Var tog de vita kränkta männen vägen?

Rörelsen Hollaback har som mission att uppmärksamma gatutrakasserier, alltså den sexistiska, rasistiska, homofobiska, etc., verbala förföljelse många drabbas av vardagligen. Tidigare i veckan postade Hollaback en film på en kvinna som går på New York City’s gator och får utstå sexuella trakasserier. Filmen är en ögonöppnare. Se den här.

I texten till filmen på Hollabacks hemsida kan man läsa att i gatutrakasseriernas kärna finns en ”kraftdynamik som ständigt påminner historiskt underordnade grupper […] om deras sårbarhet inför överfall i offentliga utrymmen.” Dessa former av trakasserier är ”inte bara sexistiska” utan också ”rasistiska och homofobiska till sin natur.” De är ”ett uttryck för de sammankopplande och överlappande förtryck vi möter och fungerar som ett medel för att tysta våra röster och ‘hålla oss på plats’.”

Rörelsen Hollaback utgår från en intersektionell analys. En sådan antar att det råder vissa maktförhållanden mellan olika grupper. För tydlighetens skull kan man exempelvis säga att det finns en relation mellan gruppen ”svensktalande” och ”icke-svensktalande” i Sverige där den förra har ett övertag gentemot den senare. Grupper i privilegierade positioner definierar samhällets normer och verkar (ofta omedvetet) för att upprätthålla och förstärka normerna genom olika kraftuttryck. Som exempel kan sägas att de som hör till den svensktalande gruppen kanske börjar tala fort och använda slang när de utmanas av icke-svensktalande i, säg, en diskussion om vem som egentligen har tid i tvättstugan imorgon.

Den intersektionella analysen är alltså ett sätt att förstå världen på. Enligt detta sätt att förstå världen står makt- och gruppbegreppen i centrum. De ligger till grund för analysens genomförande och betvivlas därför inte (även fast de givetvis förfinas och för precisionens skull görs mer sofistikerade). Det är i applikationen av dem som den mesta diskussionen försiggår. Hur utövas makt? Av vilka och gentemot vilka? Den praktiska intersektionella analysen består av just dessa frågor. De appliceras på alla tänkbara områden:

Hur används trumpeten för att skapa, befästa och återskapa maktrelationer och värderingar kopplade till kön? Verena Barth, doktor i musikvetenskap, undersöker i sin forskning trumpeten som genussymbol. – Nationella sekretariatet för genusforskning

Ett av problemen med den intersektionella analysen är att den till viss del är immun mot kritik. Det går förstås att kritisera den praktiska applikationen och exempelvis säga att Verena Barth har misstolkat en viss del av trumpeten som egentligen borde förstås såhär eller sådär. På detta empiriska plan är den intersektionella analysen direkt inbjudande för kritik – det är genom att granska ett fenomen från olika kritiska perspektiv som analysen förfinas och förståelsen vidgas. Men det går inte att kritisera fundamentet.

Den som påstår att makt- och gruppbegreppen inte bör stå i centrum för analysen kan alltid avfärdas med att förstärka just maktförhållandena: ”så säger du bara för att du är man, vilket bevisar min sak” eller ”så säger du bara för att du är förledd av män att säga så, vilket bevisar min sak.” Genom att hålla makt- och gruppbegreppen som centrala kan dessa användas till självförsvar. Alla tillhör en viss grupp och lever och verkar inom normerna som denna eller andra grupper definierar. På så vis blir den intersektionella analysen självuppfyllande, en sluten cirkel. I ljuset av denna cirkularitet skriver Hollaback att ”vad som räknas som trakasserier bestäms av dem som upplever det.”

Vissa menar att det här problemet är så stort att vi borde lägga intersektionalitet åt sidan helt och hållet. Det tycker inte jag. Däremot menar jag att vi på grund av detta problem måste vara ödmjuka när vi anammar ett intersektionellt perspektiv. Vi måste vara så ödmjuka att vi aldrig säger ”så är det” utan bara säger ”så ser det ut att vara”. Det vill säga, vi kan aldrig påstå att en intersektionell analys leder till kunskap – den kan endast leda till viss förståelse och insikt. Inneboende i den intersektionella analysen ligger nämligen alldeles för mycket osäkerhet och tolkning för att vi mot bakgrund av den kan hävda något bestämt om världen.

Följande kan belysa problemet med intersektionell analys tydligare. Igår frågade någon på Twitter om alla vita män hade redigerats ut ur Hollabacks film. Jag noterade aldrig hudfärgen på dem som ropar saker åt kvinnan, men efter att ha läst kommentaren såg jag filmen igen. Och ytterligare en gång till, fast denna gången med en penna i handen. Om jag inte har räknat fel är fjorton av nitton trakassörer (ordet ger 161 resultat på Google – alltså finns det) icke-vita. Om innehållet i filmen kan påstås bevisa någonting om maktförhållandet mellan kvinnor och män, borde inte samma innehåll då också bevisa någonting om hudfärger?

Nej. Vi vet inte (utan en djupgranskning) vilka områden filmen spelades in i. Det kanske helt enkelt finns fler icke-vita män just där. Kanske är det en slump att det just denna dag var väldigt få vita män ute på gatan. Filmskaparna kanske själva reproducerar den vita maktnormen genom att tolka vissa utrop som ”ohörbara” och omedvetet redigera bort dem ur filmen. Kanske är det en klassfråga. Mot bakgrund av innehållet i filmen kan vi inte säga någonting alls om vita eller icke-vita. Ur ett logiskt perspektiv kan vi av precis samma anledning inte säga någonting alls om maktförhållandet mellan män och kvinnor. Kanske var det bara just den dagen färre kvinnor ute för att trakassera andra kvinnor, och så vidare.

Den intersektionella analysen är helt enkelt logiskt sårbar. I strikt logisk mening bör vi – för att nå kunskap – granska varje enskilt fall där specifika individer fällde trakasserande kommentarer till kvinnan på filmen. Vi bör undersöka deras olika unika levnadshistorier för att hitta orsaker till deras individuella beteenden (vilket är psykologins arbetsfält). För att nå kunskap kan vi inte ta genvägar kring logiken. Logik är ett aristoteliskt påfund och därmed ett sätt att förstärka den maskulina normen, kan man då säga (vilket vissa gör). Man kan också säga att kunskap inte existerar (vilket inte är en filosofiskt extremistisk position). Men i min mening räcker det med att vara ödmjuk.

Diskutera och dela på Facebook och Twitter.




Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen