Åldern är bara ett (politiskt) tal

Den huvudsakliga (och ganska okontroversiella) politisk-filosofiska skillnaden mellan barn och vuxna är att barn inte bör tillmätas samma ansvar som vuxna. Vid en viss punkt träder en människa över från det ena lägret till det andra och erhåller därmed ett större ansvar, vilket innebär större befogenhet för individen att bestämma över sig själv och en större befogenhet för samhället att ställa krav på individen. Det filosofiska problemet gäller hur man ska dra gränsen mellan barn och vuxen. Idag operationaliseras gränsen genom ålder. Vid 16 års ålder får man själv förvalta pengar man tjänat ihop, vid 18 får man ta körkort och vid 20 får man köpa alkohol på Systembolaget. Men operationaliseringen är inte klockren.

Dagens Nyheter har idag en nyhetsartikel med den sakligt precisa rubriken ”Svårt att lagföra unga när åldern är okänd”. En ung man vars ålder är okänd har begått brott. I god rättsordning ligger det på åklagarsidan att bevisa den åtalades skuld, men eftersom dennes ålder är okänd måste den unge mannen dömas i enlighet med den ålder han säger sig vara i:

Resultatet blev att tingsrätten inte ansåg det bevisat att den åtalade var äldre än 16 år. Därför dömdes han till ungdomsvård. Han släpptes också ur häktet och domstolen ogillade åklagarens krav att han skulle utvisas ur Sverige efter avtjänat straff.

Även om bevisbördan givetvis inte bör ändras är den intuition som artikeln vill väcka att den åtalade bör ha dömts som vuxen och inte som barn. Klart är åtminstone att ålder inte är en problemfri metod att operationalisera skillnaden mellan barn och vuxen. Ytterligare ett problem som dykt upp den senaste månaden är åldern för rösträtt. Demokratiminister Alice Bah Kuhnke välkomnar rösträtt för sextonåringar:

16 års rösträtt kan låta radikalt så det förslår men är en förändring som prövats i andra länder med flera (!) positiva effekter på ungas deltagande och inflytande.

Det finns flera argument för en sänkt ålder för rösträtt. Fler inkluderas i den demokratiska processen, vilket är gott i sig, och fler växer tidigare i sin roll som samhällsdeltagare, vilket bär med sig goda sidoeffekter. (Samtidigt är det inte helt otänkbart att det finns ett samband mellan partiers inställning till rösträttsålder och åldern på partiernas sympatisörer.) Bland motargumenten återfinns bland andra det att unga och oerfarna inte ska vara berättigade att bestämma över vuxna och erfarna. Återigen påvisas att åldern är en icke oproblematisk operator.

Skillnaden mellan vuxen och barn är så viktig att Migrationsverket – som ju möter många ensamkommande flyktingbarn utan identitetshandlingar – tillhandahåller medicinska åldersbedömningar för att ingen ska bli felaktigt bemött:

Det kan till exempel innebära att du går till en läkare och gör en handleds- eller tandröntgen. Sedan bedömer läkaren på ett ungefär hur gammal du är.

Men inte ens medicinska åldersbedömningar är felfria, som citatet visar. Kanske borde vi diskutera andra sätt att dra gränsen mellan barn och vuxen på. Det kan ju finnas operatorer som verkar bättre än ”ålder”. Men vad skulle det kunna vara? För att tänka kring den frågan kan man titta på hur man tänker kring ålder.

En första ansats som används idag är rättvisa. Man kan argumentera för att sextonåringar ska få förvalta pengar de själva tjänat ihop eftersom allt annat vore orättvist. På samma sätt vore det orättvist att endast låta somliga få köra bil, gå på Systembolaget och rösta. Det är rättvist att döma alla jämlikar efter samma måttstock i domstol – och det bästa sättet att operationalisera jämlikar är det etnicitet-, köns-, sexualitets-, och-så-vidare-befriade mätvärdet ”ålder”.

I stället för rättvisa hör jag till dem som tror på kompetensperspektivet. Den som har tillräckliga kompetenser åläggs ett motsvarande ansvar och tillerkänns motsvarande friheter.  Jag är ganska lockeansk av mig (1):

… ingen kan lyda under en lag som inte kungjorts för honom. Denna lag kungörs eller tillkännages bara av förnuftet, och därför kan den som ännu inte kan bruka sitt förnuft heller inte sägas vara underkastad den.

Oavsett vilken ansats till problemet man föredrar är ålder utan tvivel en problematisk operator. En persons ålder säger inte alltid tillräckligt mycket om hur beslutskompetent personen är. Inte heller är ålder helt felfritt ur ett rättviseperspektiv. Två personer födda 31 december och den 1 januari borde betraktas som jämlikar, men de kommer förmodligen att få börja skolan med ett helt läsårs mellanrum: en av dem kommer vara mer mogen än den andre och därmed få en bättre start, och så vidare.

Åldersbedömningar möter inte lika många problem i ett land som Sverige som har toppbetyg i byråkrati. Men alla som kommer till Sverige nu har inte med sig papper som styrker deras ålder. Vilka politiska rättigheter ska de få? När ska de få rösta och när ska de få gå i pension? Eftersom vi förhoppningsvis planerar inför en fortsatt globaliserad värld med rörelser över nationsgränser kanske den liberala rättsstaten borde utreda nya sätt att operationalisera skillnaden mellan barn och vuxen på. Och kanske borde vi då lämna kompetens- och rättviseansatserna till förmån för nya sätt att angripa problemet.

(1): John Locke, Andra avhandlingen om styrelseskicket, avsnitt 57 (översättning: Eva Backelin)

0 Responses to “Åldern är bara ett (politiskt) tal”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen