Människan har nog alltid drömt om att kunna flyga av egen kraft. En dröm som handlar om att bemästra gravitationen. Den som har bemästrat naturens starkaste kraft är i sann mening fri. Hypotetiskt sett, givetvis.

Med ”hypotes” menas inom vetenskapsfilosofin ett antagande om relationen mellan två eller flera ting i världen. Det finns hypoteser som kan prövas och de som inte kan prövas. Ur ett vetenskapligt perspektiv är hypoteser av det senare slaget ointressanta. Det är ju inte möjligt att undersöka om den påstådda relationen stämmer, så varför bry sig om den?

På liknande sätt är hypoteser som har visats vara falska inte längre vetenskapligt intressanta, även om de kan ha varit det en gång i tiden. Hypotesen att solen rör sig kring jorden är till exempel vetenskapligt ointressant, eftersom det har visats med övertygande kraft att den inte stämmer. Den hör hemma i fiktionen, konsten, eller fantasin.

Slutligen finns det hypoteser som är testbara och ännu inte har visats vara falska, men som är så irrelevanta för varje rimlig vetenskaplig verksamhet att de ändå är ointressanta. Det gäller till exempel hypotesen att det på Mars inte finns några stenar som väger exakt fjorton kilo. Hypotesen främjar inte signifikant människans kunskap om eller förståelse för världen hon lever i.

Sådana hypoteser kan förstås vara intressanta ur andra perspektiv. Satsen ”den som dräper en drake blir odödlig” är vetenskapligt ointressant, men kan ändå vara passande i en sagovärld. Kalla dem ”irrationella hypoteser”.

Det yttersta skälet till att irrationella hypoteser är vetenskapligt ointressanta är att de inte förmår säga någonting om den verklighet vi lever i. Vi kan inte lära oss någonting tillförlitligt genom att föreställa oss att de skulle vara sanna. Otestbara, redan motbevisade eller irrelevanta hypoteser saknar ett rationellt värde. De är ointressanta i varje sammanhang där tillförlitlighet är viktigt.

Ibland framförs kritik mot sakernas tillstånd mot antagandet att en irrationell hypotes är sann. ”Allting är så förbannat tungt”, kan man säga och hytta med näven åt gravitationen. Kritiken framförs från det hypotetiska alternativet att människan har bemästrat gravitationen. Hypotesen, och därför även kritiken, saknar ett rationellt värde.

Kritik kommer alltid från ett hypotetiskt alternativ där sakernas tillstånd är annorlunda. Det ligger i kritikens natur att det finns ett reellt alternativ som skiljer sig från det rådande, annars är ju kritiken inte rationell.

Det är därför inte meningsfullt att prata om ”kritik från det hypotetiska alternativet att…” utan att med detta avse någonting mycket specifikt. Men om man menar någonting mycket specifik kan det i stället bli ett kraftfullt tankeverktyg. Låt därför ”kritik från det hypotetiska alternativet att…” betyda kritik som antar att en irrationell hypotes är sann.

Därmed kan vi urskilja någonting särskilt vad gäller satser som ”jag önskar att jag hade en extra timme varje dygn” och ”du behövs på två olika platser samtidigt”. De utgör kritik från irrationella hypotetiska alternativ.

Begreppsapparaten fogar precision och utförlighet till den intuitiva förståelsen kring vad de är för typ av satser. Naturligtvis är sådan precision oftast överflödig. Men inte alltid. Vissa påståenden är inte uppenbart irrationella.

Det är till exempel inte ovanligt att man i socialistisk litteratur möter idén att människan under kapitalismen förblir oförverkligad. Kapitalismen gör någonting med henne som endast socialismen kan motverka. Jag skulle i en längre argumentation hävda att detta bygger på en omöjlig människosyn.

Kritik från hypotetiska alternativ som saknar rationella grunder har inte en plats i politiken, precis som att drömmar om att människan ska kunna flyga av egen kraft inte har en plats i vetenskapen.

De utgör båda en typ av argumentationsfel, liksom ad hominem och tu quoque. Kritik som förutsätter omöjliga antaganden är nämligen inte självt tillgänglig för kritik och saknar därför en rationell mening. Om en kritiker gör antaganden som inte kan testas, har motbevisats eller som är irrelevanta för rimliga verksamheter så kommer kritiken från ett hypotetiskt alternativ som inte behöver tas hänsyn till i en rationell diskussion. Kritiken kan avfärdas kategoriskt som det argumentationsfel den utgör.