Kritik från det hypotetiska alternativet

Människan har nog alltid drömt om att kunna flyga av egen kraft. En dröm som handlar om att bemästra gravitationen. Den som har bemästrat naturens starkaste kraft är i sann mening fri. Hypotetiskt sett, givetvis.

Med ”hypotes” menas inom vetenskapsfilosofin ett antagande om relationen mellan två eller flera ting i världen. Det finns hypoteser som kan prövas och de som inte kan prövas. Ur ett vetenskapligt perspektiv är hypoteser av det senare slaget ointressanta. Det är ju inte möjligt att undersöka om den påstådda relationen stämmer, så varför bry sig om den?

På liknande sätt är hypoteser som har visats vara falska inte längre vetenskapligt intressanta, även om de kan ha varit det en gång i tiden. Hypotesen att solen rör sig kring jorden är till exempel vetenskapligt ointressant, eftersom det har visats med övertygande kraft att den inte stämmer. Den hör hemma i fiktionen, konsten, eller fantasin.

Slutligen finns det hypoteser som är testbara och ännu inte har visats vara falska, men som är så irrelevanta för varje rimlig vetenskaplig verksamhet att de ändå är ointressanta. Det gäller till exempel hypotesen att det på Mars inte finns några stenar som väger exakt fjorton kilo. Hypotesen främjar inte signifikant människans kunskap om eller förståelse för världen hon lever i.

Sådana hypoteser kan förstås vara intressanta ur andra perspektiv. Satsen ”den som dräper en drake blir odödlig” är vetenskapligt ointressant, men kan ändå vara passande i en sagovärld. Kalla dem ”irrationella hypoteser”.

Det yttersta skälet till att irrationella hypoteser är vetenskapligt ointressanta är att de inte förmår säga någonting om den verklighet vi lever i. Vi kan inte lära oss någonting tillförlitligt genom att föreställa oss att de skulle vara sanna. Otestbara, redan motbevisade eller irrelevanta hypoteser saknar ett rationellt värde. De är ointressanta i varje sammanhang där tillförlitlighet är viktigt.

Ibland framförs kritik mot sakernas tillstånd mot antagandet att en irrationell hypotes är sann. ”Allting är så förbannat tungt”, kan man säga och hytta med näven åt gravitationen. Kritiken framförs från det hypotetiska alternativet att människan har bemästrat gravitationen. Hypotesen, och därför även kritiken, saknar ett rationellt värde.

Kritik kommer alltid från ett hypotetiskt alternativ där sakernas tillstånd är annorlunda. Det ligger i kritikens natur att det finns ett reellt alternativ som skiljer sig från det rådande, annars är ju kritiken inte rationell.

Det är därför inte meningsfullt att prata om ”kritik från det hypotetiska alternativet att…” utan att med detta avse någonting mycket specifikt. Men om man menar någonting mycket specifik kan det i stället bli ett kraftfullt tankeverktyg. Låt därför ”kritik från det hypotetiska alternativet att…” betyda kritik som antar att en irrationell hypotes är sann.

Därmed kan vi urskilja någonting särskilt vad gäller satser som ”jag önskar att jag hade en extra timme varje dygn” och ”du behövs på två olika platser samtidigt”. De utgör kritik från irrationella hypotetiska alternativ.

Begreppsapparaten fogar precision och utförlighet till den intuitiva förståelsen kring vad de är för typ av satser. Naturligtvis är sådan precision oftast överflödig. Men inte alltid. Vissa påståenden är inte uppenbart irrationella.

Det är till exempel inte ovanligt att man i socialistisk litteratur möter idén att människan under kapitalismen förblir oförverkligad. Kapitalismen gör någonting med henne som endast socialismen kan motverka. Jag skulle i en längre argumentation hävda att detta bygger på en omöjlig människosyn.

Kritik från hypotetiska alternativ som saknar rationella grunder har inte en plats i politiken, precis som att drömmar om att människan ska kunna flyga av egen kraft inte har en plats i vetenskapen.

De utgör båda en typ av argumentationsfel, liksom ad hominem och tu quoque. Kritik som förutsätter omöjliga antaganden är nämligen inte självt tillgänglig för kritik och saknar därför en rationell mening. Om en kritiker gör antaganden som inte kan testas, har motbevisats eller som är irrelevanta för rimliga verksamheter så kommer kritiken från ett hypotetiskt alternativ som inte behöver tas hänsyn till i en rationell diskussion. Kritiken kan avfärdas kategoriskt som det argumentationsfel den utgör.

1 Response to “Kritik från det hypotetiska alternativet”


  1. 1 Rikard 16 januari, 2017 kl. 20:52

    Hej.

    För att fylla på en alldeles utmärkt text:

    Mången ideologi och tro opererar utifrån en tredje position, inte mellan rätt och fel utan frikopplad från den tänkta axel dessa avslutar. Detta särskilt efter postmodernismens fullständiga seger inom snart sagt alla fält i västerländsk civilisations diskussion.

    En diskussion där detta blir särskilt tydlig är den politiska, då den idag utgår just från en hypotetisk men omöjlig tredje ståndpunkt om allas lika värde, enhetlig frivillig (i bemärkelsen alla folk kommer att utvecklas till denna) obligatorisk (som i att den som är från ett folk som redan borde omfatta denna inte kan avvika annat än på pin kiv) värdegrund, samt en underliggande ontologisk intuitivt hållen uppfattning om ont och gott som utanför människans sinne existerande enheter.

    Således diskuteras inte en politisk fråga (t ex kollektivtrafik) utifrån kostnad/vinst-perspektiv, eller utifrån resursallokering, eller några andra ur den materiella verkligheten sprungna faktorer, utan om det rätt respektive fel rent etiskt hur den råkar vara utformad och finansierad.

    Detta då den diskuterande kan ge sig själv en aura av högre rätt utifrån att strukturera sin diskurs på den tredje ståndpunkten. Iakttag hur svenska liberaler och libertarianer på samma sätt som socialister och faktiskt troende är oförmögna att presentera trovärdiga ‘hur’ utifrån faktiska situationer – samtliga utgår från en tredje ståndpunkt, låt vara av olika karaktär vad gäller detaljerna – och även utan att kunna underordna sin ideologiska renhet verklighetens obönhörliga kausalitet.

    Ett alternativ, det hederliga enligt mig, är att istället vara öppet och ärligt partisk gentemot sin egen ståndpunkt och natur (eller identitet som det heter såhär i nyromantikens renässans); betrakta Donald Trump som det i västvärlden yttersta exemplet på detta. Till skillnad från sin föregångare verkar hans persona vara ”What you see is what you get”, vilket även den som ogillar honom, eller hans framsagda åsikter, oundvikligt uppfattar som ärligt och hederligt.

    Så mycket svårare då för den som vill stå bredvid de barn som tordas leka herre på täppan och döda leken genom att dölja sin feghet i postmoderna orgier av semantiska ormgropar, när de lekande nu allt högre skanderar: ”Vi vet! Vi förstår! Vi bryr oss inte, ty leken finns ändå och får värde av vår gärning! Kom och var med – den som sig i leken ger får leken tåla!”

    Eller för att banta ner det till en fras jag använt under en och annan fortbildning: Hur slår man i en spik feministiskt? (Kan bytas mot annan ideologi.)

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen