Kommodifiering som organisering

I dag lade jag upp ett inlägg om kommodifiering – att betrakta en resurs som en ekonomisk vara – på bloggen. Jag menar att allt borde kommodifieras så att jordens resurser hanteras och organiseras rationellt. Många håller nog inte med mig.

En invändning skulle förmodligen vara att vissa saker inte går att sätta ett pris på, eller att det är fel att betrakta vissa saker som ekonomiska resurser. Utbildning skulle kunna vara ett exempel min meningsmotståndare tar upp.

Jag svarar då att invändningen är ihålig, intetsägande, eller om jag är på dåligt humör, rent nonsens. Ekonomiska resurser är ekonomiska resurser vad man än tycker om den saken. Utbildning – skolbyggnader, personal, läromedel och allt annat som hör utbildningen till – genomförs med resurser som finns i begränsad mängd. De måste hushållas med på något sätt och kommodifiering är det mest rationella sättet.

Det innebär att även om vi ger det offentliga i uppdrag att tillhandahålla utbildning så måste det sättas ett pris på den. Man skyddar inte elever, personal och samhälle genom att försöka undvika att utsätta utbildningen för marknadskrafterna. Någon måste i slutänden sitta där och säga ”stopp, nu får ni inte fler gymnastiksalar.” Skillnaden mellan en kommodifierad utbildning och en dekommodifierad är bara vem som säger ”stopp” eller ”kör” och på vilket sätt.

Det vill säga: någon måste alltid räkna på skolbyggnader, personal och läromedel och kallsinnigt fälla omdömet att det behövs mer eller mindre av en viss vara. Man kommer inte undan att saker som finns i begränsad mängd måste betraktas som ekonomiska resurser. Frågan är hur samhället bäst genomför denna kalkyl och om det finns någonting som är fel eller rätt i sig med den metod som samhället väljer.

Den första frågan finns redan besvarad. Kommodifiering innebär mer rationella kalkyler än dekommodifiering. Den andra frågan är mer intressant. Om man väljer att dekommodifiera utbildningen måste samhället upprätta en politisk instans som fäller omdömet om mer eller mindre, om stopp eller kör. Detta omdöme måste i sin tur genomföras med hjälp av tvingande kraft (det är så lag fungerar). Om någon tycker att den politiska instansen har fällt fel omdöme får hen inte strunta i beslutet utan måste föra fram sina invändningar på demokratisk väg. Det tar tid, är kostsamt och leder inte sällan till att verksamheten går sönder helt innan ett nytt politiskt beslut hinner fattas.

Om man i stället väljer att kommodifiera utbildningen avvecklas denna politiska instans och ersätts med tusentals, miljontals, enskilda beslutsfattare. Utbildningens öde läggs inte längre i en enda instans händer utan i varje medborgares. Alla deltar nu i beslutsprocessen och kan omedelbart och utan fördröjning uppmuntra eller motverka verksamheten. Vem som helst tillåts att utforma utbildningen efter eget tycke och pröva sina idéer genom att erbjuda dem till allmänheten. Ingen tvingas eller förbjuds att delta.

Den största skillnaden mellan kommodifiering och dekommodifiering, tror jag, är att den förra inte utlovar några garantier. Kanske funkar en viss verksamhet, kanske inte. Den som fungerar kommer att blomstra och den som inte gör det kommer att dö ut. Ofta är det just en verksamhets skydd från att dö ut som vänsterorienterade garanterar. Det är ytterligare ett ihåligt och intetsägande påstående. Dels för att man förespråkar en irrationell resurshantering och dels för att politisk hantering av ekonomiska resurser förvandlar verksamheten till ett nollsummespel med vissa medföljande destruktiva implikationer. Men det ska jag skriva om en annan gång.

Diskutera och dela på Twitter.

1 Response to “Kommodifiering som organisering”



  1. 1 Sänk skatten för stora elaka företag | Jesper Ahlin Trackback vid 17 mars, 2015 kl. 09:22
Comments are currently closed.



Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen