Underkastels-hen

Så kallad ”intersektionell feminism” sätter för tillfället agendan i mycket av den politiska debatten. I dag behöver man inte kommentera faktisk politik för att debattera, det räcker med att man räknar etniska representanter i riksdagen och ringer Nyheter24 för att få en debattplats.

Som praktik är den intersektionella feminismen förutsebar och tråkig: vi har lärt oss att se på rubriken när det är vita, heterosexuella män som är bovarna. Som teoretisk förklaringsmodell är den mycket mer intressant.

Teorin säger att människans identitet skapas av hennes grupptillhörighet. Vi är våra kön och hudfärger, vår klass, våra handikapp och så vidare – de är inte bara egenskaper som vi har. Dessa grupptillhörigheter förtrycker människan. De tillåter henne inte att bestämma sin egen identitet.

Det är också normerna, förtrycket, som driver samhället framåt. (Frukten faller inte långt från det marxistiska trädet.) Normer som mannen-före-kvinnan och vit-före-svart formar vårt sätt att tänka och vårt sätt att tänka formar i sin tur samhället. Kapitalismen är till exempel en patriarkal idé och skulle alltså falla sönder om patriarkatet störtades. Därför är normkritiska handlingar revolutionära. Det är revolutionärt att säga ”jag är faktiskt en hen”. Genom att bryta mot normen deltar man i en frihetskamp.

So far so good. Men sagan slutar inte där. Den intersektionella feminismen menar att den som är förtryckt har tolkningsföreträde. Den så att säga empiriska undersökningen – verksamheten att samla information och organisera den till ”kunskap” – sker från det perspektiv man betraktar världen ur. Ser man inte förtrycket befinner man sig på den sida av normstrecket som utövar det. Och eftersom förtrycket är verkligt måste de som inte ser det ha fel och de som ser det ha rätt. Revolutionären som säger ”jag är faktiskt en hen” har förstått hur samhället egentligen fungerar.

Jag vänder mig inte emot hela idén om intersektionell feminism. Tvärtom tror jag på det mesta av den. (Jag tror inte att den är fullt så postmodern och anti-positivistisk som folk säger – intersektionella feminister påstår ju sig ha kunskaper vars existens postmodernismen förnekar.) Men det som skiljer mig från exempelvis Feministiskt initiativ och skribenterna på Nyheter24 är synen på hur intersektionell feminism bör användas.

Anammar man teorin fullt ut slår den nämligen knut på sig själv. Normer är fel och ska bekämpas, säger den, utan att inse att normkritiken är en standardkomponent i varje samhällsvetenskaplig utbildning. Den säger att liberala kurder och kvinnliga konservativa inte vet att de gräver sin egen grav, trots att de befinner sig på den korrekta sidan av normstrecket och därför borde ha rätt per definition. Enligt teorin utövar den som ifrågasätter teorin förtryck mot dem som tror på teorin. Den fulländade intersektionella feminismen biter sig själv i svansen för att uppnå odödlighet.

Vi bör prata om den. Vi bör använda den som förstoringsglas för att upptäcka lagar som inte behandlar individer som individer. Inte mycket mer. Den ska absolut inte användas politiskt. Intersektionell feminism är nämligen gjord på samma förtryckarideologiska ingredienser som kommunismen: en fuck you and talk to the handfilosofi. Den kräver fullständig underkastelse och ska därför hanteras ytterst varsamt. Hur man gör det i praktiken? Lägg mindre energi på hur folk ser ut och vad de har mellan benen och lyssna i stället på vad de säger.

Diskutera och dela på Facebook och Twitter.

1 Response to “Underkastels-hen”



  1. 1 Rasräknare och dubbelmoral | spfoia Trackback vid 20 maj, 2015 kl. 13:48
Comments are currently closed.



Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen