Det hävdas ibland att feminister vill ha jämna fördelningar för de jämna fördelningarnas skull. Jag tror inte att det finns många sådana feminister, men om de finns är åsikten dum. I det här inlägget skriver jag om ”utfallsfeminism” och att det troligtvis är en idé som anti-feminister har hittat på snarare än en idé som feminister faktiskt förespråkar.

Feminister talar gärna om fördelningar. De pekar till exempel på att kvinnor är föräldralediga mer än män och att det sitter många gånger fler män än kvinnor i bolagsstyrelser.

Samma feminister talar också gärna om olika lagstiftningar och policyförslag. De kan till exempel vilja individualisera föräldraförsäkringen så att föräldrarna inte kan överlåta sina ledigheter till varandra eller kvotera bolagsstyrelser så att en viss andel styrelseledamöter måste vara män.

Det är inte ovanligt att anti-feminister möter dem som förespråkar individualiserad föräldraförsäkring eller kvoterade bolagsstyrelser med påståenden som ”ni tror att jämlikhet är uppnått om bara alla föräldrar delade lika” eller ”ni vill bara se en viss fördelning av styrelseposterna”. I tydlig form lyder påståendet: Feminister eftersträvar ett statistiskt utfall som de menar är jämlikt. Denna idé som anti-feminister formulerar kallar jag för ”utfallsfeminism”.

Utfallsfeminism är en dum idé. Fördelningen av föräldraledigheten eller andelen kvinnor i bolagsstyrelser är nämligen just bara ett utfall – om folk hade gjort andra val så hade vi sett ett annat. Det innebär att fördelningarna som sådant endast är indikatorer på normer och strukturer i samhället.

En ojämnt fördelad föräldraledighet eller ojämnt fördelade styrelseposter indikerar ojämlikheter i normer och strukturer i samhället. Eftersom det också finns annat än normer och strukturer i samhället som påverkar människors val – den fria viljan till exempel – är indikatorerna inte perfekta, men de är ändå indikatorer. Hade samhället präglats av andra normer och strukturer så hade man också kunnat observera ett annat utfall vad gäller föräldraledigheten och bolagsstyrelserna.

När feminister pekar på fördelningen av föräldraledigheten eller andelen kvinnor i bolagsstyrelser är det i kraft av att dessa är indikatorer. Det går nämligen inte att peka på själva normerna och strukturerna som sådant. För att se vilka normer och strukturer som råder måste man titta på de olika indikatorer som de ger utfall på. Föräldraledigheten och andelen kvinnor i bolagsstyrelser fungerar som mer eller mindre välkalibrerade mätinstrument.

Feminister är alltså ointresserade av indikatorerna som sådana, i stället är de intresserade av de samhällsmönster som indikatorerna avslöjar. Det är dem feminister vill förändra.

Utfallsfeminister är å andra sidan endast intresserade av indikatorerna. De vill peta på själva mätinstrumenten i stället för de underliggande normerna och strukturerna, så att de visar ett visst resultat. Men i samma stund som de börjar peta på föräldraledigheten eller bolagsstyrelserna så upphör dessa att vara indikatorer. Andelen föräldralediga män eller andelen kvinnor i bolagsstyrelser avslöjar då inte längre något om samhällets mönster, utan avspeglar bara en viss lagstiftning eller policy.

Därmed är utfallsfeminismen dum av två skäl. För det första misstar den de instrument som man kan läsa av samhällets mönster med för att vara mönstren själva, ungefär som den som tror att man kan höja temperaturen i badkaret genom att hälla mer kvicksilver i termometern. Det är fel sätt att förstå världen på. För det andra gör man genom att peta på indikatorerna ingenting åt de normer och strukturer som faktiskt råder i samhället – den som har hällt mer kvicksilver i termometern får nöja sig med att bada kallt. Det är fel sätt att förändra världen på.

Men till saken hör att få eller kanske ingen alls faktiskt är utfallsfeminist. Det är en rörelse utan representanter. I stället är det feministernas motståndare som formulerar idén och grundlöst hävdar att folk både till höger och vänster är utfallsfeminister.

Det finns dock feminister som enkelt förväxlas med utfallsfeminister, nämligen dem som vill använda indikatorer som föräldraförsäkringen och bolagsstyrelser som signalverktyg. Med rätt värden på mätinstrumenten, menar de, kan dessa börja fungera som norm- och strukturförändrare. De upphör visserligen att vara indiktatorer, men när det står 50/50 på mätaren kommer signalerna detta sänder få samhället att röra sig i den riktningen.

Jag tror personligen att detta inte stämmer. För det första är det naivt att ta för givet att de signaler man önskar sända är samma som dem som man faktiskt sänder, och för det andra är det nog inte med signalredskap man förändrar världen. Men det är en annan sak, de som inte håller med mig i den frågan är ändå inte utfallsfeminister bara för det.

Eftersom idén är dum har anti-feminister skäl att framställa vanliga feminister som utfallsfeminister genom att säga saker som ”ni tror att jämlikhet är uppnått om bara alla föräldrar delade lika” eller ”ni vill bara se en viss fördelning av styrelseposterna”. Det är ju enklare att bemöta en dum idé än en bra idé, som riktig feminism. Men utfallsfeminismen är nog en halmdocka. Troligtvis är det en idé som anti-feminister har hittat på snarare än en idé som feminister faktiskt förespråkar.