Tre pragmatiska skäl att vara skeptisk till staten

Staten förekommer i så gott som varje liberal konversation, oavsett vad ämnet är. Den är minst sagt en central komponent i det liberala idébygget. Som jag förstår liberalismen beror detta på att liberaler är skeptiska mot auktoriteter och att staten är en samhällsaktör med en särskilt utmärkande auktoritet. Det här inlägget handlar om liberalers skepticism gentemot staten.

Det finns flera skäl till sådan skepticism. Vissa är utpräglat moraliska, som till exempel att om staten bestämmer något sker det på bekostnad av individens frihet. Andra är pragmatiska. Det är sådana skäl det här inlägget handlar om.

Pragmatiska skäl att vara skeptisk till staten handlar om att staten är olämplig att utföra vissa uppgifter. Eftersom det gäller pragmatiska och inte moraliska skäl till skepticism är det rimligt att utvärdera varje uppgift i enskildhet. Men liberaler närmar sig inte denna fråga neutralt, utan med en generellt sett skeptisk attityd. Det är denna generella attityd – som argumenten i det här inlägget också ska visa är sund – som jag nu har i åtanke.

Argumenten kräver först en kort förklaring av hur liberaler förstår samhället och staten. Samhället är mycket komplext. Det består av individer med unika uppfattningar om vad som är gott och grupper med intressen som ofta står i konflikt med andra gruppers. Samhället har en historia. Det har institutioner, traditioner och karaktärsdrag. Samhället är, kort sagt, en enda stor röra.

Staten, i sin tur, är en uppsättning institutioner med mer eller mindre legitima maktanspråk. Den förfogar över våldsmonopolet och antingen i faktisk eller i potentiell bemärkelse större ekonomiska resurser än någon annan samhällsaktör. Staten instiftar och upprätthåller regler i samhället. Det gör även andra aktörer, men ingen gör det med samma obevekliga kraft som staten. Staten har en social makt som ingen annan kan mäta sig med.

Alla liberaler är överens om statens kärnuppgifter, vilket är att upprätthålla ordning i samhället genom att förfoga över våldsmonopolet och tillse att varje enskild individ i samhället bär kraft att kräva sin legala rätt. Staten ska tillgodose dess invånare med ett rättsväsende och med ett inre och ett yttre försvar (polis och försvarsmakt). Men utöver denna kärna är liberaler oense kring omfattningen på statens övriga uppgifter, som till exempel huruvida den borde sörja för infrastruktur, välfärd och kulturarrangemang.

Mycket av liberalers skeptiska attityd kan förklaras med hänvisning till tre argument: 1) stora lösningar i en komplex värld är svåra och faller tungt, 2) statens olika aktörer är mänskliga och är därför dåliga beslutsfattare, och 3) det är lätt att ge staten uppgifter men svårt att ta uppgifter från den.

Jag utvecklar dessa tre argument i den ordningen och återkommer därefter till hur de tillsammans ger stöd åt en sunt skeptisk attityd gentemot staten.

1) Stora lösningar i en komplex värld
Det första världskriget satte människans organisationsförmåga på prov. Materiella och mänskliga resurser i aldrig tidigare skådade mängder var tvunget att samordnas globalt. Det utvecklades skrivbordsekonomier med ypperliga administrativa förmågor, och när kriget sedan var slut var många övertygade om att samma förmågor kunde användas i fredstid.

Och varför inte? Det torde ju vara lättare än i krig! I mellankrigstiden fick idéer om att administrera ekonomier ”rationellt”, alltså från skrivbordet, en stark uppsving som varade i decennier. Allt som behövdes var planering.

Österrikaren F.A. Hayek tjänstgjorde i kriget men skulle sedan utbilda sig i juridik och samhällsvetenskap. 1974 tilldelades han ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Titeln på det tal som Hayek höll vid tillställningen var ”The Pretence of Knowledge”, vilket anspelade på hans teori att intellektuella underskattar samhällets komplexitet. Det går inte att konstruera ”en plan”.

Den information som krävs för att detaljplanera samhällets utformning kan inte samlas in och bearbetas av ett centralt organ. Hayek omintetgjorde drömmar om socialistiska utopier med ”rationellt” organiserade ekonomier. Men argumentet har bäring också på enskilda statliga projekt.

På en välfungerande marknad konkurrerar en mångfald av aktörer med innovationsförmåga, effektivitet och mycket annat. De som får konsumenternas förtroende gör vinster medan andra försvinner. Så vaskas långsamt nya och bättre tekniska och ekonomiska verksamheter fram.

Denna kreativa förstörelse, med vinnare och förlorare, är centralt för samhällets utveckling – och centralt för den kreativa förstörelsen är mångfald. I vår ständigt föränderliga sociala verklighet är det entreprenörer – experimenterande, konsumentnära och flexibla risktagare – som driver samhället framåt. Om de är bra växer de och fortsätter bidra, annars inte.

Statliga projekt växer inte fram ur denna mångfald av aktörer genom att visa sig vara konkurrenskraftiga. De är skrivbordskonstruktioner. Ofta är projekten inte aktörer som bolag och organisationer, utan riktade stöd till vissa typer av produkter och tekniker som kommer i form av subventioner eller juridiska privilegier. Men de har gemensamt att de inte vaskas fram, utan placeras ut.

Utplacerade projekt är inte deltagande i den kreativa förstörelsens process – de är kommenderande. Och de är inte sällan stora. Ofta gäller de inte bara många miljoner, utan många miljarder; de är oerhörda skrivbordsprodukter som placeras ut i en myllrande mångfald av helt väsensskilda aktörer. Risken är stor att de rubbar pågående förbättringsprocesser och att de ”lurar” riktiga entreprenörer åt fel håll genom att skapa artificiella incitamentsstrukturer.

Ett exempel är det svenska miljonprogrammet, vilket var ett skrivbordsprojekt i stor skala som placerades ut på bostadsmarknaden och som skulle höja levnadsstandarden för det svenska folket. Miljonprogramsområdena utvecklades med tiden till sociala problemområden präglade av högre kriminalitet och arbetslöshet, liksom lägre social mobilitet och starkare patriarkala strukturer än i det övriga samhället. De är statliga misslyckanden.

Miljonprogrammet konstruerades under övertygelsen att dess sociala och ekonomiska konsekvenser kunde förutses och justeras för – en naiv tanke om att mångfalden av improviserande entreprenörer skulle kunna imiteras och kringskäras av rationellt kalkylerande observatörer.

Själva samhällets komplexitet är alltså ett skäl till skepticism gentemot staten. Stora statliga projekt som är utplacerade snarare än framväxta faller tungt: liberaler tenderar att i stället föredra de många vägarnas väg.

2) Staten är mänsklig
Socialpsykologen Jonathan Haidt är en av många vars forskning på senare tid har visat att människans beslutsmekanismer inte är så rationella som man länge trott. Till exempel tenderar vi att tolka siffror och data så att de stödjer våra redan existerande åsikter hellre än att tolka dem neutralt. Vi uppvärderar skäl som ger stöd åt vår sak och nedvärderar skäl som gör det motsatta.

Forskningsresultat som dessa har gett stöd åt en misstro till människans förmåga till självbestämmande. Staten, menar många, måste ingripa i folks liv och göra dem bättre; en så kallad paternalism. Men det är enkelt att glömma att även staten består av människor. I en studie samlade nationalekonomen Niclas Berggren artiklar i beteendevetenskap som mot bakgrund av människans kognitiva begränsningar innehöll paternalistiska policyförslag. Över 95% av dessa saknade en analys av policyskaparnas motsvarande kognitiva brister: människans kritiker antar grundlöst att staten är felfri.

Men i själva verket är statens aktörer precis lika dåliga beslutsfattare som andra. De skiljer sig dock från andra i kraft av att vara just statliga, varför de bär en social makt av särskilt utmärkande slag. Till och med små myndighetsbeslut – som när en universitetslärare betygsätter en student – är till sin natur mer kraftfulla än sådana som fattas i samhällets civila domäner. Därför är det mänskliga i staten ett skäl till försiktighet och skepticism.

3) Maktackumulation
Statsvetaren Anders Lindboms forskning har visat att stora delar av den svenska välfärdspolitiken är ”omöjlig” att skära ned på. Den är spårbunden och ”kan inte” förändras. Därför fortsätter den skattefinansierade välfärden att se på ett ungefär likadan ut som den har gjort de senaste tjugofem åren och kommer troligtvis att fortsätta se ungefär likadan ut även i framtiden.

Naturligtvis är detta inte sant i absolut bemärkelse, då väljarna kan rösta fram partier som skär ned på välfärdsstaten, men det är sant på ett annat sätt: även om det skulle vara önskvärt av exempelvis pragmatiska skäl – privatfinansierad välfärd kanske är billigare än skattefinansierad – är budskapet för svårt att sälja till väljarna, som är mycket nöjda som det är, tackar som frågar.

Den svenska staten har åtagit sig uppgifter som den har svårt att lägga från sig. Detta tycks vara ett utmärkande karaktärsdrag hos staten som sådan. När staten åtar sig en uppgift verkar dess inre mekanismer för att bevara och expandera uppgiften. Man kan tala om en slags politisk snöbollseffekt: det är lättare att ge staten uppgifter än att ta uppgifter från den, så staten växer.

Snöbollseffekten gäller dock inte bara sådant som väljarna tycker om, utan också sådant som de inte har en åsikt om eller faktiskt ogillar. Ett särskilt utmärkande exempel på detta fenomen gäller befogenheter.

Efter 9/11 infördes i USA den så kallade PATRIOT Act. Med stöd i denna lag kunde myndigheterna registrera över 80 000 personer från arabiska och muslimska länder. 8000 människor med arabiskt eller muslimskt ursprung söktes upp och intervjuades av FBI. 5000 utlänningar, varav så gott som alla var araber eller muslimer, sattes i preventiv arrest. Ingen av dem dömdes för terroristbrott (Tom Bingham, The Rule of Law, 2010, s. 144–5). Historien må vara moraliskt förkastlig – men framför allt så är den inte över. Befogenheterna finns kvar, för de är ”omöjliga” att ta tillbaka. Staten ackumulerar makt.

Två saker bör särskilt noteras här: dels det mänskliga i att staten fortsätter att expandera när den väl har börjat växa, och dels det retoriska övertag som försvararen av status quo har vad gäller statens uppgifter.

En myndighet är en arbetsplats och arbetsplatser har anställda och anställda har en mänsklig önskan att få behålla sitt arbete. De jobbar inte där av idealistiska skäl, utan av ekonomiska. Den som är beroende av en inkomst är sist av alla att påpeka att hen är överflödig. Hen söker nya uppgifter och redovisar dessa för sin chef, som i sin tur kanske söker utökade anslag – ”vi gör ju mer jobb än förut!” – från sin chef, som i sin tur söker utökade anslag från politikerna, som i sin tur söker utökade anslag från skattebetalarna.

Vidare är det mycket mänskligt att som myndighetsperson se vad mycket lättare det vore att utföra (det man tolkar som) sin uppgift om ens muskler och befogenheter växte. Det är lättare för polisen att lösa brott om de har tillgång till en DNA-databas, det är lättare för Systembolaget att påverka alkoholkulturen om de har vin- och spritmonopol och det är lättare för ett kommunalt bussbolag att hålla tidtabellen om det har fler bussar i garaget.

Självklart är det så. Och lika självklart lobbar alla offentliga aktörer för att just de ska få mer, nyare och bättre – de är på plats och ser vad mycket just de utför och vad svårt just de skulle få det om just deras verksamheter drabbades av nedskärningar. Alla har skäl att gräva i den offentliga skattkistan, och den skatteväktare som i stället ber att få pengar tillbaka har uppförsbacke.

Den som försvarar status quo vad gäller statens uppgifter har också ett retoriskt övertag, vilket förstärker statens makt och fortsatta expansion och är en delförklaring till den svenska välfärdsstatens spårbundenhet. Försvararen kan nämligen låta den statliga funktionen för ett visst fenomen smälta samman med fenomenets existens: ”Jaså, du tycker inte att staten ska spara till pensionerna? Du vill alltså inte att det ska finnas pensionsbesparingar!”

Och saken är svår att bemöta. Det finns ju inga empiriska belägg för att någon annan än staten skulle åta sig en viss uppgift om staten upphörde med att utföra den, eller att samhället skulle klara sig utan att uppgiften utfördes, just eftersom staten faktiskt utför den och att uppgiften därför faktiskt utförs. Statens skeptiker måste hänvisa till teoriberoende spekulationer och mer eller mindre goda jämförelser med andra platser – för den retoriska ordningen är sådan att skeptikern bär bevisbördan.

Staten växer och befäster sin makt eftersom det är vanligt hederligt folk som arbetar i den. Människor är skapande varelser. När vi förlägger våra verksamheter till staten är det där vi skapar och den som växer. Det är desto svårare att i stället göra staten mindre: dess inre mekanismer verkar i motsatt riktning, dess försvarare har ett retoriskt övertag och den politiska spårbundenhet som lätt utvecklas är svårbruten. Det är ett skäl till skepticism.

***

Detta är tre pragmatiska skäl att anamma en skeptisk attityd gentemot staten som samhällsaktör. De kan också omformuleras och vävas in i varandra:

Statens aktörer är ofta främmande i samhället. De är inte bättre beslutsfattare än någon annan – särskilt ur ett ekonomiskt perspektiv är det snarare tvärtom – och om de får makt tenderar de att växa bortom vår realpolitiska kontroll.

Det är rimligt att utvärdera varje statlig uppgift i enskildhet. Ibland är staten den bästa aktören. Men det vore orimligt att ta sig an sådana utvärderingar utan en skeptisk attityd, då det finns goda skäl som på ett generellt plan talar emot statligt engagemang i samhället. Den liberala skepticismen är sund.

Denna skeptiska attityd får även stöd av moraliska argument, som inte nämnts alls här. Till exempel växer ofta staten på bekostnad av enskilda individers frihet och autonomi, vilket kan vara skäl nog att inte låta detta ske. Men den liberala etiken lämnar jag till andra inlägg här under kategorin Min liberalism.

0 Responses to “Tre pragmatiska skäl att vara skeptisk till staten”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen