Men tänk om Coca-Cola dödar oss?

Min kollega Payam Moula svarade i slutet av januari på mitt inlägg med titeln ”Jag tror på människan”. Jag rekommenderar en läsare av det här inlägget att först läsa både min text och Payams replik ”Vad får en tänkare att bli ‘ganska liberal’?”.

Payam har inte oväntat starka poänger i sin replik. Jag tror att vi skiljer oss åt något i synen på förnuft och marknadsekonomi men enligt god sed bör fokus ligga på hans starkaste argument. Payam får in en fullträff med sitt exempel om narkotika. Som jag skrev i en kommentar till hans text är exemplet inte det mest generösa mot mig, men det illustrerar en fundamental värderingsskillnad oss emellan.

”Anta två samhällen”, skriver Payam, ”ena där tunga droger är lagliga och där människor hamnar i skadligt missbruk, den andra där drogerna är olagliga och ingen skadas. Jag kommer då tycka att den senare världen är mer önskvärt trots det förbjud det innebär för alla, en libertarian (eller väldigt liberal) kommer anse att förbjudet är värre än det onda som är att fler blir tunga missbrukare.”

Detta gör mig ganska liberal. Jag vill inte använda politik. Det är nämligen värre än nästan allt annat, för att rätta till slutet i Payams text. Tror man på människan tror man på andra verktyg än politikens. Men jag tror också att Payams argument är av en typ som man bör vara restriktiv med inom politiken. Jag tycker att man kan visa att argumentet inte är så rimligt som det först låter genom att ändra lite i dess innehåll.

Anta två samhällen, ett där det är lagligt att dricka Coca-Cola och där människor hamnar i skadliga sockermissbruk (som gör att de blir feta och får hål i tänderna). I det andra samhället är Coca-Cola olagligt och ingen kommer till skada. Jag tycker att det första världen är mer önskvärd. Men låt oss ändra än en gång: varför skulle just kemiska substanser vara avgörande i frågan? Säg att det i det första samhället är lagligt att vara lat och att människor därför dör tidigare i hjärtsjukdomar… Jag tror inte att jag behöver fullfölja tanken för att driva hem min poäng: vi bör överlåta den största delen av ansvaret för människors välmående på människor själva.

Det är inte rimligt att utvärdera önskvärdheten i ett samhälle utefter om människor kommer till skada eller inte. Vid en viss punkt, tror jag, att man måste göra det. Kanske om missbruket av Coca-Cola blir så omfattande att, säg, sockernivån i avloppet förorenar vattnet till den grad att dess kretslopp avstannar helt och planeten torkar ut. Så länge inte en inskränkning av människors frihet är nödvändig för att undvika en moralisk katastrof måste vi avstå från att utvärdera politiken efter människors välmående. Annars finns alltid risken att vi låter politiken ansvara för allt som kan vara till skada. Tänk om människor mår bäst av att deras dygnsrytm och toalettbesök organiseras av en statlig dator. Vore det då önskvärt att straffa alla som inte lyder datorns kommandon?

Jag tror att människors frihet och eget ansvar är alldeles för underskattat inom politiken. Och jag tror att det finns något inneboende värdefullt i att ansvara för sitt eget liv. Det har väl de flesta som någonsin flyttat hemifrån upplevt, även om det innebär att man får laga sin egen mat och tvätta sina egna kläder. Välmående och skada är inte bara ”kroppens fysiska status” utan också ett mentalt tillstånd. Det är värdefullt att tillåtas att välja även om valet ibland skadar en. Och givet att vi gör undantag för så kallade moraliska katastrofer tycker jag att det är förkastligt att förbjuda människor att välja, att förbjuda dem att ansvara för sig själva. Det är ett av skälen till att jag är ganska liberal. Jag gillar frihet – även andras frihet.

Diskutera och dela på Facebook och Twitter.


Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen