Många känner Immanuel Kants moralfilosofi genom det så kallade kategoriska imperativet, vilket Kant menade är tänkandets och handlandets regel. I Kants skrifter finns det flera olika formuleringar av imperativet. En av dem är:

Handla så att du aldrig behandlar mänskligheten i [vare sig] din egen [eller någon annan] person bara som ett medel utan alltid tillika som ett ändamål. [Översättning: Wikipedia]

Jag har med åren upptäckt att mitt etiska tänkande ofta återkommer till just den här principen. I det här inlägget förklarar jag hur jag förstår den. Men först måste jag göra två anmärkningar på min egen tolkning.

För det första hör min tolkning av det kategoriska imperativet (med det menar jag här just ovanstående formulering) till en mer grundläggande moralfilosofi än de övriga inläggen i serien Min liberalism. Det kategoriska imperativet säger någonting om människans fundamentala plikter gentemot varandra. Plikterna har vissa implikationer för politiken och den politiska teorin, men dessa lägger jag för tillfället åt sidan. Min tolkning är moralfilosofi proper.

För det andra menade Kant att det kategoriska imperativet är just det – ett kategoriskt imperativ. Enligt honom gäller det alltid och utan undantag. Själv är jag alldeles för osäker i min etik för att våga skriva under på det. Jag tror att imperativet och den moralfilosofi som sedan Kant har orienterats kring det har vissa poänger som jag tror är mycket viktiga, men jag förbinder mig inte till att det skulle vara allt som är av moralisk signifikans.


Det kategoriska imperativet är känt för vad jag för kallar dess negativa implikationer, nämligen vad människor inte får göra mot varandra. Här vill jag lyfta fram de positiva implikationerna, alltså vad vi borde göra för varandra.

De negativa implikationerna av imperativet är välkända: vi får inte använda andra som medel utan måste respektera varandras rätt till självbestämmande. Det är till exempel moraliskt otillåtet att tvinga en person att ingripa för att rädda livet på en annan, trots att det vore önskvärt om personen gjorde det av egen vilja. Att tvinga personen vore att använda hen som medel.

Det här sättet att tänka ger bland annat stöd åt att det inte borde finnas civilkuragelagar som tvingar oss att ingripa när någon är i nöd – vilket vi inte heller har i Sverige. I en SOU från 2011 konstaterades att det avgörande argumentet mot att införa en sådan straffsanktionerad handlingsplikt är:

Staten bör så långt det är möjligt ge medborgarna frihet att med ansvar inför sig själva och sina egna samveten avgöra hur de bäst ska förhålla sig i moraliska frågor och inte utan tvingande skäl inskrida med förbud och lagstiftning. (s 12)

Negativt sett utgör det kategoriska imperativet alltså en begränsing på vår handlingsfrihet, en plikt att avstå från att utföra vissa handlingar. Positivt sett påbjuder det i stället vissa handlingar, det vill säga en plikt att agera. Dessa plikter ligger dolda i imperativets ofta bortglömda bisats, nämligen den som säger att vi bör behandla varandra som ändamål.

För att tydliggöra bisatsen kan imperativets andra delar skalas bort och omformuleras något: ”Handla så att du behandlar mänskligheten och andra personer som ändamål.” Vad innebär detta?

Tolkningen jag gör av Kant är att vi har en plikt att behandla varandra som ändamål som vi uppfyller genom att dela varandras ändamål.

Jag tror inte som Kant att vi bara har ett ändamål, det vill säga att realisera det kategoriska imperativet, utan att vi har flera. För mig är det till exempel viktigt att leva ett gott liv över tid. Jag vill ha goda sociala relationer till människor jag tycker om, ett jobb som tillåter mig att tänka och skriva, och så vidare.

Andra människor har helt andra ändamål. Hellre än att leva ett gott liv över tid vill de till exempel jobba hårt och intensivt när de är unga för att sedan gå i pension tidigt och lyxigt. Vissa är inte intresserade av socialt umgänge utan föredrar att vara för sig själva. Människors ändamål skiljer sig åt.

Eftersom vi har olika ändamål i livet är vår plikt inte alltid fullständigt begriplig för oss. Jag förstår till exempel inte hur vissa kan vilja leva som backpackers och aldrig slå rot någonstans. Det är obegripligt för mig, liksom att mitt liv är obegripligt för dem. Moralen kräver av mig att jag bistår mina medmänniskor trots att deras deras livsval ibland är obegripliga för mig. För pliktens skull.

Det är genom att dela våra medmänniskors ändamål trots att vi inte begriper dem som vi visar dem vår största kärlek och djupaste omsorg.

I Kants etik är autonomibegreppet centralt. Kant menade att människan är autonom om hennes vilja styrs av imperativet i stället för av hennes själviska eller djuriska begär. Det är moralens och människans ändamål, eftersom vi därmed realiserar det kategoriska imperativet, tänkandets och handlingarnas regel. Tolkningen av imperativet är rimlig att Kant menade att vi har en plikt att bistå andra i att bli autonoma varelser, för att realisera moralen.

Idag brukar etiker mena att en människa är mer eller mindre autonom med avseende på sina egna begär, handlingar och karaktärsdrag. Hon är autonom om hon drivs av krafter som är hennes egna. Det kategoriska imperativets positiva implikationer, i modern tolkning, skulle vara att vi har en plikt att främja andras autonomi – att bistå andra i att drivas av sina egna krafter.

En människas ändamål är autonomt om det är självvalt, så att det är valt av hennes egna krafter och inte är ett resultat av influenser från andra människor eller omständigheter. Jag menar att vi bäst delar varandras ändamål genom att främja den autonomi med vilka vi väljer våra ändamål. Det är vår plikt.

Plikten kan uppfyllas bland annat genom att vi bistår varandra i att utveckla de förmågor som krävs för att vi ska förstå vår omvärld och nyttja vår plats i den. Ett praktiskt exempel är att vi borde lära våra barn att läsa, skriva och räkna. Plikten uppfylls också genom att vi motverkar normer som verkar destruktivt på våra sätt att betrakta oss själva och andra. Feminism är ett exempel.

Det är en grundläggande moralisk plikt att dela varandras ändamål, men hur denna plikt ska uppfyllas är bland annat ett politiskt problem.


Jag har i det här inlägget tolkat två av det kategoriska imperativets implikationer, nämligen vad människor inte får göra mot varandra och vad människor borde göra för varandra. Båda gäller vår grundläggande moraliska plikt. Det kvarstår att förklara hur plikten hör ihop med den politiska teorin, som ju är delvis men inte till fullo överlappande med moralfilosofin. Det kommer jag ha skäl att återkomma till vid flera tillfällen.