Svensk libertarianism – politikens fula ankunge

För snart två veckor sedan skrev jag ett blogginlägg med rubriken ”Smörja, sexism och haverier – eller en svensk libertarianism? I inlägget uppmanade jag den svenska libertarianska rörelsen att anamma en sund selektion av importerade idéer och att sätta ett större fokus på produktionen av en egen tanketradition. I det här inlägget ska jag visa varför min egen uppmaning har stora men inte oöverkomliga svårigheter.

Vi måste formulera positiva idéer om samhället i stället för att ta anti-positioner, skrev jag i det ovan nämnda blogginlägget. Det är knepigt för en libertarian att göra. Libertarianism som ideologi saknar nämligen ett inneboende ”högre gott”, eller en ”moralisk kompass” om man tillåter sig att sväva ut med orden. Det är inte libertarianismens uppgift, rent moralfilosofiskt, att säga vad som är eftersträvansvärt.

Jag bortser nu från olika konsekventialistiska teorier om moral (sådana som förespråkar de handlingar som ger goda konsekvenser) och ägnar i stället den här texten åt så kallad deontologisk libertarianism. Deontologi handlar om vad som är rätt eller fel i sig, oavsett konsekvenser. ”Behandla andra som du själv vill bli behandlad” är ett exempel på ett moraliskt påstående om vad som är rätt i sig. ”Jag och endast jag äger rätten till min egen kropp”, är ytterligare ett exempel av samma moralfilosofiska typ. När jag skriver ”libertarianism” menar jag här alltså deontologisk sådan.

Libertarianism handlar (i stort sett bara) om mellanmänsklig moral, det vill säga sådant som rör människors förhållanden till varandra. Det är ett väldigt snävt moralfilosofiskt område att teoretisera kring. Exempelvis säger man inom mellanmänsklig moral ingenting om människans förhållande till djur och natur. Sådant ligger utanför libertarianismens avsedda område och kräver andra kompletterande teorier. Det har sagts att många missförstånd om libertarianism enkelt kan redas ut om denna poäng tas hänsyn till så jag upprepar den: libertarianism handlar (i stort sett bara) om människors förhållande till varandra.

Kärnan i libertarianism gäller när det är tillåtet att använda våld. Om man fördjupar sig i libertarianismen behöver man också svara på hur mycket våld det är lämpligt att använda och i vilka typer av situationer man måste bortse från kärnan, men så djupt sträcker sig inte den här texten. Jag skriver här ingenting om proportioner, som det kan kallas. Svaret på libertarianismens fråga om när det är tillåtet att använda våld lyder: nästan aldrig.

Mellan människor, säger libertarianismen, är det fel att initiera våld. Det är fel i sig att ta initiativ till en våldsam handling – våld får endast utövas i självförsvar. De flesta är nog beredda att hålla med. Rent intuitivt låter det åtminstone som en god kärna i ett moralfilosofiskt teoribygge. Libertarianismen innehåller också en analys av när våld utövas i samhället. Många handlingar är uppenbart felaktiga, som exempelvis mord och våldtäkt. Det krävs inget avancerat tänkande för att inse att sådana handlingar är våldsamma och att de är initierade av gärningsmannen (som därför har handlat fel). Men libertarianismens analys sträcker sig längre än så.

Enligt libertarianismen bygger staten som vi känner den på orättfärdigt våld och är därför moraliskt förkastlig. Mellanmänskliga förhållanden regleras av förbud och påbud: det råder ett ofrivilligt och ofrånkomligt våldsmonopol mellan människor som omöjliggör en moraliskt rättfärdigad och medmänsklig organisering av samhället. Staten som vi känner den har en inneboende strävan efter att koncentrera den organiserande makten i samhället parlamentariskt – ”vi stiftar en lag mot det ena och utfärdar en skyldighet till det andra” – genom att initiera våld gentemot den som inte lyder makten.

Vissa libertarianer backar något och menar att denna maktkoncentration är nödvändig. Det finns några knep man kan använda för att luckra upp libertarianismens kärna av icke-våld, men dessa faller utanför den här textens ramar. I libertarianismens kärna finner man nämligen anledningen till att det är svårt för libertarianismen att formulera positiva idéer om samhället i stället för att endast ta anti-positioner. Kärnan är av en negativ natur. (Jag använder inte ordet ”negativ” för att uttrycka ”pessimism” utan åsyftar ordets andra bemärkelse.) Libertarianism säger inte vad som är önskvärt utan endast vad som är förkastligt.

Libertarianismens kärna är inte ämnad att svara på vad människor bör göra utan handlar endast om vad de absolut inte får göra. Teorier om vad som är önskvärt hör till en annan domän av moralfilosofiskt tänkande. Eftersom libertarianismens kärna ser sådan ut skänker den också ett skimmer av negativitet kring resten av teoribygget. Libertarianer föreställer sig inte något ”högre gott”, någon moraliskt önskvärd riktning, utan lägger sin tonvikt vid vad som är fel i det samhälle som redan råder. Inte ens libertarianismens frihetsbegrepp – ”frånvaro av hinder” – innehåller någon egentlig moralisk substans på samma sätt som exempelvis ”rättvisa” eller ”lycka” gör. Libertarianism är, åtminstone vid en första anblick, en anti-ideologi.

Därför är det svårt för libertarianismen att formulera positiva idéer om samhället. (Samma sak gäller här: med ”positiv” menar jag inte ”optimism”.) Libertarianer förespråkar ju negativitet, frånvaro av politiskt innehåll, medan de verkar i en politisk kultur där väljare och opinion söker substanser. Ideologin är inte retoriskt medgörlig, en anti-position ger inte svar till den som frågar efter dess motsats. Och libertarianismen är inte heller välkomnande för den politiska tanken. Dess kärna är binär – ”tillåtet eller inte tillåtet” – medan den politiska verksamheten framför allt hanterar graduella frågor – ”mer eller mindre invandring”. Libertarianism är politikens fula ankunge.

Libertarianismens problem handlar om kommunikation och om aktion. Svensk libertarianism måste identifiera motsatsförhållandet till sina anti-positioner och formulera dessa i en politisk kontext, som när man byter ut ”sänk inkomstskatten” mot ”utöka handlingsutrymmet”. Det hör till det kommunikativa projekt som ackompanjerar varje politisk rörelse. Men libertarianismen behöver mer än så.

I det förra inlägget skrev jag att den svenska libertarianska rörelsen måste leverera svar på frågor som människor inte vet att de borde ställa. Vi måste också förändra folks frågor. Det gör man genom att förändra deras sätt att tänka på samhället. Idén att staten, eller egentligen någon annan, ska ordna saker genomsyrar svensk politisk kultur. I kontrast till denna kultur utgår libertarianismen från den enskilde människan som aktör. Libertarianismen ålägger varje vuxen person agentskap. För att svenskar ska börja tänka som libertarianer (och därmed bli mottagliga för ett libertarianskt budskap) måste de börja se sig själva som aktörer, som skapande snarare än skapade individer.

Vi måste plantera och göda tanken att svenskar kan. Det kan man göra genom att uppmärksamma och stödja positiva initiativ, vilket svensk libertarianism redan ägnar sig åt. (Jag tänker då bland annat på bubb.la och diverse crowdfundingar – libertarianer utför redan det jag förespråkar; kanske är mina texter endast ett narrativ; förhoppningsvis en vindpust till glöden.) Men man göder också idén att svenskar kan genom att själv ta och pröva initiativ.

De problem som svensk libertarianism har med produktionen av en egen tanketradition finner sin lösning i det som libertarianismen vänder sig emot. Sverige har ett av världens största sociala kapital och utmärkt ekonomisk och social trygghet. Landet är en röd matta för libertarianer att gå på. Vi har rätt att använda svenska institutioner och vi har råd att göra stora misstag.

Libertarianismen kräver handlingar, kanske just den sorts handlingar som vår välfärdsstat är utformad för att vi ska slippa utföra. Vi behöver demonstrera för svenskar att den enskilde individen kan. Vi måste praktisera den libertarianska berättelsen om samhället genom att göra. Och plötsligt infinner sig just den idé om vad som är önskvärt som till synes har saknats libertarianismen, den positiva aspekten av teoribygget: vi har en skyldighet att realisera libertarianismen genom att utöva den. Vi finner vägledning, vår moraliska kompass, i mänskligt agerande.

Diskutera och dela på Facebook och Twitter.


Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen