Darwinism i akademin har gjort oss till bättre filosofer, inte sämre

I helgen har filosofer från Södertörns högskola tagit det tragiska tillfället med fuskande forskare i akt att framhäva sin annars marginaliserade akademiska ställning. Hans Ruin skriver i Dagens Nyheter (26/2) att analytiska etiker har ”glömt filosofins historia och syfte”, och i Svenska Dagbladet (27/2) fyller Fredrik Svenaeus i med att de ”förmedlar en falsk bild av vad filosofin kan bidra med.” Genom en kontinentalfilosofisk styrkedemonstration och med den tillämpade etiken som hävstång tycks södertörnfilosoferna vilja omkullkasta hela den analytiska filosofins projekt. Om Ruin fick bestämma skulle vi tillämpade etiker i stället för att göra vårt jobb ”reflektera över det mänskliga handlandets och den mänskliga frihetens villkor.” Som sagt: södertörnfilosoferna företräder en marginaliserad akademisk ställning. Med rätta, kan tyckas.

I korthet kan södertörnfilosofernas önskan sammanfattas med att moralfilosofer inte borde eftersträva expertis i att resonera moraliskt, utan i att vara moraliska. Dagens vetenskapliga verksamhet borde bli en ”övning i att leva” och ”en övning i att dö”, som Ruin skriver med hänvisning till den antika filosofen Sokrates. Kanske borde vi därtill likt Sokrates och hans lärjungar också bedriva filosofi på fyllan som en slags sällskapslek.

Som ansats målar de båda debattörerna upp en schablonbild av hur den analytiska etiken bedrivs. Svenaeus skriver att vi konstruerar ”möjliga scenarier, gärna med halsbrytande verklighetsfrämmande inslag”, i vår ”sandlådevariant” av filosofi. Ruin är mer utförlig:

Inom denna forskning består det vetenskapliga arbetet ofta i att presentera en konstruerad exempelsituation, ett fantastiskt scenario med olika former av dödlig utgång, på vilka man testar sina teorier.

Det södertörnfilosoferna siktar på är knepet att använda hypotetiska exempel för att illustrera principer och värden och för att väcka intuitioner kring dessa. Ungefär som när en förälder i syftet att väcka sitt barns känsla för egenansvar – ”alla andra gjorde ju det!” – frågar om hen skulle hoppa från en bro om alla hens vänner gjorde det. Hur lämplig metoden är och när den är tillämpningsbar är metodologiska frågor. Vissa av de exempel som används i moralfilosofin är halsbrytande. Man kan exempelvis i en kritik av hårdnackad utilitarism fråga om det är en god handling att döda oskyldiga människor om att göra så skulle bidra till mer lycka än att inte göra så. Genom att nyttja extrema sådana exempel kan de eftersökta principerna och värdena bli tydliga, liksom att våra intuitioner triggas enligt önskan. Men exemplen blir samtidigt tacksamma måltavlor för kritiker av metoden. Hur verklighetsfrånvända kan de bli innan exemplen slutar att fylla en egentlig funktion? Har våra intuitioner verkligen ett värde för det moraliska resonerandet? Finns det ett ontologiskt glapp mellan det abstrakta och den faktiska verkligheten, och hur kan vi i sådana fall då överbrygga det? Den analytiska etiken ackompanjeras av just sådana metodologiska frågor. För den som väljer att endast se exemplen och inte deras metodologiska status kan de användas för att gestalta den analytiska etiken som verklighetsfrånvänd  – särskilt om man själv, likt södertörnfilosoferna, inte erbjuder några metodologiska alternativ.

Mot bakgrund av denna, enligt alla insatta misslyckade, poäng vill de förklara varför filosofin har gått vilse. Det är det ”teknologiska paradigm[et] som utgör kärnan i den samtida medicinens etiska kollaps”, skriver Svenaeus. Den ”tekniskt-instrumentella rationaliteten” som ”saknar ett djupare historiskt och kulturkritiskt perspektiv”, menar Ruin och pekar på att vi i kölvattnet av det rådande tekniska och rationella paradigmet faktiskt finner både kärnvapen och folkmord. Enligt Svenaeus borde filosofin ”presentera teorier om människan som någonting mer än sitt DNA, sina hjärnceller och sina sjukdomar”, och enligt Ruin inbegriper riktig etik ett sätt att ”möta smärtan i de dilemman som ett verkligt handlingsliv ofta rymmer”. I stället för att ha experter i etik på filosofiavdelningar borde alla ägna sig åt att öva sin moraliska excellens!

Det södertörnfilosoferna skriver är bara en samling grundlösa spekulationer och falska dikotomier. Människan var inte mer moralisk för tvåhundra år sedan än vad hon är idag; den teknologiska och rationella utvecklingen har varken förstört den enskilda människans personmoral eller moralfilosofin. Tyvärr behöver Svenaeus och Ruin påminnas om att folk inte blir sämre människor för att vissa specialiserar sig på etik, då specialisering inte innebär att icke-specialister hindras i sin strävan efter moralisk excellens. Deras debattartiklar är inte ”en glimt av vad filosofi kan och måste vara”, som författaren och journalisten Göran Rosenberg uttryckte det om Ruins alster. Det osar romantik om södertörnfilosoferna och deras supporters, som om sakernas tillstånd var bättre när filosofin bedrevs av intellektuella inom alla discipliner: Descartes var matematiker, Hegel disputerade på en avhandling i astronomi och Nietzsche satt ursprungligen på en professur i grekiska.

En av flera stora skillnader mellan nu och då är att akademiker idag är ålagda att kunna visa för skattebetalarna varför de är förtjänta av sina löner. Med specialiseringen skalas överflödigt bort medan fokus skärps där så behövs. Filosofin blir bättre, samtidigt som den blir annorlunda. Vi tänker inte längre Stora Viktiga Tankar utan gör systematiska framsteg små portioner åt gången – likt alla andra trovärdiga akademiska verksamheter är filosofin så koncentrerad att forskningsfronten generellt sett är oöverblickbar för lekmän. Men ingenting i detta förhindrar matematiker, astronomer eller språkvetare från att själva bedriva filosofi och ta de helhetsgrepp som Stora Viktiga Tänkare gjorde förr. Tvärtom välkomnas det, då interdisciplinär befruktning av filosofin berikar. Fast filosofin behöver också vara någonting annat än vad den var när den avhandlades av allmänintellektuella på bjudningar och fullsatta seminarier i Wien och Jena.

Låt mig illustrera det handfasta i modern tillämpad etik. När jag först läste Ruins artikel befann jag mig på en vårdcentral i Järfälla för att samla enkätdata till en studie som görs av mina etikkollegor på Karolinska Institutet. När materialet bearbetas kommer mina kollegor att följa vetenskapliga ledord som tillförlitlighet och användbarhet. De kommer att publicera sina eventuella resultat i referentgranskade journaler för att försöka garantera kvaliteten i forskningen. På sikt kommer detta förhoppningsvis leda till underlag för policybeslut som syftar till att stärka patienters självbestämmande i sjukvården. Det är värdefull akademisk praktisk filosofi, och så långt man kan komma från schablonbilden av tillämpad etik som ett ”intellektuell[t] tidsfördriv”, som Ruin uttrycker det.

0 Responses to “Darwinism i akademin har gjort oss till bättre filosofer, inte sämre”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen