Sedan Trump svors in som president har en viss typ av politiska teorier fått en uppsving. Enligt teorierna ägnar sig presidenten åt sofistikerade vilseledande manövrer. Bland annat undergräver dessa allmänhetens förtroende för mainstreammedia, vilket gör presidenten till mindre sårbar för kritik, och chockerar, vilket får efterföljande utspel att te sig mindre extrema.

I det senaste exemplet har Vita Huset i all hast kastat fram en lista över 78 ”mörkade terrordåd.” Medieforskaren Jesper Strömbäck kommenterar i DN:

Genom att anklaga medierna för att dölja saker, för att nyheterna är falska eller för att de är partiska förflyttar Trump medierna till de anklagades bänk och gör sig själv till åklagare. Han får också medierna att börja försvara sig och diskutera om anklagelserna stämmer. Det blir en förflyttning av fokus och i den meningen har han vunnit, alldeles oavsett om Washington Post kan få fram en lista där det står att han har fel, säger Jesper Strömbäck.

Teorierna låter rimliga. Men jag vill pröva en kritisk tanke som jag inte lyckas tysta på egen hand: tänk om teorierna utgör en slags antropomorfism? Vi kanske projicerar ett utstuderat agerande på en improviserande Trump.

Enligt teorierna är presidentens agerande ändamålsenligt och rationellt. Bakom listan över de 78 ”mörkade terrordåden” ska det finnas en förnuftsmässigt överlagd idé och en noggrant kalkylerad (eller kvalificerat uppskattad) effekt i termer av medialt genomslag och reaktion. Kalla den Trump-som-taktiker-teorin (TT-teorin).

Men en teori som förklarade Trumps beteende som impulsivt och oöverlagt skulle sannolikt också kunna låta rimlig. Det skulle då inte finnas mycket bakom listan över de 78 ”mörkade terrordåden” annat än en genuin övertygelse om att listan är både riktig och viktig. Kalla den Trump-som-reaktionär-teorin (TR-teorin).

Vilken teori vi ansluter oss till kan ha en avgörande betydelse för vårt förhållningssätt till Trump och hur vi ska formulera politiska alternativ till honom. Är presidenten en taktiker eller är han en reaktionär?

Problemet gäller därmed hur vi ska gå tillväga för att göra rätt val mellan TT-teorin och TR-teorin. I valet kan vi inte förlita oss på prediktionsvärde.

Det är en sak att kunna förklara vad som sker. Både TT-teorin och TR-teorin bär ett sådant förklaringsvärde. Hur högt värdet är beror av hur mycket de hjälper oss att förstå och formulera Trumps agerande.

Det är en helt annan sak att kunna förutsäga vad som komma skall. Varken TT-teorin eller TR-teorin bär ett högt sådant prediktionsvärde. Vi kan inte med grund i teorierna på förhand säga hur Trump kommer att agera, annat än i generella ordalag. TT-teorin säger ”Trump kommer att vilseleda”, men inte hur, och TR-teorin säger ”Trump kommer att reagera instinktivt”, men inte vilken reaktionen faktiskt kommer bli. Båda de respektive prediktionerna är för ospecificerade för att det ska vara meningsfullt att testa dem.

Stödet för TT-teorin tycks vara att Trump faktiskt spelar bort korten för oss och förskjuter det offentliga samtalet så att det gynnar honom. Han chockerar oss med sina utspel så att vi inte längre förvånas över hans politik. Vi blir avtrubbade och, åtminstone till synes, utmanövrerade.

Men samma sak kan åberopas till stöd för TR-teorin. Trumps politiska motståndare och mediala granskare är inställda på rationell politik och dialog och lamslås därför av presidentens instinktiva impulser. Han chockerar oss, men inte avsiktligt utan på samma sätt som att en reflexrörelse kan göra det. Vi blir visserligen avtrubbade, men i egentlig mening inte utmanövrerade.

Den rådande uppfattningen bland experter i media tycks vara att TT-teorin har ett självklart starkt förklaringsvärde, men jag förblir motvilligt skeptisk. Det är för passande, i flera olika bemärkelser.

Jag inte göra mig kvitt känslan av att TT-teorin lägger samma sak i både explanandum och explanans, för att använda vetenskapsteoretiska termer. Det som ska förklaras åberopas även i det som ska förklara. I TT-teorin ser det ut som om manipulation förklaras med manipulation: vi blir manipulerade eftersom presidenten är en manipulator. Passande.

Dessutom ger det en lättnad att kunna säga att Trump, som är en hemsk person med hemsk politik, också felar gentemot oss genom att ljuga och manipulera. TT-teorin ger ytterligare ett sätt på vilket Trump är moraliskt klandervärd. Jämför med hur svår TT-teorin sannolikt skulle vara att försvara om det i stället för Trumps politik gällde en vi stödjer. Passande.

Slutligen tror jag att det nog finns fler teorier om manipulativa politiska ledare på plats än vad det finns teorier om improviserande sådana. De har utformats i otaliga studier av Hitler, Stalin, Mussolini och gänget och ligger nära till hands. Men om Trump är ett nytt fenomen, vilket han mycket väl kan vara, har vi inte samma teoririkedom i byrålådan. Så vi tar det vi har. Passande.

Det kan förstås finnas externa och oberoende skäl att förlita sig på TT-teorin. Bäst av allt vore om det fanns bild- och ljudupptagningar som avslöjade Trump i full färd med att kalkylera effekterna av ett (till synes) irrationellt utspel. Men i brist på sådana finns fortfarande rum för alternativa förklaringar.

Å andra sidan, om TR-teorin stämmer har en skrävlande nybörjarpolitiker improviserat sig fram till världens mäktigaste förtroendepost. Skammen.

TR-teorin låter för simpel. Det ska inte vara så lätt. Men att det var lätt betyder inte nödvändigtvis att det var en slump. Trump hade både pengar och timing och med det kan man komma långt, även i ett presidentval.

Jag kan som sagt inte tysta min kritiska tanke att TT-teorin utgör en slags antropomorfism, att vi projicerar ett utstuderat agerande på en improviserande Trump. Inom psykologin säger man att antropomorfism är ett exempel på kognitiv bias, det vill säga ett sätt för människan att applicera idéer vi har om det vi känner till även på sådant vi inte känner till för att göra det okända begripligt. I grund och botten en överlevnadsstrategi.

Om TT-teorin hjälper oss att ”överleva” kan den vara värdefull även om den inte stämmer. Men det skulle också kunna bli dyrt för oppositionen att förlita sig helt endast på den. Det kan vara värt att tänka över andra förklaringar.