Den intersektionella charmen säljer

Fanny Åström, radikalfeminist och aktivist, publicerade ett inlägg på sin blogg i dag med rubriken ”Jag har inte resonerat mig fram till att alla män är potentiella våldtäktsmän, jag har upplevt det.” Det är en rubrik med mycket vetenskapsteoretisk matnyttighet i men jag ska i det här inlägget mest fokusera på språk.

Den intersektionella feminismen har sina rötter i postmodernismen. Enligt postmodernismen är kunskap och sanning konstruerade begrepp utan egentlig mening. Kunskap är ”kunskap för mig” och sanning är ”sanning för mig.” Sådana idéer är teoretiskt intressanta men kan leda snett i praktiken.

Syftet med Fannys inlägg är att vederlägga påståendet att ”det bara är 1 % eller 10 % eller något liknande av männen som begår sexuella övergrepp.”

Problemet jag ser med detta är att en göra en tolkning där en majoritet av alla män fortfarande är oskyldiga i fråga om sexuella övergrepp, en verklighetsbeskrivning jag absolut inte kan ställa upp på.

Metoden som används är dock inte empirisk utan språklig. Det är, till skillnad från vad rubriken antyder, en väldigt resonerande text. Fanny problematiserar begreppet ”sexuellt övergrepp” och gör definitionen att sexuella övergrepp sker ”alla gånger en använder sin maktposition för att göra något sexuellt närmande mot någon annans vilja.”

Det är en bred definition som fångar många handlingar som kanske inte annars hade betraktats som vare sig ”sexuella” eller som ”övergrepp.” Många som mot sin vilja har blivit utsatta för sexuella närmanden av någon i maktposition har därmed blivit utsatta för sexuella övergrepp (däribland undertecknad – ja, av kvinnor). Jämför Fannys definition med den som exempelvis Psykiatri Skåne använder:

Sexuellt övergrepp definieras som indragandet av beroende och utvecklingsmässigt omogna barn i sexuella handlingar som de inte riktigt förstår, som de omöjligen med insikt kan ge samtycke till eller som är ett brott mot de sociala normerna för rollrelationerna inom familjen.

Definitionen är mycket snävare och om vi erkänner den har många färre blivit utsatta för sexuella övergrepp. Därför tjänar den inte Fannys syften.

Fanny ställer inte upp på verklighetsbeskrivningen att majoriteten av män är oskyldiga till sexuella övergrepp. Hon gör därför en vid definition som stämmer överens med hennes verklighetsbeskrivning. För Fanny har inte fel – sanning är ju ”sanning för mig.” Om verkligheten inte stämmer överens med Fannys bild av den är det verkligheten som måste anpassa sig. Och verkligheten kan anpassas genom språket, som ju är sanningens färdmedel.

I textens sista stycke kan man läsa följande: ”Det är utifrån denna erfarenhet en aktar sig för män, inte utifrån något abstrakt resonemang om statistik.” Syftet har plötsligt förändrats och den avser nu förklara varför kvinnor aktar sig för män. Det är inte vad textens disposition, språkdräkt eller problemformulering förmedlar. Men något större har hänt på vägen från inledning till avslutning. Som läsare känner vi oss på något sätt klokare. Det har varit en resa i språket, en demonstration av att insikter kan förmedlas genom charm och inte bara genom logik.

Egentligen finns bara ett problem med den typ av insikt som har förmedlats: den är oanvändbar. Den är bara sann ”för mig.” Påståendet att ”det bara är 1 % eller 10 % eller något liknande av männen som begår sexuella övergrepp” har inte blivit vederlagt, även om vi har blivit charmade att tro så. Och charm säljer.


Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen