Frihet, autonomi och rättvisa är våra mest centrala politiska begrepp. De avspeglar en uppsättning moraliska värderingar som borde vara vägledande i föreställningar av samhället borde se ut, liksom i realpolitiska övervägningar. Här visar jag hur begreppen hör ihop i en sammanhängande politisk teori.

Jag börjar med att beskriva en skillnad mellan ideal och icke-ideal politisk teori* och fortsätter sedan med att förklara hur frihet, autonomi och rättvisa borde ligga till grund för handlingsvägledning av båda typerna.


Med ”idealism” menar jag här en viss metodologisk ansats inom den politiska filosofin. Ändamålet för politisk filosofi i stort är att ge handlingsvägledning i problem av politisk natur, som till exempel hur samhällets institutioner borde vara konstruerade liksom vilka politiska beslut som borde fattas inom dessa institutioner. Två metodologiska ansatser utmärker sig särskilt i det här sammanhanget, varav idealism är den ena och icke-idealism är den andra.

Med en idealistisk ansats formuleras en fullkomlig bild, ett ideal, av samhället som de rådande omständigheterna sedan jämförs med. Jämförelsen är handlingsvägledande, då den avslöjar på vilket sätt samhället brister och därmed också visar vad som skulle krävas för att nå fullkomlighet.

Den libertarianska nattväktarstaten är ett exempel på ideal teori i den här bemärkelsen. Nattväktarstaten är idealet att staten endast ska ansvara för samhällets inre och yttre säkerhet medan allt annat organiseras av civila krafter. Libertarianer finner handlingsvägledning i jämförelsen mellan idealet och de rådande omständigheterna, som till exempel Sveriges omfattande välfärdsstat. Med stöd i idealet kan de till exempel säga att skatten ska sänkas så att den närmar sig en skattenivå som den i nattväktarstaten.

Med en icke-ideal ansats formuleras inget sådant ideal som de rådande omständigheterna kan jämföras med. Handlingsvägledning ges i stället på annat vis. Ett exempel på icke-ideal teori är så kallad kasuistik. I en kasuistisk ansats fokuserar man på partikulära fall i vilka man är säker på vad som är det moraliskt riktiga och jämför sedan detta fall med andra.

Anta till exempel att vi är övertygade om att det är moraliskt riktigt att erbjuda mer behövande personer sin sittplats på bussen trots att man egentligen vill sitta själv. Vi vet inte precis varför det är moraliskt riktigt, utan bara att så är fallet. Genom kasuistisk slutledning kan vi därmed finna att det exempelvis är moraliskt riktigt att erbjuda mer behövande förtur på akutmottagningen, utan att vi måste hänvisa till någon mer grundläggande etisk princip.

Min teori är svagt idealistisk. Jag formulerar ett grovhugget ideal mot bakgrund av moraliska övertygelser om frihet, autonomi och rättvisa, och mot bakgrund av den kunskap vi har om samhällsinstitutioner.

Det ideal jag har i åtanke är för det första en lagstyrd rättsstat. Med det menar jag framför allt att offentlig maktutövning inte är knuten till enskilda personer utan med lag är bunden till ämbeten som medborgare har lika tillträde till. Dess moraliska grund är frihet, det vill säga frånvaro av godtycklig maktutövning, och rättvisa, eller närmare bestämt principer om jämlikhet.

Vidare menar jag med stöd på samma moraliska grund att rättsstaten ska vara demokratisk. Demokratier finns i olika former. Jag vill inte binda mitt svaga ideal till någon specifik demokratiform, utan menar bara att folket ska ha möjlighet att välja bort dåliga ledare. Det är ett minimalt demokratiskt ideal.

Slutligen ska samhället av autonomifrämjande skäl vara marknadsekonomiskt. Produktionsmedlen ska vara privatägda och fri konkurrens ska eftersträvas. Staten ska upprätthålla institutioner som privategendom, avtalsrätt och annat som vanligtvis är förknippat med marknadsekonomin.

Idealet är svagt i två bemärkelser. Dels är jag öppen för att det måste förändras om vår kunskap om samhällsinstitutioner gör det. Idealet är känsligt för nya kunskaper och därför svagare än till exempel ett som är konstruerat helt efter hypotetiska samhällsvisioner. Därtill är idealet inte förbundet till något specifikt politiskt innehåll, utan tillåter allt från små nattväktarstater till omfattande välfärdsstater. Liberaler med olika ideologiska preferenser och grader av radikalism kan alla samsas om samma svaga ideal.

Jag ska formulera en mer fullständig bild av det svaga idealet vid ett senare tillfälle, men tills vidare låter jag det redan sagda vara tillräckligt.


Teorin ger alltså handlingsvägledning genom ett ideal om en lagstyrd, demokratisk och marknadsekonomisk rättsstat: jämförelser mellan idealet och de rådande omständigheterna kan visa vilka handlingar som är önskvärda. Men teorin ger också vägledning av icke-ideal typ. Hur kvarstår att förklara.

Saken är komplex. En fullständig förklaring av hur teorin är vägledande kräver mycket mer utrymme och mer noggranna formuleringar än vad som är möjligt här.** Jag presenterar de sex viktigaste punkterna och kommer vid ett senare tillfälle att ge en mer utförlig beskrivning av den här delen av teorin.

§ 1 Värdepluralism. Den politiska verkligheten är komplex. För att artikulera värdekonflikter och ge handlingsvägledning krävs en pluralism av moraliska värden – nämligen dem som återspeglas av de tre begreppen – som inte är reducerbara till en enda överhängande princip.

§ 2 Begreppslig underdeterminering. Den politiska verkligheten är så komplex att de tre begreppen aldrig kan bli tillräckligt utförligt beskrivna för att fånga alla aspekter av den. Det är förväntat att moraliska problem uppstår i verkligheten som det saknas a priori handlingsvägledning för.

§ 3 Specifikation. För att rättfärdiga sina handlingar måste en politisk aktör specificera hur de tre begreppen gäller i det enskilda fallet. Moraliska problem uppstår bara när värden som återspeglas av begreppen strider med varandra.

Exempel §§ 1–3:
Dragningen av en cykel- och promenadväg är uppe för debatt i en liten svensk kommun. Den skulle kunna dras förbi äldreboendet, vilket skulle underlätta för många pensionärer att ta sig in till centrum. Den skulle också kunna dras förbi ett radhusområde, vilket skulle underlätta för barn att ta sig till skolan. Det är relevant för politiska aktörer att ta autonomi- och rättvisebegreppen i beaktande, men det är inte klart på förhand precis hur de gäller i det här fallet.

Kanske är det rättvist att dra vägen förbi äldreboendet. Det är de äldre förtjänta av enligt rättviseprincipen om ömsesidighet efter att ha betalat skatt under ett helt yrkesliv. Men kanske är också värdet av barnens autonomi – deras befintliga och den de kan utveckla om de tillåts att cykla till skolan på egen hand – så högt att skälen är lika starka för att i stället dra vägen förbi skolan. Kanske är värdekonflikten olöslig. Inget handlingsalternativ är då bättre eller sämre ur ett etiskt perspektiv.

Politiska aktörer måste på egen hand precisera hur begreppen gäller i det enskilda fallet. Verkligheten är för komplex för att alla aspekter av den ska kunna artikuleras med abstrakta begrepp och principer.

§ 4 Reflekterade omdömen. Specifikationen av hur de moraliska värden som de tre begreppen återspeglar gäller i det enskilda fallet är en process. I den processen måste empiriska saköverväganden tas i beaktande, liksom också risk- och konsekvensbedömningar, kritiska självreflektioner över eventuella kognitiva biases, och så vidare. Målet är att nå ett reflekterat omdöme över vilka värden som bör premieras.

§ 5 Reflektivt ekvilibrium. Ett omdöme är rättfärdigat om det är sammanhängande både med a) det svaga idealet ovan och b) andra relevanta moraliska övertygelser. Om omdömet strider med a eller b eller båda måste antingen det eller a eller b omprövas. Rättfärdigandeprocessen är klar först när en övervägd jämvikt är nådd – ett så kallat reflektivt ekvilibrium.

§ 6 Demokrati och politisk debatt. Starka reflektiva ekvilibrium – det vill säga sådana med välgrundade och precisa saköverväganden – angående frågor av politisk natur nås sällan av ensamma teoretiker. Det kräver gemensamma ansträngningar. Därför är demokratiska konventioner som mötesordningar, debatter och omröstningar värdefulla i den handlingsvägledande processen.

Exempel §§ 4–6:
Migrationen är hög till ett litet land med en välfärdsstat som till stor del konstruerades utan globaliseringen i åtanke. Välfärdens kostnader är höga och integrationen är långsam, vilket har bidragit till politiska gruppolariseringar och växande främlingsfientlighet.

Hänsyn till migranternas frihet och autonomi talar för en hög migration. Även rättviseskäl, inte minst behovsprinciper, ger stöd åt samma sak.

Till de skäl som talar emot en hög migration hör hänsyn till statens grundläggande institutioner, det vill säga det svaga idealet ovan. Även om de inte nödvändigtvis riskerar att brista, eller att migrationen har med de eventuella bristerna att göra, så har gruppolariseringarna bidragit till att stärka den politiska opinionen för att det faktiskt är så.

En lång och intensiv politisk debatt har visat att denna opinion är avgörande för den politiska utvecklingen i landet. Om den inte tas i beaktande är risken stor att gruppolariseringarna blir ännu starkare. Det skulle spela roll inte bara för policy, utan också för möjligheterna att över huvud taget styra landet: det parlamentariska läget innebär att svaga minoritetsregeringar utan några reella chanser att driva igenom sina agendor kan avlösa varandra alltmedan problemen växer.

I praktiken finns det bara ett realpolitiskt alternativ: minska migrationen åtminstone tillfälligt och reformera centrala institutioner.

Av rättviseskäl borde den migration som tillåts vara behovsorienterad. Reformerna av de centrala institutionerna bör vara långsiktiga, ha brett parlamentariskt stöd och genomföras med hänsyn till att migrationen troligtvis kommer att vara ännu högre i framtiden. Frihet, autonomi och rättvisa talar för institutioner som är konstruerade för öppna gränser.

Den jämkade slutsatsen i exemplet är inte härledd ur ideal teori, utan är ett resultat av reflekterade värdeomdömen i partikulära fall. Det är avgörande för slutsatsen vilka värderingar som tas i beaktande liksom hur. Frihet, autonomi och rättvisa är analysens byggstenar och reflektivt ekvilibrium är dess kit.


Sammanfattningsvis ger alltså teorin handlingsvägledning på två vis, dels genom ett svagt ideal om en demokratisk och marknadsekonomisk rättsstat och dels genom överläggningar kring hur frihet, autonomi och rättvisa bör premieras i enskilda fall. Så hör begreppen ihop i en sammanhängande politisk teori. Jag kommer i framtiden att skriva mer bland annat om det svaga idealet, värdepluralism, specifikationism och reflektivt ekvilibrium.


* Det finns olika användningar av begreppen ideal/icke-ideal teori (se t ex Valentini 2012). Jag ansluter mig till den troligtvis enklaste varianten, nämligen att en teoretisk ansats antingen är ideal i bemärkelsen att den utgår från ett hypotetiskt ”perfekt” samhälle, eller att den helt enkelt inte är ideal i den bemärkelsen.

** Den som är bekant med bioetisk teori känner igen detta från principlismen (Beauchamp & Childress 2013). För en mer utförlig metodbeskrivning som i stora drag förklarar den jag gör här, se Beauchamp & Rauprich (2016).

Referenser

Beauchamp, T. L., & Childress, J. F. (2013). Principles of Biomedical Ethics (7 ed.). Oxford: Oxford University Press.

Beauchamp, T. L., & Rauprich, O. (2016). Principlism. In H. ten Have (Ed.), Encyclopedia of Global Bioethics (s 2282–93): Springer International Publishing.

Valentini, L. (2012). Ideal vs. Non-ideal Theory: A Conceptual Map. Philosophy Compass 7:9, s 654–64