Autonomi – det tredje politiska begreppet

Frihet och rättvisa är våra två kanske viktigaste politiska begrepp. I det här inlägget diskuterar jag ett tredje, nämligen autonomi, som jag menar borde ha en plats vid sidan av dem. Dels därför att autonomibegreppet borde ersätta det berlinska frihetsbegreppet och dels för att det är analytiskt överlägset vad gäller att uttrycka problem som är relaterade till mänskligt självbestämmande.

Termen autonomi härrör från det grekiska auto, som betyder själv, och nomos, som betyder ordning eller lag, och betyder på ett ungefär självstyre eller oberoende. Under antiken talade man ofta om autonoma statsstater och menade då sådana som var just självstyrande eller oberoende från andra politiska makter. Filosofen Immanuel Kant gav på 1700-talet människans autonomi en central roll i etiken – en roll begreppet har kvar.

När autonomibegreppet används i vår tids etik är det dock med en något annan betydelse än den Kant föreställde sig. En människas vilja är autonom, menade Kant, om den är befriad från viljebärarens personliga intressen och i stället fullständigt underkastad plikten (för pliktens skull). Nu används autonomibegreppet på ett sätt som ligger närmre dess grekiska betydelse: En människa är autonom med avseende på sina egna begär, handlingar eller sin karaktär, om dessa har sitt ursprung i just människan själv.

Ingen av vår tids filosofiska teorier är övertygande i sin förklaring av autonomins alla aspekter. De flesta teorier delar dock några egenskaper.

Autonomiteoretiker tänker vanligtvis inte i binära termer utan föreställer sig i stället att människor kan vara autonoma i olika utsträckningar. Det vill säga, någon kan vara mer eller mindre autonom snarare än antingen eller.

Vidare gäller att autonomi är både en inre och en yttre egenskap. En person kan till exempel vara fastkedjad och därför vara begränsad av yttre betingelser, men ändå fatta det autonoma beslutet att försöka slita sig loss. För att fortsätta illustrationen av inre och yttre egenskaper kan också till exempel en person som är grovt narkotikapåverkad vara ohindrad av yttre betingelser, men fatta beslut som på grund av berusningen är icke-autonoma.

Men olika teorier skiljer sig i detaljerna. Här diskuterar jag två teorier, en så kallade ideal teori och en så kallad realistisk, som kan komplettera varandra. I det första avgränsar jag autonomibegreppet till att gälla beslutsfattande.

Under 1970- och 1980-talen publicerades en rad böcker och artiklar i filosofiska facktidskrifter som gav autonomibegreppet en uppsving. Enligt ett teoretiskt ramverk som gjordes känt framför allt genom Frankfurt (1971) och Dworkin (1988) gäller autonomi reflekterad självidentifikation. Ett beslut är autonomt, kan man säga, om beslutsfattaren hypotetiskt sett skulle vara fullständigt informerad om skälen till varför hon fattade beslutet, om hon reflekterade kritiskt över dessa skäl, och om hon i detta upplysta och kritiska sinnestillstånd identifierade beslutet som sitt eget.

I praktiken är det förstås svårt, förmodligen omöjligt, att vara fullständigt informerad och kritisk på det sätt som teorin kräver. Men det teoretiska idealet belyser några aspekter av det autonoma beslutsfattandet.

För det första tycks det krävas att en beslutsfattare bär kapacitet att ägna sig åt kritisk självreflektion för att hennes beslut ska kunna vara autonoma. Det är en delförklaring till exempelvis varför mycket små barn inte kan fatta autonoma beslut. De förmår inte resonera objektivt kring de olika sakskäl som föreligger när olika val ställs emot varandra, de kan inte föreställa sig själva som intertemporala subjekt med en framtid och en historia, och de saknar de tekniska kunskaper och referensramar som kritisk granskning ofta kräver.

För det andra tycks det som att en beslutsfattare som är oinformerad om det hon beslutar om – vilka valmöjligheter som finns tillgängliga och hur de skulle påverka hennes sätt att leva sitt liv – inte fattar autonoma beslut. För det tredje krävs det för autonomin att beslutsfattaren inte är utsatt för interna influenser som berusning, psykologiska sjukdomar eller en upplevd beroendeställning. Allt detta påverkar graden av autonomi i beslutsfattandet.

Det bör också noteras att autonomin hos beslutsfattande har positiva såväl som negativa aspekter. Till de negativa aspekterna hör frånvaron av hinder som föreligger, som till exempel att man fattar beslut mot bakgrund av information som har blivit manipulerad av någon annan eller att man inte lider av psykiska sjukdomar som förvränger ens verklighetsuppfattning. Till de positiva aspekterna hör i stället närvaron av vissa kapaciteter, som till exempel förmågan att ägna sig åt kritisk självreflektion.

Autonomibegreppet gäller alltså grader, i förhållande till både yttre och inre influenser, och har såväl negativa som positiva aspekter.

Det teoretiska ramverk som diskussionen har följt hittills gäller ideal teori, snarare än vad som ibland kallas för realistisk teori. Ett alternativ till Frankfurt/Dworkin-skolan återfinns i Beauchamp och Childress (2013).

Beauchamp och Childress bygger till skillnad från Frankfurt/Dworkin inte sin teori om autonomi på ett hypotetiskt ideal, utan på antagandet att de flesta beslut som normalt kompetenta personer gör i sin vardag är autonoma. De har alltså en så kallad realistisk ansats till teoribygget, som sedan fortsätter med en analys av vad autonomin i våra vardagliga beslut består i.

Beauchamp och Childress menar att 1) avsiktliga och 2) funktionsdugligt informerade handlingar som utförs av 3) okontrollerade personer är autonoma (notera att teorin formuleras i termer av handlingar och inte beslutsfattande). Jag ska utveckla kortfattat vad som menas med dessa tre kriterier.

Avsiktliga handlingar skiljer sig från oavsiktliga genom att de korresponderar mot agentens uppfattning om handlingen ifråga. Det vill säga, hos en oavsiktlig handling finns det ingen omedelbar koppling mellan agentens beslutsfattande och den handling som faktiskt utförs. Hos avsiktliga handlingar finns en sådan koppling, även om handlingar ibland på grund av oförutsedda omständigheter har oplanerade konsekvenser.

För att en agent ska vara informerad krävs inte fullständig information. Vi är i vardagen till exempel sällan medvetna om hela den händelsekedja som följer av varje handling vi utför, utan har oftast endast en begränsad uppfattning om dess omedelbara konsekvenser. Exempel på tillstånd som kan motverka att en agent är funktionsdugligt informerad är irrationalitet och omogenhet.

Vidare ska en agent vara okontrollerad för att hennes handlingar ska vara autonoma. En agent kan vara kontrollerad i yttre bemärkelse genom till exempel tvång eller manipulation, liksom att hon kan vara kontrollerad i inre bemärkelse genom till exempel psykiska sjukdomar eller narkotikaberoende.

Slutligen, eftersom autonomi endast gäller ”normalt kompetenta” personer, utvecklar Beauchamp och Childress standarder för inkompetens. Dessa standarder omfattar en oförmåga att fatta eller att kommunicera ett beslut, en oförmåga att förstå sin egen situation under rådande omständigheter och en oförmåga att genomföra grundläggande risk- och nyttokalkyler.

Detta är en för ändamålet tillräcklig beskrivning av hur autonomibegreppet förstås och används i samtida akademisk filosofi.

Jag är visserligen färgad av min yrkesverksamhet som bioetiker, men ytterligare nämnvärda teoretiker som har gjort betydande bidrag till vår samtida autonomiteori är bland andra Christman (2009), Grisso m. fl. (1997) och Oshana (t ex 2015). En svensk som borde nämnas i sammanhanget är min bihandledare Niklas Juth (t ex 2005).

Avslutningsvis och sammanfattningsvis är tre element centrala för autonomin: personer fattar autonoma beslut i den utsträckning som de är informerade, kompetenta och okontrollerade av såväl inre som yttre influenser. Det gör autonomibegreppet komplext, men också analytiskt kraftfullt. Med stöd i det kan vi med precision och tillförlitlighet artikulera och lösa många av de problem som är förknippade med självstyre – inte minst sådana som gäller vad vi får göra mot varandra och vad vi bör göra för varandra.

–––
Beauchamp, T. L., & Childress, J. F. (2013). Principles of Biomedical Ethics (7 ed.). Oxford: Oxford University Press.
Christman, J. (2009). The Politics of Persons: Individual Autonomy and Socio-historical Selves: Cambridge University Press.
Dworkin, G. (1988). The Theory and Practice of Autonomy: Cambridge University Press.
Frankfurt, H. (1971). Freedom of the Will and the Concept of a Person. The Journal of Philosophy, 68(1), 5–20.
Grisso, T., Appelbaum, P. S., & Hill-Fotouhi, C. (1997). The MacCAT-T: A Clinical Tool to Assess Patients’ Capacities to Make Treatment Decisions. Psychiatric Services, 48(11), 1415–1419.
Juth, N. (2005). Genetic Information – Values and Rights. The Morality of Presymptomatic Genetic Testing: Acta Universitatis Gothoburgensis.
Oshana, M. A. L. (red.) (2015). Personal Autonomy and Social Oppression: Philosophical Perspectives (1 ed.): Routledge.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s




Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen