Högerextremistiska Nya Tider förväntas delta i Bokmässan i Göteborg i höst. Tillfället är ett av flera då olika extremistiska aktörers närvaro i offentliga sammanhang föranleder en debatt om yttrandefrihet. Men det behövs en nytändning i debatten, som det har gått rundgång i. Till saken hör inte bara själva åsikterna utan även hur de framförs och bemöts. Vissa grundläggande principer borde följas, och aktörer som systematiskt bryter mot dem borde uteslutas från offentliga sammanhang.

Den debatt om yttrandefrihet som återkommer vid dessa tillfällen följer ofta tre huvudsakliga konfliktlinjer.

Dels diskuteras åsikters innehåll. Från den ena sidan hörs att yttrandefriheten är fundamental i bemärkelsen att den gäller friheten att framföra vilket budskap som helst. Den andra sidan menar att friheten har vissa gränser som inte får överträdas, som till exempel en verkningsfull uppvigling till brott mot de mänskliga rättigheterna.

Vidare diskuteras innebörden av att tillåta vem som helst att framföra sina åsikter. Enligt vissa innebär friheten att illegitima aktörer legitimeras. Andra menar i stället att extremisternas deltagande påvisar ett högre demokratiskt värde: det är särskilt meningsfullt att tolerera just extremisterna eftersom de själva aldrig skulle visa samma tolerans om de var i maktställning.

Slutligen diskuteras följderna av en tillåtande tolkning av yttrandefriheten. Optimisterna hävdar att falska uppfattningar löses upp i mötet med sanningen, varför det är en god sak att välkomna extremister. Pessimisterna menar i stället att villfarelser inte försvinner så lätt. Tvärtom påstås de få ett starkare fäste när de dryftas i respekterade forum och att det därför är en ond sak att välkomna dem.

Men att föra debatt är en mångfacetterad verksamhet som kräver fler grepp än så. Politiska samtal är till sin natur gemensamma aktiviteter som förutsätter ett ömsesidigt engagemang. Till exempel kan två aktörer som vägrar att lyssna på varandra båda åtnjuta en fullständig yttrandefrihet men ändå misslyckas med att bedriva ett meningsfullt samtal. Det är därför inte tillräckligt att diskutera friheten att yttra sig – sättet på vilket samtalet förs måste stå på agendan. Hur nyttjar aktörerna sin yttrandefrihet?

Frågan gäller beteendenormer och har såväl en social som en moralisk klangbotten.

I sunda politiska kulturer råder en uppsättning normer som möjliggör politiska diskussioner. Debattörer ges till exempel lika mycket tid att föra fram sin sak, och på samma villkor som alla andra. Vissa normer är latenta. Först när de har blivit artikulerade kan aktörer förhålla sig till dem aktivt och medvetet. Det vill säga, aktörerna kan när normerna har blivit artikulerade underkasta sig dem i det gemensamma syftet att följa ett regelverk. Detta gör det möjligt för den politiska debatten att föras under kontroll och över huvud taget vara fruktbar.

Följande är exempel på normer som är latenta i sunda politiska kulturer. De gäller aktörers tillförlitlighet och borde artikuleras som principer som villkorar deltagande i politisk debatt.

1. Information, åsikter eller värderingar ska inte förvrängas, förfalskas eller – när transparens är möjligt – utelämnas. Sådan manipulation av grunderna i en argumentation kan ske exempelvis genom att en aktör överdriver vikten av en enskild forskningsstudie, endast lyfter fram sakskäl som stöder den egna agendan (och bortser från skäl som talar emot) eller hänvisar till undersökningar som inte är offentliga. Principen behövs eftersom sådant förfarande gör det omöjligt att utvärdera olika ståndpunkter och väga deras meriter gentemot varandra.

2. Debattörer ska engagera sig i sina motparters argument. Varje aktör måste i sitt beteende och sin argumentation visa att hen har tagit hänsyn till andra aktörers ståndpunkter, begrundat dem, och vidare bereda skäl till varför hen inte övertygas av dem. Principen framhäver att deltagande i ett samtal inte är en passiv verksamhet utan en aktiv. Det åligger varje aktör att visa sig värdig andra aktörers uppmärksamhet, liksom att uppvisa både en respekt för de normer som gäller och en vilja att delta på samma villkor som alla andra aktörer.

3. Debattörer ska främja ett rationalistiskt debattklimat. Med det menas att klassiska argumentationsfel som personangrepp – ofta känt som ad hominem – och i efterhand konstruerade och i enskildhet ej testbara förklaringar – ad hoc – erkänns som just argumentationsfel. Vidare ska debattörer låta sig övertygas av ovedersägliga argument, medan dem som misstar sig ska medge det och visa att de söker rättning. Liksom föregående princip påvisar denna aktörers skyldigheter, då rationalism fordrar ett aktivt engagemang.

Kalla dem för principerna om sanning, engagemang och rationalism. Aktörer som systematiskt bryter mot dem borde uteslutas från offentliga sammanhang, då de motverkar politiska samtal som gemensamt projekt.

I praktiken innebär det att exempelvis Bokmässan i Göteborg borde fråga sig om Nya Tider är en aktör som systematiskt uppvisar en vilja att följa principer som möjliggör ett sunt politiskt debattklimat. Nya Tiders chefredaktör har vägrat att svara på frågan om förintelsen har ägt rum. Följer de principen om sanning? Ledningen för Nya Tider har försvarat en hotvideo mot journalister och har personkopplingar till propagandaapparaten Granskning Sverige. Strider det mot principerna om engagemang och rationalism?

Förhoppningsvis kan debatten om yttrandefrihet omfatta en diskussion av normer av den typ jag har nämnt här. Det vore gott för samhället om de artikulerades mer detaljerat och utförligt i principform.