Rättvisans fyra domäner

Frihet, rättvisa och autonomi är våra mest centrala politiska begrepp. Jag har tidigare skrivit om frihet, vilket jag förstår som frånvaro av godtycklig maktutövning, och autonomi, det vill säga självstyre. Det här inlägget handlar om rättvisa. Jag är mindre säker på hur rättvisa ska förstås än vad jag är på de andra begreppen. Därför är det här inlägget mer översiktligt än de två tidigare.

Jag börjar med att beskriva vår tids filosofiska rättvisedebatt och ägnar därefter mest utrymme åt att återge David Schmidtz rättviseteori.*

Vår tids filosofiska konversation om rättvisa börjar med John Rawls bok A Theory of Justice från 1971. Rawls teori handlar om vad som är ett rättvist samhälle. Ett rättvist samhälle styrs av två principer om frihet och jämlikhet. Enligt frihetsprincipen ska alla ha samma rätt till ett system av basala friheter, som till exempel yttrandefrihet och organisationsfrihet, och gäller rättvisan i samhällets grundläggande institutionella och konstitutionella ramverk.

Jämlikhetsprincipen gäller i stället sociala och ekonomiska ojämlikheter, som ska uppfylla två villkor. För det första ska offentliga ämbeten vara lika tillgängliga för alla. För det andra ska de ojämlikheter som finns i samhället vara till gagn för de minst gynnade. Därför ger Rawls rättviseteori stöd åt en viss ekonomisk omfördelning från de gynnade till de missgynnade.

Det mest kända svaret till Rawls formulerades av Robert Nozick i hans bok Anarchy, State, and Utopia från 1974. Enligt Nozick gäller rättvisa inte i första hand samhället som sådant, utan interaktioner människor emellan. Eftersom Nozicks libertarianism är orienterad kring ägande – individens rättmätiga ägandet av sig själv och av externa resurser, det vill säga privat egendom – är också hans rättviseteori det. Teorin följer tre principer.

Den första gäller rättvist förvärv och hur materiella ting blir till någons rättmätiga egendom. Den andra gäller rättvisa transaktioner och hur egendom rätteligen överförs från en till en annan. Den tredje och sista principen gäller rättelse och hur rättvisa återställs om någon av de två första har brutits mot. Tillsammans bildar de en helt egendomsorienterad rättviseteori.

Vår tids filosofiska konversation om rättvisa befinner sig fortfarande i ett rawlseansk-nozickeanskt paradigm. Vi ställer ännu samma typer av grundläggande frågor och försöker besvara dem på samma sätt.

David Schmidtz är en filosof som i sin bok Elements of Justice från 2006 försöker att bidra till denna konversation. Argument om rättvisa, menar Schmidtz, är argument om vad människor förtjänar. Sådana argument följer fyra principer, nämligen principer om jämlikhetmeriteringömsesidighet och behov. Jag ska utveckla kort kring dem i den ordningen.

Enligt principer om jämlikhet borde människor behandlas lika. Det gäller till exempel lika möjligheter, liksom Rawls princip om lika tillgänglighet till offentliga ämbeten, men också sådant som lika lön för lika arbete. Schmidtz pekar på att om någonting delas ut kostnadsfritt – som exempelvis i ett godisregn – så borde alla få lika mycket (allt annat lika). På det viset är jämlikhet en fundamental aspekt av rättvisan.

Principer om meritering säger att människor borde få det de är meriterade för.** Det gäller bland annat hur hårt de arbetar och vilka risker de utsätts för, men också naturliga fallenheter och talanger. Någonting som skiljer principer om meritering från principer om jämlikhet är att de gäller sådant som är olika mellan människor medan jämlikhet gäller sådant som människor är lika i.

Principer om ömsesidighet gäller vissa relationer människor emellan. Om till exempel Anna lånar ut pengar till Beatrice är Beatrice skyldig att betala tillbaka pengarna till Anna. Detta beror inte på att de två är vissa typer av personer, utan att de delar en gemensam historia. På liknande vis kan parterna i ett äktenskap göra varandra orättvisa genom att ljuga för eller bedra varandra.

Slutligen gäller principer om behov att människor kan bli orättvist behandlade genom att inte få sina behov tillfredsställda. Det kan till exempel vara så att ett barn förtjänar en skolgång i kraft av att hon behöver den. Om hon berövas en skolgång har hon blivit orättvist behandlad av någon part – kanske föräldern eller samhället – som har brustit i sina skyldigheter gentemot barnet.

Enligt Schmidtz gäller de fyra principerna rättvisans olika domäner. De olika domänerna kan överlappa, som till exempel när en förälder anställer sitt eget barn i sitt företag. På vilket sätt råder då principerna om ömsesidighet och jämlikhet? Ens eget barn kan förtjäna något i kraft av att vara just ens eget barn, som exempelvis särskild behandling, medan en anställd kan förtjäna något annat i kraft av att vara just anställd, som exempelvis lika behandling. Det kan alltså finnas genuina värdekonflikter mellan olika rättviseprinciper.

Schmidtz teori ger inte fullständig handlingsvägledning. Men den skissar en god ”karta” över rättvisans olika domäner och principer.

Jämförelsen med en karta är Schmidtz egen. Han menar att hans teori är exakt och samtidigt oprecis på samma sätt som att en världskarta är det: en världskarta kan återge floder, berg och landsgränser med hög precision men erbjuder inte någon vägledning alls för den som vill promenera från Odenplan till T-centralen i Stockholm. Kartan är exakt, men ändå inte.

Schmidtz rättviseteori introducerar ett sätt att tänka på rättvisa som andra teoretiker kan anamma och göra närmare granskningar över lokala områden. Det är också så jag föreställer mig den. De fyra principerna är både tillräckligt precisa och tillräckligt utförliga för det analytiska jobb jag har i åtanke.

–––

* Jag har skrivit en längre text om David Schmidtz rättviseteori för en antologi om liberalism. Mycket i den här texten bygger på den längre texten. Det är okänt för mig vilken produktionsfas boken befinner sig i så jag vet inte när den kommer att publiceras.

** Här finns ett översättningsproblem. Schmidtz övergripande beskrivning att argument om rättvisa är argument om förtjänst är i original ”… what people are due”. Principer om meritering är i original ”principles of desert”. Den bästa översättningen är i båda fallen ”förtjänst”. För att skilja mellan den övergripande beskrivningen och den underliggande principen översätts den senare här till ”meritering”, vilket är i linje med hur principen används i kapitel 6–12 i Elements of Justice. Se även s 31–3 i densamma.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s




Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen