Det sägs ibland att frihet och rättvisa är de två mest centrala begreppen i människans politiska vokabulär. Kanske stämmer det. Vi har fått skäl att återvända till dem i åtminstone två tusen år för att reda ut vad de egentligen bär för mening. I det här inlägget tolkar jag historikern Quentin Skinners argumentation som ger stöd åt det så kallade republikanska frihetsbegreppet. Enligt detta synsätt är frihet att inte vara underställd godtycklig maktutövning.

När filosofen och idéhistorikern Isaiah Berlin tillträdde som professor vid Oxfords universitet år 1958 gav han sin installationsföreläsning ”Two Concepts of Liberty”. Föreläsningen, som senare publicerades i essäform, är känd som en av 1900-talets mest inflytelserika texter i den politiska teorin.

I essän skiljer Berlin mellan två begrepp som han kallar för det negativa och det positiva frihetsbegreppet. Med negativ frihet menas att en människa är fri om det inte finns några yttre influenser som hindrar henne att fullfölja sin vilja. För att en människa ska vara fri i positiv bemärkelse måste hon också vara i kraft att formulera sina ändamål och verkställa dem.

År 2001 gav Quentin Skinner, som då var professor i Cambridge, en föreläsning vid British Academy med titeln ”A Third Concept of Liberty”. Liksom Berlins föreläsning publicerades den senare i essäform. Kanske blir den lika betydelsefull i vårt århundrade som Berlins var i det förra.

Skinner noterar att båda Berlins frihetsbegrepp är orienterade kring hinder, antingen externa eller interna. En människa är fri i negativ bemärkelse om hon är ohindrad av yttre influenser och fri i positiv bemärkelse om hon är ohindrad av inre influenser. Det finns tre bekymmer med denna orientering.

För det första finns det en aspekt av frihet som Berlins begreppspar inte fångar in, nämligen frånvaron av godtycklig maktutövning. För det andra är begreppsorienteringen kring hinder främmande för vissa idéer som historiskt sett har legat till grund för några av den liberala demokratins viktigaste institutioner. Slutligen fyller inte Berlins frihetsbegrepp någon analytisk funktion som inte redan fylls av autonomibegreppet, som är ytterligare ett centralt begrepp i människans politiska vokabulär.

Jag utvecklar argumentationen kring de tre bekymren i den ordningen. Autonomibegreppet är dock så viktigt att jag viger en egen text åt det.


Föreställ dig slavar som ägs av en mild slavägare. Ägaren har få eller inga regler för sina slavar utan de får komma och gå som de önskar. Om hon vill kan ägaren åberopa sin äganderätt och sätta upp regler, men hon avstår. Hennes slavar är därmed i Berlins negativa bemärkelse fria. Inga yttre hinder föreligger, då slavarna är tillåtna att söka egna ändamål med sina liv. De får utbilda sig, förvärvsarbeta, skaffa familj och så vidare. Låt också säga, för argumentets skull, att slavägaren förser dem med mat, husrum, sjukvård och annat som krävs för att en människa ska kunna förverkliga sig själv. Det föreligger då inte heller några inre hinder, utan slavarna är fria även i Berlins positiva bemärkelse. Men någonting skaver med att kalla slavarna för ”fria”.

Förklaringen till varför det skaver i oss att kalla slavarna för ”fria”, menar Skinner, ligger i att de trots sin berlinska ”frihet” är underställda en godtycklig maktutövning. De står i beroendeställning. Ett frihetsbegrepp som är orienterat kring hinder förmår inte fånga denna aspekt av friheten.

I stället för som i det berlinska begreppsparet borde frihet förstås som frånvaron av godtycklig maktutövning. Det är republikansk frihet.

Republikansk frihet tillför alltså en analytisk funktion som saknas det berlinska frihetsbegreppet. Det är ett skäl till varför man borde tänka sig frihet som frånvaro av godtycklig maktutövning i stället för som frånvaro av hinder. Ett annat skäl bygger på en genealogisk undersökning av frihetsbegreppet. Jag återger i det som följer två av Skinners nedslag i frihetsbegreppets historia.

Den romerska rättsläran har varit avgörande för utvecklingen av den västerländska kulturen. I den utarbetades grunden till hela vår rättstradition, varför det kan sägas att romersk rätt med råge överlevde romarriket självt. Runt 1000-talet förändrades maktspelet i Europa. Det utvecklades ekonomiska maktcentra och monarker gjorde maktanspråk som stred med kyrkans. För att bringa ordning i den nya världen plockade kanonisterna upp den romerska rätten och mejslade med stöd i den ut ett juridiskt system som skulle reglera den politiska makten. Många hävdar att de intellektuella framsteg som gjordes under den här tiden, liksom de institutioner som då växte fram, är fundamentet i det vi idag förstår som rättsstat och lagstyre.

Enligt romersk lag var alla människor antingen slavar eller fria. Att vara slav, bestämdes det, är att stå under någon annans makt. Därför kan vi sluta oss till att i den romerska lagen var frihet att inte stå under någon annans makt. Den romerska rättsläran förband sig alltså till det republikanska frihetsbegreppet.

Nästa historiska nedslag är i det engelska inbördeskriget. År 1642 utbröt en konflikt mellan brittiska parlamentarister och rojalister. De förra ville säkerställa parlamentets oberoende, och hävdade att församlingen måste ha rätt att stifta lag även utan monarkens samtycke. Som stöd för sin sak åberopade man bland annat Magna Carta, ett avtal från 1215 som reglerade den politiska makten mellan monarken, adeln och prästerna.

No free man is to be arrested, or imprisoned, or disseised, or outlawed, or exiled, or in any other way ruined, nor will we go against him or send against him, except by the lawful judgment of his peers or by the law of the land.

Magna Carta, klausul 39

Parlamentaristerna argumenterade för en konstitutionell ordning som omöjliggjorde monarkens godtyckliga envälde. De menade att rojalisternas ordning innebar att det engelska folket förslavades. Notera hur det republikanska frihetsbegreppet präglade parlamentaristernas argumentation.

En person från denna tid vars idéer har varit av största betydelse för det politiska tänkandet är John Locke, vars far kämpade på parlamentaristernas sida i inbördeskriget. Locke är bland annat känd för sin bok Andra avhandlingen om styrelseskicket, men han skrev också en första avhandling. I Första avhandlingen, som jag tror aldrig har översatts till svenska, monterade Locke noggrant och sakligt ned det rojalistiska argumentet att monarken inte alls besitter en godtycklig makt, utan en gudomligt given sådan.

Mest känd är nog Locke genom sitt inflytande på the founding fathers, som författade det dokument som gjorde gällande att de nordamerikanska kolonierna från år 1776 skulle vara självständiga från Storbritannien. Många av formuleringarna i självständighetsförklaringen är helt eller till stora delar identiska med Lockes i Andra avhandlingen, däribland följande stycke:

We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.

Amerikanska självständighetsförklaringen

Det republikanska frihetsbegreppet har varit ledande i avgörande skeenden i framväxten av den västerländska kulturen. Det var så romarna förstod friheten. Kanonisterna likaså, vilket påverkade hur parlamentaristerna uppfattade konflikten med rojalisterna. Konflikten präglade Locke, vars filosofi återfinns närapå ordagrant i den amerikanska självständighetsförklaringen – ett av de viktigaste dokumenten i vår moderna historia.

Skinners replik till Berlin visar att dennes teori om positiv och negativ frihet ser ut att skilja sig från den frihetsidé som har format den västerländska världen. Den berlinska teorin, som är orienterad kring hinder i stället för kring maktrelationer, förbiser frihetsaspekten i att inte vara utsatt för godtycklig maktutövning. Kanske borde frihet i stället förstås i republikansk mening.


Det republikanska frihetsbegreppet ger kraft åt demokratiska ideal och berikar samtidsbetraktelsen genom att belysa godtyckliga maktrelationer.

Återstår gör dock att diskutera hur autonomibegreppet kan fylla den funktion som det berlinska begreppsparet annars fyller. Autonomibegreppet är en personlig favorit. Jag skriver min avhandling i autonomiteori och menar att begreppet förtjänar särskild uppmärksamhet. Därför kommer jag att skriva ett fristående inlägg om personlig autonomi och begreppets analytiska funktion.

Det finns också tekniska detaljer i det republikanska frihetsbegreppet som behöver diskuteras. Till exempel har det hittills lämnats osagt vad som menas med ”godtycklig” maktutövning, liksom att det inte har visats precis hur begreppet ska appliceras på verkliga dilemman. Men det hör till nästa steg i dialektiken. I det här inlägget har det republikanska frihetsbegreppet introducerats, förhoppningsvis med tillräcklig kraft för att läsaren ska finna det värdefullt att ta nästa dialektiska steg när tillfälle ges.