I förra veckan rullade debatten om kvaliteten på högre utbildningar ett varv till. Eftersom det tycks saknas stora och djupa studier på området är man som debattör ofta nödgad att bygga sina argument på anekdoter. I vissa fall finns det dock starkare stöd i forskning, nämligen då det finns underlag för jämförande studier.

Man kan jämföra nya examensuppsatser med gamla för att se om kvaliteten har förändrats över tid, och man kan jämföra svenska uppsatser med internationella för att se om kvaliteten skiljer sig åt mellan olika länder. Men sådana studier fångar inte hela problembilden. Uppsatser kan ju ha varit dåliga även förr, liksom att de kan vara dåliga även utomlands.

En kompletterande jämförelse kan göras mellan dagens högre utbildning och en idealtyp av sådana studier. Hur står sig studenter och utbildningskvalitet gentemot en hypotetisk perfekt motsvarighet? Jämförelser med idealtyper är vanliga inom samhällsvetenskaperna. Utöver att vara nyttiga i sig kan sådana undersökningarna vara fruktbara genom att de breddar perspektiven för andra jämförande studier.

När jag föreställer mig en idealstudent och jämför denna bild med mina erfarenheter från runt sju års studier säger min magkänsla mig – mer än magkänsla kan jag förstås inte producera utan djupare undersökningar – att studenter kan bli bättre. De kan gå upp tidigare om morgnarna, plugga mer och klaga mindre. Om jag skulle göra en studie efter idealtyp skulle jag i alla fall ställa upp mina hypoteser utefter dessa linjer. Men det är ju bara min magkänsla.