Jag vill spinna vidare på den magkänsla jag har gällande studenter, det vill säga att de borde gå upp tidigare om morgnarna, plugga mer och klaga mindre. (”Inte alla studenter.”) Systemet för högre utbildningar tillåter studenter att anamma en slapphet som annars bara är förbehållen den som är riktigt bortskämd. Politiker har i ett halvt sekel låtit det svenska utbildningsväsendet expandera, dels som ett led i klasskampen och dels som en form av arbetsmarknadsåtgärd. Det har bland annat medfört en överutbildning:

Både fack och arbetsgivare tycker att det är ett problem att många är överkvalificerade för sina jobb. Det bidrar till att personer med kortare utbildning trängs undan från arbetsmarknaden.

Allt fler studieplatser står alltså till svenskarnas förfogande, och eftersom högre studier i Sverige delvis är bidragsfinansierade betalar de som inte studerar en icke försumbar del av studenternas utbildningar. Därmed blir den ständigt växande mängden studieplatser hela tiden enklare att tillskansa sig, samtidigt som man efter färdiga studier kan kliva ut på arbetsmarknaden och tränga undan de icke-studenter som har finansierat ens utbildning. Studenter får åka i gräddfilen hela vägen till räkmackan men definierar sig ändå som ”utsatta”:

En särskilt utsatt grupp är studenter. […] Socialdemokratiska studentförbundet tycker det är tid att rikta kraven mot samhället.
S-studenter

Gröna Studenter och Miljöpartiet menar att studenter måste få en tryggare tillvaro än idag. Vi vill höja bidragsdelen av studiemedlet…
Gröna Studenter

Kärnan i den sociala dimensionen av allt detta kan enkelt illustreras på följande vis. Jag har en bekant som fått sin politiska skolning i socialdemokratin och studentkårerna. Såhär skrev hen på Twitter klockan 05:45 idag:

Bara jag och djur jag inte vet namnet på som är uppe denna tid.

Förr i tiden kallades dessa ”djur” för ”arbetare”. I studentlivets atmosfär av självutnämnd utsatthet har svenska studenter mist sitt grepp om världen.

Men så verkar också studenter i en miljö där egenansvar bara är en fotnot. Någon-annan-ismen uppmuntrar i stället till mygel: ”anvisningarna var otydliga”, ”skrivaren var trasig”, ”jag hade inte fått böckerna”. Lärosätena betraktas framför allt som sociala mötesplatser och en möjlighet att skjuta upp vuxenlivet. Fråga en ung student vad hen gjorde de första två veckorna på sin utbildning. Hen lekte, jag lovar. Och som barn blir hen erkänd:

En skrivelse har också inkommit till universitetet från en anhörig till en student som tagit illa vid sig av att inte ha visat tillräckligt med civilkurage genom att inte ha vågat stå upp för en kurskamrat som studenten uppfattade verbalt attackerades av sin lärare.
Historiska institutionen i Lund

Systemet är minst sagt snedriggat. En möjlig väg för att rätta till det här problemet är att tillåta verklig prisbildning i utbildningsväsendet. Skrota studiebidragen och låt studenter betala sina egna utbildningar genom studielån, så att värdet på högre utbildningar också reflekteras i kostnaderna för densamma. Det som är gratis blir nämligen inte respekterat.