Åh heliga liberalism!

Jag läste en artikel i The McGill Daily, McGills universitets studenttidning, med rubriken ”Everything is problematic”. Artikeln är skriven under pseudonym av en politiskt aktiv student som lämnat den radikala vänstern bakom sig. Skribenten har några väldigt goda poänger. Här är ett exempel:

One way to define the difference between a regular belief and a sacred belief is that people who hold sacred beliefs think it is morally wrong for anyone to question those beliefs. If someone does question those beliefs, they’re not just being stupid or even depraved, they’re actively doing violence. They might as well be kicking a puppy.

Den radikala vänsterrörelse som skribenten har lämnat bakom sig kännetecknas enligt denne av just ”heliga övertygelser”. Argument riktade mot socialistisk anarkism är våldsbruk. Ett kritiskt förhållningssätt till intersektionell analys är maktutövning.

”Heliga” idéer har ofta som kännetecken att de är otillgängliga för kritik. Det finns i teoribygget förklaringar till allt, inklusive kritiken. Jag illustrerar ibland sådana idéer med hjälp av konspirationsteorin om chemtrails: ”du tvivlar på att staten besprutar oss med kemikalier för att hålla oss i blindo eftersom staten har besprutat dig med kemikalier.” En sund teori, liksom en sund praxis, är inte otillgänglig på det sättet utan klarar kritik.

Självklart är det inte bara inom den radikala vänstern man finner ”heliga” idéer. (Och lika självklart är det för många lockande att etikettera sin motståndares sätt att tänka som ”heligt” för att misskreditera eller avfärda denne.) Men för mig som liberal är det givetvis denna rörelse jag lättast fäster vid uppmärksamhet vid: varför vända blicken inåt om det kan rubba min övertygelse?

Förmodligen har alla oavsett ideologisk hemvist sådana problem. Övertygelsen är drivkraften och ändamålet helgar medlen – rubbar man övertygelsen faller ändamålet ur sikte. Fast ingenting kan bli mer antiliberalt än att undvika självkritik. Liberalismen tillhör en förnuftstradition med en kärna bestående av tillit till sund argumentation. Och samtidigt som just denna kärna är liberalismens essens är den också dess största seger.

Det västerländska samhället är liberalt. Det bejakar i första hand individer och individualism – vi talar om den enskilde människans rättigheter och vi betraktar den som framför anklagelser som skyldig till bevisbördan. Kanske är liberalismens dominans svår att föreställa sig just eftersom den råder, men jämför med tänkbara alternativ. Tänk dig att monarken ägde en oinskränkt rätt till den enskilde människans kropp eller att den anklagade var tvungen att bevisa sin oskuld för rätten. Sådan icke-liberalism präglade samhället för egentligen bara några generationer sedan.

Liberalismen har vunnit en av historiens viktigaste filosofiska kamper. Det är inte minst den radikala vänstern medvetna om. De säger gärna att samhället präglas av ”den liberala diskursen”, vilket de har rätt i, och att denna är förtryckande, vilket kan diskuteras.

Den liberala diskursen bör diskuteras. Genom självkritik rensar vi ut felaktigheter och underminerar liberala demagoger vars verksamheter skadar liberalismen. Därtill demonstrerar en sådan diskussion att liberalismen är stark nog att tåla självkritik och att dess anhängare är villiga att utsätta sig för den. Och eftersom tilliten till sund argumentation utgör liberalismens kärna är självkritik att utöva liberalism. Jag kan inte föreställa mig ett bättre sätt att sprida liberala idéer än att praktisera dem: liberalismen sätts på agendan, utvecklas och delas inför publik.

Kanske är detta min ”heliga” idé som jag är oförmögen att pröva kritiskt. Förnuftsmässigt resonerande ger att liberalismen är sann och enligt liberalismen ger förnuftsmässigt resonerande sanningar. Hänger jag mig som liberal endast åt en självbekräftande verksamhet? Det är ju de facto möjligt. Jag ser inte det jag ännu inte har sett.

Det borde gå att testa. Enligt den anonyme skribenten till artikeln i The McGill Daily tycker den som har ”heliga” idéer att kritik mot dessa idéer kan likställas med att ”sparka på en hundvalp.” Faktiskt känns det lite som att någon sparkar en hundvalp när någon säger att förnuftet är ett otillräckligt verktyg för sanningssökande. Det svider till när någon motiverar sina handlingar gentemot mig med att jag ”inte vet mitt eget bästa.” Bevisar kanske min ovilja att underkasta mig annat än sund argumentation att mina grundläggande uppfattningar är fel? Jag tror inte det – men för att övertyga mig måste du argumentera sunt, varför mina idéer rimligtvis borde betraktas som just ”heliga”.

Jag är optimist. Kanske är liberalismen helig utan citationstecken. Kanske har jag insikter kvar att nå, varför framtiden torde vara ljus. Jag vet inte. Det är min ventil, min lilla utväg ur dilemmat: jag vet inte. Vet du?

Diskutera och dela på Facebook och Twitter.


Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen