Folkpartiet och liberalismen – en språklig härdsmälta?

I går kom nyheten: Folkpartiet kommer sannolikt att byta namn till ”Liberalerna”. Twitter svämmade över av skämt. Någon frågade sig om inte partiet glömt att lägga till citattecknen. Med undantag för folkpartister råder det nämligen i den liberala sfären i princip konsensus kring att Folkpartiet inte är liberaler. På ett Timbromingel i somras berättade jag för en annan minglare att min rumskollega är sosse. ”Jaså, folkpartist?” svarade hen utan att skämta.

Undertecknad förutspådde faktiskt redan i augusti Folkpartiets namnbyte och var därmed två månader före de flesta andra med att skämta på ”liberalernas” bekostnad:

Liberaler tillåter förresten sådant skryt. Fråga Ayn Rand. Eller nej, gör inte det – hon är ingen riktig liberal.

Skämt åsido kan orden vara viktiga. Etikettslagsmål där två motparter beskyller varandra för att inte vara ”riktiga” liberaler är vanliga. Men är det viktigt att Folkpartiet byter namn till ”Liberalerna”, om de nu gör det? Hur viktigt, och varför? För att svara på sådana frågor kan man vända sig till ordens och idéernas historia. Vem är egentligen ”liberal”?

Idéernas historia
Liberalismen är egentligen flera saker. Först är det ett paraplybegrepp. Edmund Fawcett beskriver detta paraplybegrepp som erkännandet av etiska och materiella konflikter i samhället, en misstro till makt, tilltro till mänsklig utveckling och respekt för människor vad de än tänker och vilka de än är. Men under paraplyet samlas flera idéer.

Vill man spåra dessa idéer kommer man åtminstone så långt tillbaka som till 600-talet f.Kr.. Den kinesiske läromästaren Lao Zi skrev då att utan lag och tvång skulle människor leva i harmoni – en empirisk tes värdig vår nutida libertarianism. Ungefär samtidigt gjorde den västerländske profeten Hesekiel en individualistisk etisk analys som i dag återfinns i Gamla testamentet:

Den som syndar, han skall dö; en son skall icke bära på sin faders missgärning, och en fader skall icke bära på sin sons missgärning. Över den rättfärdige skall hans rättfärdighet komma, och över den ogudaktige skall hans ogudaktighet komma.

Men vi ska passa oss så att vi inte projicerar våra egna uppfattningar på gamla tänkare. Därför snabbspolar vi ungefär 2 000 år framåt i tiden, då tankar om den enskilde individens moraliska ställning och sofistikerade teorier om hur människan i grupp organiserar sin tillvaro på allvar började växa fram. Eftersom jag har skrivit om sådana frihetliga tänkare förut ska jag bara nämna två av dem som karaktäriserar en viss politisk idétraditions utveckling.

Thomas Jefferson betraktas vanligtvis som den främste författaren av den amerikanska självständighetsförklaringen. Jefferson var inspirerad av Locke och Montesquieu och menade att människan av naturen är berättigad liv, frihet och strävan efter lycka. 1800-talsekonomen Eugen Böhm von Bawerk gick i polemik med sin tids marxister. Bland annat skrev han att kapitalister inte kan exploatera arbetare: dessa förser ju tvärtom arbetarna med inkomster långt innan arbetet egentligen har gett avkastning.

Denna liberalism var intellektuellt dominerande under hela 1800-talet och utmanades på allvar först kring sekelskiftet. Då började tänkare som i övrigt erkände både människans moraliska ställning och kapitalismens förtjänster att reflektera över den industriella revolutionens offer. De menade att fattigdomen, eländet och kunskapsbristen som präglade breda massor av folket gjorde det omöjligt för frihet och individualism att blomstra. Socialliberalismen fick sitt genombrott.

Socialliberalerna ville egentligen komplettera liberalismen, inte ersätta den med någonting annat. Det ideologiska fundamentet var att samhället kan och bör organiseras ovanifrån politiskt med den enskilde individens frihet i behåll. Man gjorde intellektuella framsteg på den empiriska spelplanen, inte minst genom nationalekonomen John Maynard Keynes. Keynes hävdade att staten genom aktiv ekonomisk politik kunde bemöta konjunktursvängningar och minska dess medföljande lidande.

Men det fanns tänkare som ville bestrida både kan- och bör-elementet i socialliberalismens ideologiska fundament. F.A. Hayek var en av dem. Hayek menade att Keynes teorier endast sköt problemen framför sig. Socialliberalernas mentalitet – övertygelsen om de egna förmågorna att arrangera samhället ovanifrån – riskerar att leda mänskligheten i riktning bort från de nyligen vunna friheterna. Som reaktion på socialliberalismen började tänkare som Hayek att kalla sig för klassiska liberaler.

Mycket av den första halvan av 1900-talets intellektuella strider under liberalismens paraply utspelade sig i USA. I tvåpartisystemet kontrasterades liberalismen framför allt med konservatismen. Den var där (och är fortfarande) en vänsteråskådning. I en språklig skilsmässa började vissa klassiska liberaler att kalla sig för libertarianer för att därmed ytterligare förtydliga sina frihetliga ståndpunkter. Söndagen den 1 maj 1955 skrev Dean Russel i The Freeman:

Let those of us who love liberty trade-mark and reserve for our own use the good and honorable word ”libertarian.”

Ordens historia och samtidens idéer
Ordet ”liberal” har sina politiskt relevanta rötter i 1500-talet. Det användes då nedsättande och betydde ungefär att man var fri från hämningar i sitt sätt att tala. Den som inte tänkte innan hen talade var då ”liberal”. Något senare, under upplysningstiden, fick ordet en positiv innebörd. En ”liberal” var då någon som var tolerant och fri från fördomar. Först under 1800-talet började ordet användas för att beskriva en viss politisk ståndpunkt – som då fortfarande låg till vänster.

”Libertarian” är ett något nyare ord. Det var under sent 1700-tal namnet på den filosofiska idén att fri vilja existerar. Ett femtiotal år senare användes libertarianism (på franska) för att beskriva en form av extrem vänsteranarkism. Det skulle dröja ytterligare runt hundra år innan förespråkare av marknadsekonomi anammade ordet.

Språket är uppenbarligen föränderligt. Det beror på att språket endast är idéernas färdmedel. Det viktiga är inte vilka ord som används utan vad de reflekterar.

Liberalismens olika idéer ser i dag ut ungefär som de beskrivits ovan. En socialliberal skiljer sig från en klassiskt liberal i tron på vad politiken kan och bör göra. Libertarianismen är mer svårplacerad. I engelskspråkiga länder är det lätt, åtminstone politiskt. Där betyder libertarian helt enkelt ”klassiskt liberal”.

Inom filosofin är det svårare även på engelska. När vi pratar etik säger vi vanligtvis att en libertarian är någon som tror på naturliga rättigheter, men vissa etiker kallar sig för libertarianer utan att tro på sådant. Etiketterna gör allting krångligt. Inte minst eftersom ”liberal” – paraplybegreppet – även kan betyda att man är tillåtande på det personliga planet – ”jag röker inte men tänd en cigg om du vill” – eller att man har vissa politiska åsikter i specifika frågor – ”jag är sosse men vill stycka upp och sälja ut Systembolaget”.

Det märks inte minst på libertarianismens begreppsliga sjukdomar att ord ställer till med problem: man kan vara geolibertarian, paleolibertarian, höger- och vänsterlibertarian, bleeding heart-libertarian, och så vidare. Vilken den relevanta skillnaden är vet bara den som faktiskt tar ställning i frågan – resten av oss klarar vardagen ändå.

Folkpartiets politik bygger tydligt på socialliberala idéer. Om svenskar börjar associera ”liberalism” med Folkpartiets politik kanske liberaler som inte är socialliberaler att börja kalla sig för libertarianer, eller på annat sätt med hjälp av orden förtydliga skillnaden. Språket är mer föränderligt än vad idéerna är.

Hayek filosoferade kring just språkets föränderlighet. Språk är inte en institution vi kan planera. Det växer fram genom input från dess användare. Ord bär den mening folk tilldelar dem. Om man är en riktig liberal borde man inte bekymra sig över Folkpartiets eventuella namnbyte. Namnbytet är en del i en pågående process i vilken språket evolverar till någonting vi inte på förhand kunnat förutse. Precis som samhället. Riktiga liberaler anpassar sig till Folkpartiets drag. Vi uppdaterar våra ordböcker och vår arsenal av folkpartiskämt.

Diskutera och dela på Facebook och Twitter.

2 Responses to “Folkpartiet och liberalismen – en språklig härdsmälta?”



  1. 1 153 Jesper Ahlin om liberalism och Folkpartiets eventuella namnbyte | Liberyx Trackback vid 6 oktober, 2015 kl. 13:41
  2. 2 Folkp… Liberalerna? | Jesper Ahlin Trackback vid 23 november, 2015 kl. 09:12
Comments are currently closed.



Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen