Några frågor om autonoma sociala praktiker

De senaste åren har jag utvecklat ett intresse för en mycket speciell social praktik som jag inte riktigt kan få grepp om. Jag saknar begreppsapparaten som krävs för att tänka på den ordentligt.

Tills vidare kallar jag det för ”autonom” praktik. Jag ska förklara kort vad jag menar med det.

Det konstitutionellt lagstyrda samhället är troligtvis den bästa samhällsmodellen vi människor kan förmå skapa och upprätthålla i stor skala. Med ”lagstyrd” menas (i sitt ideal) att den offentliga maktutövningen är oberoende av enskilda individer och organisationer. Makten knyts till ämbeten, inte till personer. Lagstyre är på det viset en ”autonom” social praktik.

Ett liknande exempel är föreningar, företag och andra organisationer som styrs av stadgar och inte av godtyckliga beslutsordningar. Med den autonoma praktiken följer en institutionell stabilitet som ofta är gynnsam även för mycket små sammanslutningar, åtminstone om de är avsedda att vara bestående över tid.

Ytterligare ett exempel är vissa typer av ägarformer som tillåter för näringsverksamheter att vara ekonomiskt fristående från dem som äger, driver eller är verksamma i dem. Med mindre autonoma ägarformer – eller som en kritiker kanske skulle säga: med större ägaransvar – skulle sannolikt många investeringar utebli, då de personliga finansiella riskerna vore större.

Alla tre är exempel på autonoma sociala praktiker. De är verksamheter som i någon mån är oberoende av enskilda personer. På ett sätt lever de ett eget liv. Det tycker jag är mycket intressant.

Jag har flera filosofiska frågor om autonoma praktiker.

Vissa är ontologiska: vad är en autonom praktik i mer utvecklad bemärkelse, och hur består den? Är detta kanske redan besvarat med förklaringsmodeller och begrepp från den sociala ontologin, som »kollektiv intentionalitet«, »deontisk makt« och »statusfunktion«?

Andra är etiska: vilka gränser gäller för vad som får underkastas autonoma praktiker och på vilket sätt? Borde fler verksamheter än idag vara autonoma? Vad står egentligen på spel? Kan vi dra några generella normativa slutsatser här?

Jag har också sociologiska och historiska frågor. Hur utbrett det är med autonoma praktiker? Finns det många fler exempel än de som nämnts här? Är det vanligare hos vissa folk än hos andra att sådana praktiker utvecklas? Kan vi spåra beteendet långt bak i vår historia eller är det någonting människan har börjat med på senare tid? Sker det med nödvändighet avsiktligt eller kan det bara hända att en praktik plötsligt är autonom?

Om någon av mina läsare har egna tankar om detta eller tips på intressant läsning i ämnet tar jag tacksamt emot dem. Kommentera gärna här, på Facebook eller på Twitter.

0 Responses to “Några frågor om autonoma sociala praktiker”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen