Det som inte kan stjälas kan inte förloras

Klas, en gammal bekant till mig, skrev argt: ”Ni stjäl vår kultur!” Vi var halvvägs genom tonåren och det Klas syftade på var converse. Alltså skorna. Klas var nämligen punkare och ”fjortisarna” hade hittat fram till ”deras” skor. Plötsligt var converse – en viss typ av kulturmedvetna punkares signum – mainstream. Jag hade liknande känslor när ”emo” började betyda ”ledsen” i stället för att beteckna den skräniga typ av post-hardcore som vi lyssnade på. En kulturell appropriering utan motstycke!

Nåväl, vi ska väl inte stjäla begreppet ”kulturell appropriering”. Om man accepterar Vardagsrasismens definition är kulturell appropriering ”en term som beskriver maktförhållande i fråga om att nyttja och utnyttja andra kulturers kulturella uttryck.” I centrum står liksom alltid i den intersektionella analysen makt- och gruppbegreppen. Kulturell appropriering handlar alltså om när en eller flera individer i en grupp (eller hela gruppen) anammar kulturella uttryck från en annan grupp som står lägre i den sociala hierarkin.

Säg att invånarna i det fattiga Långtbortistan har ägnat sig åt en viss religiös dans i tusentals år. Några västerlänningar besöker landet och skönjer i dansen förförelse i stället för gudadyrkan. De tar med sig koreografin hem och uppträder på scen iklädda sexiga imitationer av långtbortistaniernas traditionella klädsel. Den mening som ursprungligen ålades dansen har stöpts om av människor i maktposition, den har devalverats och omdanats. I och med att västerlänningarna kopierade dansen har långtbortistanierna förlorat makten att bestämma meningen i sina kulturella uttryck. Deras religiösa dans har förvandlats till en förförisk.

Tänk på vad begreppet ”uttryck” omfattar. Uttryck innebär allt från verbal kommunikation till gester, ljudsignaler, målade tecken, och så vidare. Uttryck är en del av människans språk, i ordets allra vidaste bemärkelse. Föreställ dig att du sa ”jag tycker om ost” och att någon annan då proklamerade att ”ost betyder spenat”, samt att denne också har privilegiet att bestämma meningen i uttryck. De som hörde er båda skulle då tro att du tycker om spenat. Dina uttryck har devalverats och omdanats – du kan inte längre manifestera din vilja eftersom ditt språk har tagits från dig. Och om du förlorar ditt språk eller delar av ditt språk, har du inte då också i någon mening förlorat makten att bestämma vem du är? Klas förvandlades ju från punkare till mainstream när fjortisarna började använda converse. Hans uttryck kapades och därmed också hans identitet.

Men låt oss backa bandet lite grann. Vad är det vi hävdar om vi säger att det är fel att ge långtbortistaniernas dans eller Klas skor en ny mening?

Västerlänningarna som besökte långtbortistan betraktade dansen enligt tolkningsramar som de själva bar med sig. I deras ögon och med deras mått mätt var långtbortistaniernas höftrörelser ”sexiga” och saknade helt anspelning till, säg, regngudar. Sådana gudar är sällan närvarande som referenser i västerländska sinnelag.

Kanske uppstod meningen i dansen inte när den dansades utan när den betraktades, likt skönheten i ett konstverk eller punkfaktorn i Klas skor. Eller så fanns det flera meningar: en för dansaren och en för åskådaren. Vi kan endast med svårighet hävda att det finns en objektiv och sann och evigt gällande innebörd i en dans eller i ett par converse. Det tycks snarare vara så att meningen vi vill förmedla genom våra uttryck inte alltid överensstämmer med den mening som uppfattas av vår omvärld.

Om det är så att våra uttryck – långtbortistaniernas dans och Klas skor – sänder signaler och att det inuti betraktarens huvud uppstår en mening med signalerna är det kanske högst olämpligt att hävda att denna mening är ”fel”. Den bara är, tack vare betraktarens tolkningsramar och referenser. Om någonting är fel torde det ju vara våra tolkningsramar och referenser eftersom det är mot bakgrund av dessa som uttrycken får sin mening.

Kanske är ”appropriering”, som enligt Svenska Akademins Ordbok betyder ”göra något till sitt eget” eller ”taga i besittning”, inte ett rimligt ord i sammanhanget. En ny tolkning innebär inte att den gamla försvinner. Meningen i uttryck tycks ju inte vara objekt som kan berövas någon, så som vi i faktisk bemärkelse kan bli bestulna på ett par vanliga fysiska skor. Det borde nog egentligen heta ”kulturell kopiering”.

Klas förblev så vitt jag vet Klas, trots att var och varannan nu springer omkring i converse. Människan förändras inte för att meningen i våra uttryck gör det. Vi är som människor begåvade med en fri vilja och ett förnuft genom vilket vi bestämmer hur vi ska agera i en värld där varje annan människa också har ett tolkningsutrymme inuti sitt huvud. Det är inte världen som bestämmer livet utan tvärtom.

Ett förslag på förändring är att stöpa om sättet att prata om kulturell appropriering. Varför inte i stället prata om respekt? Eller kunskaper? Vi skulle kunna säga ”vet du vad den där dansen betyder för dem i Långtbortistan?” och ”respektera att det där är viktigt för somliga!” Ett annat alternativ vore förstås att börja hävda kulturell upphovsrätt med fördel till dem som står lägre i den sociala näringskedjan. Det skulle om inte annat göra det lite trevligare att befinna sig på samhällets botten eftersom man då får bestämma vad saker och ting egentligen betyder.

Diskutera och dela på Facebook och Twitter.


Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen