Rättigheter delas ofta upp i två olika typer, negativa respektive positiva. Det händer att liberaler avfärdar positiva rättigheter kategoriskt, vanligtvis antingen genom att hävda att de inte finns eller att de alltid trumfas av andra moraliska påbud. I det här inlägget argumenterar jag för att ett sådant kategoriskt avfärdande av positiva rättigheter är orimligt.

Yttrandefrihet är ett ofta använt exempel som skiljer negativa rättigheter från positiva. Om vi tänker oss yttrandefriheten som en rättighet är det rätten att yttra sig utan att bli hindrad av andra. Den som hindrar en annan från att yttra sig har kränkt en av dennes rättigheter. Yttrandefriheten är därmed någons rätt från någonting, vilket gör rättigheten till negativ.

Om yttrandefrihet i stället betraktas som en positiv rättighet skulle det vara till exempel rätten att bli försedd med talartid på en scen eller en kolumn i en tidning. Det är rätten till någonting, vilket gör rättigheten till positiv. Positiva rättigheter motsvaras alltid av skyldigheter hos andra att bistå oss i någonting.

Det vanliga är att betrakta yttrandefriheten som en negativ rättighet men inte som en positiv. Ingen får hindra dig från att säga din mening, men ingen har heller en skyldighet att lyssna eller ens hjälpa dig att höras.

Liberaler menar ibland att det är någonting fel med alla positiva rättigheter, eftersom de alltid motsvaras av en skyldighet av andra att ingripa och bistå den enskilde med vad än rätten kräver. Om jag har en positiv rätt till potatis har andra en skyldighet att förse mig med potatis. Sådana skyldigheter, menar somliga, är antingen för svaga för att vara tvingande – de kanske finns, fast staten inte får påbjuda dem – eller helt enkelt icke-existerande.

Men ett sådant kategoriskt avfärdande av positiva rättigheter är orimligt, vilket följande exempel som gäller rättssäkerhet är avsett att visa.

Exemplet gäller bara för dem som förbinder sig till att staten bör stå för ett samhälles rättsväsende, så som liberaler förstår det. De som inte förbinder sig till detta måste inte acceptera slutsatsen av min argumentation.

Det liberala rättsväsendet kännetecknas av principer som ska garantera rättssäkerhet. Till exempel ska juridiska påföljder vara förutsebara, transparenta och personoberoende: straff ska inte hittas på allteftersom, med stöd i dolda rättskällor eller skilja sig mellan personer beroende på exempelvis vilken socioekonomisk grupp de tillhör. Principerna är fundamentala.

En princip om rättssäkerhet gäller rätten att försvara sig mot en anklagelse om brott. Rätten är dels av negativ typ, då det vore en rättighetskränkning att hindra en anklagad från att framföra sitt försvar. Men den är också positiv. En anklagad som inte av egen kraft förmår framföra sitt försvar bör bistås det som ett försvar kräver. Annars lever personen i rättsosäkerhet.

I praktiken innebär det att det allmänna i ett liberalt samhälle bör erbjuda varje person som står anklagad för brott en talesperson – en offentlig försvarare – som kan föra den anklagades talan. Det har varje person en positiv rätt till. Men det innebär också att den anklagade bör delges åtal på ett språk hen förstår, med hänvisning till rättskällor hen kan undersöka och en viss tid för att förbereda ett försvar. Alla är exempel på positiva rättigheter.

Utan en positiv rätt att försvara sig skulle till exempel rika kunna tömma fattiga på pengar bara genom att hänvisa till någon obskyr lag som kan tolkas till deras fördel. Rättsväsendet skulle ställas till deras förfogande. Naturligtvis vore det fel av uppenbara skäl – de stora massornas olycka – men det vore också fel eftersom rättsutövningen skulle vara godtycklig. Det skulle finnas principiella orättvisor inbyggda i samhällets mest grundläggande institutioner.

Exemplet visar att det liberala samhällsbygget som vi känner det inte är möjligt utan hänsyn till åtminstone en positiv rättighet.

Av detta följer att liberaler måste vara specifika i sitt avfärdande av positiva rättigheter. Det har nämligen visats att sådana inte kan avfärdas kategoriskt med hänvisning till att de är just positiva. Rätten till exempelvis rent dricksvatten – en positiv rättighet som ibland nämns – kan inte avfärdas för att den är positiv. Den kräver ett annat, troligtvis sitt alldeles egna, motargument.