Syndaren är inte osynlig

Jag ägnar dagen åt att rätta inlämningsuppgifter i en kurs i beslutsteori, vilket är ett ganska behagligt arbete. Dels är området spännande (och svårt!) och dels har många av studenterna mycket intressanta tankar att dela med sig av. Men det finns ett men: plagiat.

Uppgifter av den här typen lämnas på universitet in digitalt och körs automatiskt genom ett kontrollprogram som fångar upp och markerar plagiat. På min sida av de administrativa verktygen ser jag omedelbart när någon har kopierat text från externa källor utan att använda klargörande referenser. Jag ser hur många procent av texten som återfinns i externt material, exakt vilka textstycken det rör sig om och får länkar till originalkällorna. När kontrollprogrammet varnar för plagiat kan jag vara ganska säker på att det faktiskt också är plagiat.

Det jag vill diskutera nu gäller inte kunskapsproblem á la ”studenten kan ju faktiskt ha råkat skriva exakt samma sak som professor X” eller det omoraliska i att fuska. Jag vill tala om människor som inte följer med sin samtid: hur är det möjligt att som student år 2016 inte vara medveten om att man med stor sannolikhet åker fast om man försöker fuska på det här viset, och att det är jäkligt illa att åka fast för plagiat?

Samma typ av problem återkommer i andra gestalter. För ett halvår sedan stred en socialdemokratisk politiker i offentligt forum för att få använda ordet ”n-boll”. Ungefär samtidigt dömdes en universitetsanställd för barnpornografibrott efter att barnporr hade upptäckts av ett antivirusprogram på hans tjänstedator. Återigen lägger jag, för den här gången, det omoraliska åt sidan och frågar mig hur dessa människor egentligen tänker. De verkar tro att de lever och verkar i ett vakuum där vad de säger och gör är osynligt för andra. Men tar man som politiker strid för att få säga ”n-boll” kommer det att skrivas om i tidningarna och laddar man hem barnporr på tjänstedatorn är risken stor att IT-avdelningen upptäcker en. Fattar man inte det?

Givetvis saknar jag förtroende för studenter, politiker eller universitetsanställda som ägnar sig åt den här typen av verksamheter. Men jag vill nästan hävda att de nämnda fallen gäller en alldeles särskild form av dumhet. Personerna tycks ha gemensamt en slags saknad förmåga att befinna sig i takt med sin samtid. Det krävs något alldeles extra för att tro ens omoraliska leverne inte kan exponeras.

Ungefär så tänker jag när kontrollprogrammet flaggar för plagiat. Hur har den här studenten kommit in på ett masterprogram? Vad tänker hen om världen och sin roll i den? Ledsen kompis. Jag tycker inte bara illa om att du fuskar, jag tycker illa om att du tror att du kan komma undan med det. Snart får du ett automatiskt genererat e-mail med ett väldigt tråkigt innehåll – välkommen till verkligheten.

1 Response to “Syndaren är inte osynlig”


  1. 1 Anton P 28 januari, 2016 kl. 15:02

    Puh. Tur att man är färdig i skolan.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen