Björn Wahlroos u crazy

Björn Wahlroos, ekonomidoktor, investerare och styrelseordförande för Nordea, är en av de häftigaste personer jag någonsin lyssnat på. Jag har haft hans bok Marknader och demokrati i hyllan i flera år men har inte hunnit läsa den ännu. I förrgår presenterade han sin nya bok De tio mest förödande finansidéerna och svarade i samband med det på frågor från journalister:

”Rovfisket i världshaven kan lösas genom att privatisera oceanerna”, sa Wahlroos. ”De kunde ägas av en stiftelse som säljer fiskekvoter på auktion.”

Crazy? Nej. Det är grundläggande ekonomisk teori: saker som betraktas som varor hanteras ekonomiskt och därför rationellt. Börjar exempelvis fisken ta slut sänder höjda fiskpriser signalen till mänskligheten att lugna ned sig lite grann och äta något annat till dess att fiskbeståndet återhämtat sig. Givet att systemet upprätthålls förstås, vilket jag återkommer till snart.

Idén kan kallas för kommodifiering (från engelskans ”commodity”, handelsvara) och är ett briljant sätt att hantera och organisera resurser på. Genom motsatsen – dekommodifiering – hanteras resurser i stället politiskt. Med dekommodifierade oceaner, som vi har i dag, upprättas aldrig ett rationellt signalsystem som säger oss att fisken är på väg att ta slut eller att fartygen läcker för mycket olja, och så vidare. Det blir kort sagt förbannat billigt att förstöra haven.

Samma sak gäller överallt (med undantag för människor, som aldrig kan kommodifieras). ”Sjukvård är ingen handelsvara!” kan man höra vänsterorienterade säga. Nej, precis, och just av den anledningen funkar inte sjukvården. Den organiseras politiskt och därför irrationellt. Det bästa för sjukvården – och därmed för den sjuke – är att kommodifiera alltihop.

Idén är inte ny i Sverige. Som ett socialdemokratiskt folk gillar vi att dekommodifiera saker och ting, men inte allt. En gång i tiden kommodifierade vi den svenska skogen vilket medförde att vårt virkesförråd sedan 1920-talet har ökat med mer än 80%. Det är inte ett mirakel, utan absolut grundläggande ekonomisk teori – saker som hanteras ekonomiskt hanteras också rationellt till nytta för alla.

Men kommodifiering fungerar bara om systemet upprätthålls. Även om marknadsinterventioner som stöld eller subventioner görs med goda avsikter bryter handlingen signalerna människor emellan. Det blir en fnurra på tråden. Därför är det viktiga när exempelvis haven eller sjukvården eller finansmarknaderna går dåligt att inte sträva efter dekommodifiering – politisk inblandning – utan att söka rätt på de länkar i kedjan där prissignalerna bryts. De rätta frågorna är i sådana lägen alltid ”hur lyder signalerna nu, varför går de inte fram, vad felar i samarbetet?”

Det är enkla frågor men de kräver mer eftertanke än ”låt staten ta över.” Framför allt för att man inte utlovar att stoppa den förändring som syns, att exempelvis fisken tar slut, utan för att man försöker att stoppa orsaken till den förändring som syns. Och idén är knepig att kommunicera. Det är mycket lättare att bara säga ”förbjud!” eller ”tvinga!”

”Läs Human Action av Ludwig von Mises”, sa Wahlroos när jag hörde honom tala, ”så förstår ni ekonomi.” Det är inte den bästa boken för den som söker en vetenskaplig ansats till nationalekonomi, men Human Action utgör en mycket god prosaisk förklaring till hur man ”tänker som en ekonom” och varför man bör göra det. Således – läs den! Och om du har retoriska färdigheter – översätt dess budskap till ett språk som inte låter crazy. Det skulle göra världen enklare, vackrare och bättre fungerande.

Diskutera och dela på Twitter.


Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen