomiska ”problemlösningar” är sådana där en flera aktörer prövar sig fram i konkurrens, i kontrast till sådana där en aktör ges ensamrätt på området. Ett exempel är handeln med utsläppsrätter som syftar till att hantera utsläppen av växthusgaser. Det är de många små vägarnas väg.

Begreppet visar vad liberaler har gemensamt med socialister och konservativa, liksom att det urskiljer dem från varandra.

Liberalismen har progressivismen och skepticismen gentemot auktoriteter gemensamt med socialister. Möjligtvis också pluralismen. Den socialism som John Stuart Mill bekände sig till är individualistisk, men det är inte ett kännetecken som alla socialister delar – allra minst marxisterna.

Med konservatismen delar liberalismen framför allt den optimistiska attityden till marknadsekonomin, men konservatismen är varken individualistisk, progressiv eller skeptisk gentemot auktoriteter. Jag skulle inte heller beskriva konservatismen som pluralistisk, men det kan kanske bestridas.

I den här utläggningen bör ett par saker särskilt noteras. Liberalismens bild av staten är inte att den är en slags representant för samhället, utan en aktör bland andra. Det ger till exempel liberalismens demokratibegrepp en särskild prägel, bland annat genom att ett demokratiskt utfall inte betraktas som ”folkets vilja” eller ”nationens vilja” i faktisk bemärkelse.

Vidare bör det noteras att staten inte är den enda aktören som liberaler kan vara skeptiska gentemot. Om det skulle uppstå en aktör i samhället med ännu större makt än staten (Facebook? SpaceX? Kyrkan?) kan liberaler på ideologisk grund formulera en skepticism gentemot den.

Slutligen bör det noteras att även om marknadsekonomin är ett element i liberalismen så är den bara ett element. Liberalismen är mycket mer än bara kapitalism – framför allt enas liberaler kring en uppsättning värderingar.

***

När jag talar om ”liberalism” framöver är det detta begrepp jag har i åtanke. Jag upprepar det igen, för att upprepning väl sägs hjälpa minnet:

Liberalism är en politisk ideologi som kännetecknas av progressivism, pluralism och en moralisk individualism, en skepticism gentemot auktoriteter samt en optimistisk attityd till marknadsekonomiska institutioner och problemlösningar.

Jag har för avsikt att skriva mycket mer om begreppets olika element. Det är till exempel underutvecklat – även i den akademiskt filosofiska litteraturen – vad ”moralisk individualism” egentligen är och hur saken ska förstås.

Men jag har också för avsikt att försöka bidra till liberalismens utveckling. Det är nämligen, vilket inte minst Fawcetts bok visar, en föränderlig politisk åskådning. Liberalismen har och kommer även fortsättningsvis behöva utvecklas med tiden. Mitt begrepp kan förankra några sådana utvecklingar.

Jag välkomnar kritiska tankar. Min förhoppning är att begreppet självt liksom en diskussion kring det ska stimulera den liberala idédebatten.

Är genusvetenskap vetenskap?

Den senaste veckan har Ivar Arpi på Svenska Dagbladet haft genusvetenskapen i kikarsiktet. Genusvetenskap, hävdar han, saknar vetenskaplig grund. Den är en ideologisk överkyrka att jämföra med religiös kreationism.

Arpi argumenterar inte övertygande. Genusvetenskap, som är en egen akademisk disciplin, kan inte svepas bort med några länkar till enstaka studier som handlar om avgränsade genusvetenskapliga ämnen eller perspektiv. Men Arpi har nog inte heller som avsikt att vederlägga hela disciplinen, han vill bara etablera en viss bild av den som ovetenskaplig. Arpi är opinionsbildare.

Men han och andra är mycket skickliga opinionsbildare. Uppfattningen är vanlig att genusvetenskapen är ovetenskaplig. Med stora rubriker, stora ord och stora villebråd ger Arpi och andra näring till denna uppfattning. Det spelar ingen roll om den är sann eller inte: åsikter är viktigare än fakta.

En falsk bild av genusvetenskapen kan i förlängningen ge politiskt utslag, varpå exempelvis forskningsmedel kan strypas och styrdokument skrivas om till dess nackdel. Det är viktigt att försvara inte bara genusvetenskapens ära – den akademiska friheten att verka som genusvetare kräver ett försvar.

Jag vill ge ett sådant försvar som är grundat i ett problem som kanske diskuterades som mest under den första halvan av 1900-talet: distinktionen mellan vetenskap och icke-vetenskap. Vad kännetecknar vetenskap? När är någonting en icke-vetenskap? Arpi med flera har gjort frågeställningen aktuell.

Vetenskap och icke-vetenskap
Karl Popper är vår tids kanske mest kända vetenskapsteoretiker. Bland annat föreslog Popper att skillnaden mellan vetenskap och icke-vetenskap ligger i att vetenskapliga påståenden är formulerade så att de kan falsifieras. Kan de inte åtminstone i princip visas vara falska är de ovetenskapliga.

Falsifikationismen är fortfarande en viktig idé i vetenskapsteorin, fast inte som urskiljande princip mellan vetenskap och icke-vetenskap. Den har interna problem som har med komplexiteten i vetenskapliga påståenden att göra, men kan också ställas mot motexempel: astrologiska påståenden, för att nämna ett motexempel, är falsifierbara utan att vara vetenskapliga.

I stället för att utgöra skiljelinjen mellan vetenskap och icke-vetenskap har falsifikationismen gett näring åt en viss kunskapssyn. Enligt den så kallade fallibilismen är kunskap provisorisk snarare än absolut, och uttrycks i hypotesform snarare än som ovedersägliga övertygelser. Poppers teori är idag mer intressant som epistemologi än som vetenskapskriterium.

Några av problemen med att urskilja vetenskap
Med ”vetenskap” har de flesta en idé om en särpräglad mänsklig aktivitet som har med intellektuella verksamheter att göra. Det gäller en systematiserad ansats till kunskapsberedande aktiviteter. Verksamheten ska åtminstone idealt sett vara kritiserbar – möjlig att granska – och reproducerbar – möjlig att återskapa. Därför är metod centralt i vår tids konversation i och om vetenskap.

Men det är inte enkelt att dra en klar skiljelinje mellan vetenskap och icke-vetenskap. Hänsyn måste också tas till mer specifika distinktioner. Skillnaden mellan bra och dålig vetenskap är en, pseudovetenskap – ovetenskapliga verksamheter som utger sig för att vara vetenskapliga – en annan.

Vidare är det svårt att sätta fingret på skillnaden mellan vetenskap och teknologi. Vissa vetenskapliga experiment kräver teknologiska hjälpmedel. Är till exempel måttband ett vetenskapligt verktyg eller ett teknologiskt? Kan det ibland vara det ena och ibland det andra? Partikelacceleratorer då?

Inom humaniora återfinns även ett objektivitetsproblem. Det går exempelvis inte att skriva historia utan att göra värdebaserade urval och tolkningar. Under det tidiga 1900-talet tog sig många an problemet att göra historieskrivning oberoende av värdeomdömen, vilket skulle göra disciplinen ”vetenskaplig”. Idag försöker man i stället göra historieskrivning oberoende av skribenten, genom samma idéer om kritiserbarhet som inom vetenskapen i stort.

Slutligen är skillnaden mellan vetenskap och icke-vetenskap också språklig. Engelskans science betecknar exempelvis inte humanioras discipliner, som historia och litteraturvetenskap. Det gör däremot tyskans Wissenschaft. Huruvida svenskans vetenskap omfattar exempelvis filosofi och juridik är inte heller uppenbart, utan beror på sammanhang och lokala konventioner.

Vetenskap som kultur
Även om det förblir oklart precis vad vetenskap är så enas de flesta kring tanken att tillförlitlighet är särskilt viktigt för vetenskap. Tillförlitlighet ska uppnås bland annat genom seminariekulturen, där teser och idéer prövas kollegialt, och publikationssystemet med anonym referentgranskning, där kunskapsproduktioner prövas av oberoende experter.

Systemet är inte vattentätt. Det släpper ibland igenom tvivelaktiga idéer, liksom att tillförlitliga idéer ibland blir felaktigt bortsorterade. Men det stimulerar en intellektuell kultur som höjer tröskeln för vad som okritiserat kan hävdas. En kultur som främjar saklighet och skapar expertis.

Kanske är det just denna kultur som mer än någonting annat skiljer vetenskap från icke-vetenskap. Vad som är vetenskap är då mer flytande än fast, och urskiljs av sociologiska snarare än vetenskapsteoretiska och begreppsliga variabler. Frågan är då inte om ett påstående, en person eller en disciplin är vetenskaplig utan om den hör hemma i en vetenskaplig kultur.

Om vetenskap förstås som ett kulturellt fenomen måste tillförlitligheten vara ett av dess viktigaste kännetecken. En kultur som saknar konstruktioner som främjar kritiserbarhet och reproducerbarhet – som exempelvis akademiska seminarier och referentbaserade publikationssystem – brister i tillförlitlighet.

Är genusvetenskap vetenskap?
Mot bakgrund av tanken att vetenskap är ett kulturellt fenomen borde genusvetenskapen beskrivas just som en vetenskap. Det är en akademisk disciplin som kännetecknas av konstruktioner som är avsedda att främja kritiserbarhet och reproducerbarhet. Dess kultur söker tillförlitlighet.

Genusvetenskapen har samma seminariekultur och publikationssystem som den övriga forskningsvärlden. Dess studenter bedöms efter kriterier som är lika stringenta som i andra discipliner. Aspirerande genusvetenskapliga akademiker måste kämpa lika mycket och med samma noggrannhet som andra för forskningsmedel och fasta tjänster.

Enskilda forskare, forskningsfrågor och forskningsresultat inom genusvetenskapen kan naturligtvis ifrågasättas. Letar man finner man ogrundade antaganden, kausaliteter och tolkningar. Det hittar man i alla vetenskapliga discipliner. Men det är kritik inom genusvetenskapens sfär. Som sådan är den välkomnad: den tillförlitlige söker kritik.

Ur detta perspektiv krävs det att genusvetenskapens kritiker visar att kulturen inte strävar efter tillförlitlighet, att de institutionella funktioner som ska främja kritiserbarhet och reproducerbarhet brister eller saknas. Det har så vitt jag vet ingen försökt sig på att visa. Även genusvetenskapens kritiker måste därför medge att den präglas av samma vetenskapliga kultur som andra discipliner.

Därför vill jag hävda inte bara att genusvetenskap är en vetenskap, utan också att dess utövare kan vara mycket trygga i att vara vetenskapliga. De hör hemma i akademin. Genusvetenskapen är en vetenskap på samma grunder och meriter som alla andra vetenskaper. Förr eller senare lär också dess kunskapsproduktion få genomslag även på SvD:s ledarredaktion.

Individualisera föräldraförsäkringen!

Åsiktsdeklaration: Föräldraförsäkringen borde individualiseras, så att hälften av månaderna vigs åt respektive förälder. Det säger jag på liberal och feministisk grund och här förklarar jag varför.

Det finns flera saker att säga om föräldraförsäkringen. Bland annat är det rimligt att diskutera dess omfattning, om den ska vara behovsprövad och om den över huvud taget borde finnas. Men det hör inte till ämnet för det här inlägget, som endast gäller föräldraförsäkringens individualisering.

Regelverket för föräldraförsäkringen är komplext. Beroende på vilket år barnet är fött gäller olika villkor, liksom att ”föräldraförsäkringen” i själva verket är ett samlingsnamn för flera olika typer av bidrag och rättigheter. Ledigheter kan också delas upp helt, delvis eller inte alls. Min argumentation är därför målad med bred pensel och ska förstås ideologiskt, inte realpolitiskt.

Jag är av åsikten att försäkringen borde individualiseras, i bemärkelsen att det med barnet följer ett antal månaders föräldraledighet som till hälften borde knytas till den ena föräldern och till hälften knytas till den andra. Eventuella exotiska familjekonstellationer med fler föräldrar än så utelämnas här.

De som inte delar min åsikt i frågan framför ofta två plus ett argument.

De menar för det första att en individualiserad föräldraförsäkring är dyr för familjer. Det har de rätt i. Om föräldrar kan överlåta sina politiskt tilldelade ledigheter till varandra är ledigheterna resurser som kan hushållas med. När föräldrar tjänar olika mycket är en ojämnt fördelad ledighet ofta den ekonomiskt mest lönsamma ordningen. Det blir billigare att skaffa barn.

På detta svarar jag: synd! Barn kostar pengar. En föräldraförsäkring gör redan denna kostnad lite mindre. Men det är en en fundamental liberal hörnsten att bidrag, politiska rättigheter och annat borde tillfalla individer och inte annat. Det är ibland inte den mest lönsamma ordningen, men det är den rätta. Denna ordning ska inte frångås för att göra det ännu billigare att skaffa barn.

Föräldraförsäkringen utgör ett ekonomiskt skydd som föräldern kan välja att använda eller inte. Men den är inte hennes egendom i fullständig bemärkelse: det följer ingen överlåtelserätt eller en obegränsad rätt att nyttja skyddet efter eget tycke. Den får inte bytas, säljas eller sparas (utan begränsning). Så långt ska inte denna offentliga skyddsverksamhet sträcka sig. Take it or leave it.

De menar för det andra att en individualiserad föräldraförsäkring är en typ av social ingenjörskonst som staten inte ska ägna sig åt. Hur familjer fördelar sin tilldelade föräldraledighet är just familjens sak och inte någon annans. Föräldraförsäkringen ska inte användas som redskap för att nå vissa mer eller mindre önskvärda resultat utöver dem som föräldrar själva väljer.

Argumentet biter möjligtvis på konservativa, men inte på mig som liberal. Föräldraförsäkringen borde vara just individens sak och inte familjens. Familjer är förvisso små, vanligt förekommande och oftast mycket trevliga sociala kollektiv, men icke desto mindre kollektiv. Staten svarar inte mot dem.

Legitimiteten i offentlig maktutövning bygger på relationen mellan stat och individ. Individualisering innebär frånvaron av social ingenjörskonst, eftersom politiken då varken bygger på eller befäster godtyckliga grupptillhörigheter.

Nog om de två första argumenten. Nu till det tidigare nämnda ”plus ett”.

Mina meningsmotståndare hävdar ofta att den motiverande kraften bakom min åsikt är en typ av statistisk utfallsfeminism: såna som jag ser att uttaget av föräldraförsäkringen på aggregerad nivå är ojämnt fördelat mellan könen, och vi är nöjda först när en bättre fördelning har tvingats fram. Det stämmer inte.

Den motiverande kraften bakom min åsikt är tudelad. Dels menar jag att bidrag, politiska rättigheter och annat alltid borde tillfalla individer och inget annat. Därtill menar jag att en individualiserad föräldraförsäkring bär potential att stärka människors autonomi, det vill säga deras självbestämmande.

Det råder vissa normer i samhället som har ett inflytande över hur människor väljer att leva sina liv. Vissa normer gäller förväntningar, som exempelvis att kvinnor är bättre lämpade att uppfostra barn och män är bättre lämpade att förvärvsarbeta. Sådana förväntningar gäller både oss själva och andra. Vi internaliserar dem, vilket påverkar vårt beslutsfattande.

Jag tror att det finns bäring i följande tes. Om föräldraförsäkringen individualiseras är det lättare för mammor att välja att gå tillbaka till arbetet och bygga ett yrkesliv som de vill ha. Det är också lättare för pappor att välja att vara föräldrar i stället för att vara familjeförsörjare. En individualisering förenklar somliga livsval och är därför autonomistärkande.

Statistiken som visar att uttaget av föräldraförsäkringen på aggregerad nivå är ojämnt fördelat mellan könen indikerar vissa underliggande sociala strukturer. Med en individualiserad föräldraförsäkring förändras denna statistiska indikator. Det betyder inte att de underliggande strukturerna också förändras – orsaksrelationen mellan struktur och indikator fungerar inte så.

En individualiserad föräldraförsäkring har ingenting med statistisk utfallsfeminism att göra, utan med en liberalt värderad autonomi.

Jag har alltså en liberal och feministisk grund för min åsikt. Den är individualistisk, vilket jag tror är en fundamental komponent i det liberala idébygget, och den är autonomifrämjande, vilket jag tycker borde vara lika fundamentalt i detsamma. Detta ska jag försvara vid ett annat tillfälle.

Förnuftets lag eller förnuftets ofullkomlighet: Gjorde Hayek Kant irrelevant?

Immanuel Kant (1724–1804) ville liksom andra upplysningsfilosofer underkasta världen förnuftet. Ingenting i denna värld stod bortom det mänskliga sinnets horisont. Det gällde bara att med förnuftet hitta den rätta nyckeln så skulle naturens alla hemligheter vara avslöjade, och skulle därmed även stå till människans förfogande. Människan: världens herre.

Det sägs att Kant aldrig lämnade sitt kära Königsberg. Och varför skulle han göra det? Från sitt skrivbord kunde han utforska förnuftet, förnimmelsen och etiken – en upptäcktsresa stor nog även för den mest äventyrlige. Kant kunde lösa världens gåtor utan att ens behöva sätta sin fot i den.

Kärleken och den fullständiga tilliten till förnuftets förmågor återspeglas i Kants teorier om människans sociala tillvaro. Vi ska leva i ett Kingdom of Ends där varje individ är fullständigt rationell och behandlas därefter som ett mål i sig. Konstitutionella republiker ska garantera människans frihet och förnuftets genomslagskraft ska möjliggöra en evig fred i och mellan alla stater.

Två och ett halvt sekel efter Kants död skrev ekonomen och sociologen F.A. Hayek (1899–1992) om det omöjliga i dylika skrivbordskonstruktioner av samhället. Hayek argumenterade övertygande att den mänskliga tillvaron är obegripligt komplex. Vi kan aldrig skapa ordning i en ständigt föränderlig social värld; människans förnuft är dömt att för alltid ligga ett steg efter.

Vad kan upplysningsfilosofen Kant tillföra samhällsteorin efter Hayeks fullständiga tillintetgörande av människans sociala planeringsförmåga?

Ett svar på den frågan kan nås genom en djupdykning i Kants moralfilosofi. Förnuftsbegåvade varelser som människan, menade Kant, är underställda tänkandets regel: det kategoriska imperativet. Vi kan till exempel inte utan motsättningar samtidigt vilja och inte vilja någonting. Tänkandets regel kräver av oss en sammanhängande följdriktighet i våra idéer.

Det kategoriska imperativet är samtidigt handlandets regel. Varje förnuftsbegåvad varelse är moraliskt ålagd att handla enligt universaliserbara maximer – ”tänk om alla vore tvingade att göra så!” – och att behandla alla andra förnuftsbegåvade varelser som ändamål i sig själva.

Som upplysta varelser ska vi ta livet i besittning genom att underkasta oss plikten. Moralen kräver att människan gör sig själv till världens härskare och upprättar en fredlig ordning där varje människa förverkligar sitt självbestämmande. Just självbestämmande – autonomi – är både moralens förutsättning och dess syfte: människan ska bli autonom genom att underkasta sig plikten, vilket kräver att hon är fri att själv välja den.

Hayek påvisade förnuftets svårigheter att skapa social ordning; Kant påvisade ett värde som riskeras om förnuftet helt sätts ur spel.

Ur ett perspektiv lever vi i institutionernas tidsålder. Samhällsvetare använder institutioner för att förklara lyckade och misslyckade sociala projekt, moralfilosofer argumenterar kring vad som gör institutioner rättfärdigade. Vår tids samhällsteori gynnas av en institutionsinriktad liberal läsning av Kant.

I den liberala läsningen är Kants etik individualistisk och frihetlig. Den är inte orienterad kring exempelvis tradition eller social omvälvning, utan kring den enskilda människan och hennes moraliska självförverkligande. Kantianismen är ett berikande alternativ till normativa teorier om exempelvis det allmänna bästa, naturliga rättigheter och sociala kontrakt.

Vi vet idag mycket om autonomifrämjande institutioner. Marknadsekonomin skapar ett välstånd och möjliggör fler och bättre livsval än något annat känt ekonomiskt system. Den lagstyrda demokratiska rättsstaten, granskad av en fri media, minimerar godtycklig maktutövning och tillerkänner den enskilde individen utrymme att leva och verka.

Vi vet också mycket om vad som motverkar autonomifrämjande institutioner. En utbredd korruption gör att statens förmågor vittrar sönder. Lagstiftning som sker i affekt, som hastigt införda och undermåligt utredda åtgärder mot terrorism, är ineffektiva och kränker individuella rättigheter. Asymmetrisk information kan leda till marknadsmisslyckanden. Och så vidare.

Det är förnuftsvidrigt och därmed förkastligt att förneka kunskaper som dessa. Tvärtom borde de användas i autonomifrämjande syften.

Den marknadsekonomiskt drivna och demokratiskt styrda rättsstaten är autonomifrämjande. I det grundas mycket av dess legitimitet. Försvaret av dess institutioner kan kräva aktiva åtgärder från staten, som exempelvis vissa marknadsinterventioner. Kant ger vägledning i detta försvar genom att fästa vår uppmärksamhet vid personlig autonomi; moralens förutsättning och syfte.

Upplysningsprojektet att från skrivbordet konstruera en fullständig samhällsmodell är förlegat. Hayek är en av många som har visat att det inte är möjligt. Men i Kant finns fortfarande insikter att hämta kring vad som gör institutioner goda. I Kant finns förnuftsvänlig vägledning kring det värde som står på spel om institutioner är missriktade. Kants pliktetik är vid liv.

Det gäller fortfarande för människan att lägga världen under sig, fast mot bakgrund av den moderna kännedomen om förnuftets begränsningar.

 

Allt som är bra med socialdemokratin är liberalt

”Om man skall karaktärisera [1880-talets] fackföreningsrörelse i politiskt avseende”, skrev Sigfrid Hansson, statsminister Per Albins äldre bror, i Tiden år 1926, ”nödgas man närmast beteckna den som en liberal arbetarrörelse.” Innan agitatorer som August Palm predikade om ”det socialistiska giftet” hade liberaler författat det första svenska fackföreningsprogrammet, under mottot ”Aktning för den nitiske arbetaren! Vördnad för den välvillige kapitalisten!”

Detta var innan Socialdemokraterna bildades 1889 och innan dess fackliga gren Landsorganisationen bildades 1898. Socialdemokratin må ha varit tidiga försvarare av arbetares rättigheter, men det var liberaler som visade vägen.

Vid flera avgörande tidpunkter i den svenska socialdemokratins historia har den liberala linjen vunnit. Man valde reformismen och inte revolutionen 1917. Saltsjöbadsavtalet 1938 var en marknadslösning. Den svenska arbetarrörelsen har omfamnat den liberala demokratin och ofta en optimistisk attityd till kapitalismen. Såhär står det i Socialdemokraternas partiprogram från 2013:

När marknaden fungerar som bäst är den en kraftfull katalysator för människors uppfinningsrikedom och kreativitet. Denna dynamik har skapat ekonomiska resurser som bidragit till att förbättra våra liv och till att lyfta stora delar av mänskligheten ur fattigdom.

Det som är bra med arbetarrörelsen är lika mycket liberalt som socialdemokratiskt. Men tyvärr är Partiet även mycket annat.

I höstas fick till exempel Socialdemokraternas ungdomsförbund uppmärksamhet i media då det visade sig att moderpartiet har skapat en lucka i lagen som tillåter dem att finansiera sin verksamhet genom lotteriförsäljning. Det kan inte heller ha undgått någon att partiet fortsätter att placera ut trogna medlemmar på viktiga myndighetsposter, som när man gjorde Ilmar Reepalu till chef över utredningen av offentligfinansierade välfärdstjänster.

Vidare vet alla med insyn i socialdemokratin att det finns historia och så finns det bommersvikshistoria – den som Partiet lär partisterna att rabbla. Man ska tacka arbetarrörelsen för allt som är gott och glömma allt som inte är det, om det inte kan skyllas på borgarna förstås.

Socialdemokratin har alltid haft svårt att för det första skilja mellan partiet och statsmakten, och för det andra mellan statsmakten och det övriga samhället. Partiet är Sverige och Sverige är Partiet.

Lyckligtvis är socialdemokratin på nedgång i hela Europa. Det socialdemokratiska projektet hör till en 1900-talsidé som har prövats och som folket väljer bort. Det finns bättre alternativ, inte minst under det liberala paraplyet. Under det ryms arbetsskyddet, statsindividualismen och den sociala rättvisan. Socialdemokratin behövs inte.

Men helt uträknad är den inte ännu. Socialdemokraterna kommer förmodligen bli största parti i ytterligare några val. Liberaler borde sluta tänka på socialdemokratin som en fiende som måste slås ned och i stället som en stor maskin som man kan hjälpa till att montera ned. Lägga till vila.

Socialdemokratin, å sin sida, borde ansluta sig till liberalismen igen. Nyss basunerade man ut att valet 2018 står mellan trygghet och liberal migration. För tydlighets skull, eftersom det strider med allt partiet tidigare har sagt, är det inte liberal migration Socialdemokraterna stöder. Man gör högerpopulismen sällskap eftersom man tror att det kan ge röster. Det är principlöst, men följdriktigt för ett parti med makten som ledstjärna.


Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen