Kapitalism – om den fattige själv får välja

”Var har fattiga det bäst?” undrade någon. ”I ett kapitalistiskt samhälle eller i ett socialistiskt?” Det råder inga tvivel om att fattiga i verkligheten har haft det bättre under kapitalismen. Men den som är ideologiskt lagd ställer frågan ur ett teoretiskt perspektiv. Under vilket ideal har fattiga det bäst?

I det socialistiska idealet organiseras samhällets resurser kollektivt och demokratiskt. Samhällets institutioner är utformade efter behovsprinciper. Ingen är stormrik och ingen är utfattig. I det kapitalistiska idealet organiseras samhällets resurser privat. Samhällets institutioner är utformade efter rättighetsprinciper. I blåskissen står det ingenting om rika eller fattiga.

Det är uppenbart att fattiga har det bäst under socialismen. Eller?

Kanske ser det så ut när idealen är så enkla. Men problemet kräver att man tittar närmre på alternativen. En bra första fördjupande fråga är varför socialismen aldrig har lyckats i verkligheten. Två skäl är särskilt värda att tänka över.

För det första är organiseringen av samhällets resurser en otroligt komplex verksamhet. Inget kollektivt organ har kunnat samla den information som krävs för att räkna ut var samhällets resurser gör nytta och var de slösas bort. Det har också visat sig vara oöverkomligt svårt att planera produktionen av varor och tjänster: i Östtyskland kunde väntetiden på en Trabant vara 15 år.

För det andra kräver institutioner som är utformade efter behovsprinciper att enskilda individer åsidosätter sina egna intressen till förmån för andras. Man får under socialismen inte tänka bara på sig själv, vilket det har varit svårt att övertyga människor om. Folk har fuskat och myglat: varför slita ut sig på fabriksgolvet när det inte gör någon skillnad i lönekuvertet?

Detsamma gäller i de beslutande organen. Korruptionen har alltid varit mycket utbredd i socialistiska samhällen, vilket har haft en negativ inverkan på bland annat rättssäkerhet, demokrati och ekonomisk jämlikhet – politiska i stället för ekonomiska processer har skapat stora skillnader mellan rika och fattiga.

Kort sagt kräver socialismen mer än vad människan har förmått leverera. I det socialistiska idealet har dessa problem blivit lösta.

I det socialistiska idealet har de centrala organ som sköter samhällets resurser tillgång till information om hur detta görs bäst, samt till de medel som krävs för att utforma och genomföra komplexa ekonomiska planer. Befolkningen fuskar och myglar inte, eller så har sådant blivit framgångsrikt justerat för i resursplaneringen. Korruptionen är undanröjd så att makthavare inte livnär sig själva på rättssäkerhetens, demokratins och jämlikhetens bekostnad.

Nu gäller det att visa samma välvillighet till det kapitalistiska idealet. De problem som vanligtvis pekas ut med marknadsekonomin är undanröjda så att perfekt konkurrens råder. Likaså tänker inte människor bara på sig själva, utan samma altruistiska normer råder som i det socialistiska idealet. Det offentliga är rättssäkert, demokratiskt och fritt från korruption och cronyism.

Om det är dessa två ideal vi har i åtanke när vi frågar oss om fattiga har det bäst under socialismen eller kapitalismen är svaret inte uppenbart. Men man kan – och bör – titta ännu närmre på de två alternativen.

Inte i något av de respektive idealen lider människor av fattigdomsrelaterade åkommor. De tas omhand antingen av socialistiska behovsprinciper eller kapitalistiska filantroper. Men bara under kapitalismen, där samhällets institutioner är utformade efter rättighetsprinciper, är människor fria.

Friheten skiljer idealen åt. Därför har fattiga det bäst under kapitalismen.

En socialist kanske vill försvara sitt ideal med att kapitalismen förblir ojämlik. Även det kapitalistiska idealet kan skapa stora skillnader mellan rika och fattiga. Men frågan gällde i vilket av de två idealen fattiga har det bäst – inte vilken helhetsbild som är att föredra.

Ett annat försvar är att bara det socialistiska idealet är inkluderande, i bemärkelsen att den enskilde är delaktig i samhället. I det kapitalistiska idealet, skulle argumentet kunna lyda, har den fattige möjligtvis resurser och frihet, men står utanför den gemenskap och samhörighet som följer med offentlig delaktighet. Fattiga har det bäst under socialismen eftersom de där förblir fullvärdiga samhällsmedlemmar.

Men argumentet är orättvist. Om vi antar en inkluderande socialism måste vi också anta en inkluderande kapitalism. Socialisten kanske ser ett högt värde i politisk delaktighet, men det är inte bara där inkludering sker. Samhörighet uppstår även i allt från rotaryklubbar till idrottsföreningar, folkuniversitet, spelmanslag och bolagsstämmor. Det är forumet som skiljer sig åt: offentligt i det ena, privat i det andra – fast frihet finns endast i ett.

Ett tredje försvar, som liknar det föregående, är att socialismen skapar ett gemensamt ändamål som den enskilde individen är delaktig i. Genom sitt politiska deltagande bär även den fattige en egenmakt som saknas henne under kapitalismen. Men som filosofen Jason Brennan har påpekat tar argumentets första och andra del ut varandra. Socialismens gemensamma ändamål gör just att individens egenmakt blir obefintlig.

***

Det ligger i idealens natur att de skiljer sig från verkligheten. Men jag skulle troligtvis argumentera för att även en icke-perfekt kapitalism är bättre för den fattige än en icke-perfekt socialism. I båda två kan människor falla mellan stolarna – svenska skandalnyheter om den krackelerande välfärden visar att inte ens en av världens bästa välfärdsstater är vattentät.

Men en icke-perfekt socialism tenderar att röra sig i riktning mot totalitarism. Människors ofrihet leder ekonomin i förfall, vilket makthavare under tilltagande korruption försöker att korrigera för genom att strypa friheten ännu mer, vilket spär på utvecklingen ytterligare. Läs Hayek om det.

En icke-perfekt kapitalism tycks å andra sidan klara sig ganska bra. Västvärlden är ett exempel på det, den senaste tidens konservativa och nationalistiska utveckling till trots. Om man får välja vilket system man ska leva som fattig i, idealt eller verkligt, borde man välja kapitalismen.

1 Response to “Kapitalism – om den fattige själv får välja”



  1. 1 Några utvalda inlägg | Jesper Ahlin Trackback vid 19 april, 2017 kl. 12:19

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen