Svar till några kritiska kommentarer

I

Min debattartikel med rubriken ”Öppna gränserna” som publicerades i går i UNT har fått mycket uppmärksamhet. Många är positivt inställda, andra är det inte. Min tanke med det här inlägget är att bemöta den kritik jag tycker är viktigast.

Två kritiska tankar har varit dominerande. Ingen av dem träffar min tes att västerländska demokratier saknar det moraliska mandatet att kontrollera gränspassager, men det är ändå tankar som måste bemötas. En tredje kritisk tanke träffar däremot min tes. Tyvärr har den drunknat i mängden av oseriösa kommentarer. Jag inleder med att bemöta den.

II

Man kan föra en etisk diskussion kring vad som är fel till den grad att det berättigar våldsbruk och kring vad som är som är fel utan att för den sakens skull berättiga våldsbruk. Min artikel rör sig inom det senare. Jag skriver i inledningen följande:

Jag hävdar att självbestämmande stater av moraliska skäl bör avstå från att fatta vissa beslut, bland annat att hindra människor från att passera nationsgränser.

Det innebär att jag inte hävdar att stater har rätt att intervenera i de fall då stater överskrider sina moraliska befogenheter. Jag hävdar inte att de skyldigheter jag skriver om är tvingande. Det måste nu hållas i minnet.

I min artikel ger jag tre skäl till varför rörelsefrihet borde betraktas som en grundläggande demokratisk värdering. Det första skälet lyder:

Demokratin är inte moraliskt berättigad att hindra människor från att lämna staten. Som en praktisk följd av detta, i en värld med nationsgränser, saknar omkringliggande stater det moraliska mandatet att kontrollera inpassager.

Några uppmärksamma läsare har noterat att det senare påståendet inte följer av det förra. De har rätt. Demokratin är inte berättigad att hindra människor från att lämna staten. Det är inte bara ett moralfilosofiskt påstående utan är också erkänt i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Men omkringliggande stater saknar inte av den anledningen moraliskt mandat att kontrollera inpassager.

En debattartikel i media har begränsat utrymme och den tänkta publiken kräver en viss återhållsamhet gällande teoretiskt resonerande. Därför avstod jag från att i artikeln visa på oberoende skäl som klistrar ihop de två påståendena. Jag visar i stället dessa skäl här på bloggen.

Demokratier saknar det moraliska mandatet att kontrollera gränspassager av samma anledningar som att stater saknar moralisk befogenhet att hindra människor från att lämna landet. Kontrollerade gränspassager möjliggör förtryck – oavsett vem som utövar kontrollen. Demokratier är moraliskt skyldiga att omöjliggöra förtryck och absolut maktutövning.

Mycket styrker påståendet att stater inte är berättigade att hindra människor från att lämna landet. Människan måste ha sina exitmöjligheter i behåll för att genom att ”rösta med fötterna” kunna visa sitt missnöje, lämna förtryck eller rädda sitt liv. Att resa sig och lämna platsen är det sista redskapet i människans verktygslåda som hon nyttjar när hon utan framgång har prövat anpassning, argumentation, demonstration och så vidare. Den som inskränker friheten att lämna utövar en absolut makt över människan. Hennes status som individ utraderas fullständigt.

En invändning är att individen kan ha en skuld till staten (som exempelvis CSN-lån) och därför inte får lämna landet, men individens geografiska position är knappast relevant för amortering. Det är i sådana fall individens skuld och inte hennes hemvist som är av vikt. En annan invändning är att individen är bunden av ett samhällskontrakt som berättigar staten att hindra henne att lämna, men som svar till det kan de vanliga motargumenten till kontraktsteori ges: ”visa mig ett sådant kontrakt”, ”kontraktet är bara bindande om det innehåller klausuler för exiträtt”, ”kontraktsteorier är alltid cirkulära och legitimerar därmed inte maktutövning”, och så vidare. I vilket fall kräver en kontraktsteoretisk diskussion mer utvecklade resonemang än vad jag är beredd att ge här. Jag blottar mig och biter kulan, som man säger inom filosofin.

Mitt påstående är att demokratier är skyldiga att underminera felgörande staters försök till absolut maktutövning över individen. De är skyldiga att agera på ett sätt som omöjliggör förtryck. Men det är icke-tvingande skäl. Vi är inte (alltid) berättigade att intervenera när demokratier inte uppfyller sina moraliska skyldigheter.

III

Ytterligare en återkommande kritik har varit att jag ägnar mig åt historieförfalskning. I min artikel skriver jag som följer:

Statlig kontroll över gränspassager är en förhållandevis ny företeelse. Det var under första världskriget som den statliga makten över rörelsefrihet genom passkontroll på allvar trädde i kraft.

Det betyder inte, som vissa gett uttryck för att tro, att jag menar att ”det var bättre förr” eller att rörelsefriheten alltid har varit fullständig genom historien. Jag är givetvis medveten om att människan har ägnat sig åt exempelvis folkförföljelse och protektionism. Människor har nekats inträde till vissa områden, inte sällan hela länder, för att de exempelvis har haft ”fel” religion, etnicitet eller härkomst. Andra har nekats inträde för att de har ägnat sig åt en viss näringsverksamhet som förbjudits eller riskerar att konkurrera ut lokala aktörer. Rörelsefriheten har historiskt sett ofta inskränkts.

Men det betyder inte att statlig kontroll över gränspassager har varit norm. Tvärtom. Hinder mot gränspassager har ofta varit riktade mot specifika individer eller grupper och de har ofta varit undantag. Bildligt talat har människan historiskt sett blivit förvånad när hon har hindrats att passera en gräns (och inte ens har tillåtits att köpa sig förbi) – inte när någon i en debattartikel har ifrågasatt självklarheten i sådana hinder.

Jag är inte historiker och kan ha fel. Men jag är inte ensam om min uppfattning:

In Western Europe prior to the First World War, there was almost complete freedom of mobility for the nationals of Western European countries. Both manpower and tourists could traverse national frontiers without possessing a passport.

– Turack, Daniel C., ”Freedom of Movement and the Travel Document in Benelux”, International and Comparative Law Quarterly, Volume 17, Issue 01, January 1968, p. 191

In a way, this opening up of borders is a return to the past. Prior to the start of World War I in 1914, there were virtually no border controls or restrictions to labor mobility across the continent.

– Koikkalainen, Saara, ”Free Movement in Europe: Past and Present”, Migration Policy Institute, 2011, http://www.migrationpolicy.org/article/free-movement-europe-past-and-present

The generalized anxiety about borders that existed during the war did not subside with its end. Instead, the ”temporary” measures implemented to control access to and departure from the territories of European states persisted …

– Torpey, John, The Invention of the Passport: Surveillance, Citizenship and the State, Cambridge University Press, 1999, p. 116

Att stater inte har utövat kontroll över rörelsefriheten betyder dock inte att ingen har gjort det. Man kan säga att den kontroll som tidigare funnits ofta har varit civil, eller privat, och att kontrollen under nittonhundratalet bara har förstatligats och gjorts systematisk.

I vilket fall som helst är det irrelevant för ett normativt resonemang hur historien har sett ut. Låt säga att jag har fel och att stater alltid (sedan stenåldern?) har kontrollerat gränspassager. Mina kritiker är fortfarande skyldiga att förklara varför det spelar någon roll för vad vi bör göra.

IV

Den minst relevanta kritiken har kommit från dem som tror att min artikel är ett realpolitiskt debattinlägg. Jag skriver om övergripande principer. Såhär avslutas min artikel:

Därför bör på policynivå endast två frågor diskuteras: på vilket sätt och hur snabbt ska vi öppna gränserna?

Debatt på policynivå kan handla om rörlighet på arbetsmarknaden, hyresregleringar eller utrikespolitiska realiteter. Sådant hör inte till det ämne min artikel rör sig inom. Därför tycker jag att alla kommentarer om att mina resonemang är ”naiva” eller ”verklighetsfrånvända” faller väldigt platt.

V

Slutligen vill jag bara tacka dem som har delat och diskuterat min artikel. Jag är glad att klassiskt liberala idéer har fått ta ett så stort utrymme och hoppas att de får göra det även i framtiden.

Diskutera och dela på Facebook och Twitter.


Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen