Kunskapsproblemet med Sverigedemokraterna

Två veckor efter att Barack Obama vann presidentvalet år 2012 publicerade filosofiprofessorn Michael LaBossiere en mycket intressant artikel på The Philosophers’ Magazines blogg. Obamas valvinst (eller snarare republikanernas valförlust) kunde enligt LaBossiere till viss del förklaras som en förlust i kunskapens sfär: republikanerna byggde sin valrörelse på en felaktig uppfattning om Obama och hans väljare och gick därför ut i politisk strid mot en fiktiv motståndare. De slogs inte mot Obama, utan mot en nidbild som de själva skapat. Låt mig pröva att återanvända LaBossieres grepp på Sverige och Sverigedemokraterna. Jag tror nämligen att samma typ av fenomen går att hitta även här.

Först måste vi titta på vad kunskap är för någonting. Kunskap kan sägas vara ”en berättigad övertygelse”. Vi vet X om och endast om a) vi tror X; b) vi har skäl att tro X; och c) X är sant. Denna kunskapssyn är inte vattentät (vilket vilken filosof som helst kan intyga) men duger som infallsvinkel till problemet jag tror mig se i den svenska politiken. Den här texten handlar liksom LaBossieres artikel inte om kunskapsteori utan är snarare ett sätt att använda kunskapsteori för att belysa någonting.

Igår gjorde jag en grov jämförelse på Twitter mellan Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ. Mitt påstående tolkades (rätt och riktigt) som att jag likställde extremerna inom partierna med varandra. ”Du normaliserar Sverigedemokraterna!” fick jag till svar. Problemet är att allt och alla tycks normalisera Sverigedemokraterna, utom förstås Gudrun Schyman, som i förrgår debatterade mot Jimmie Åkesson i TV och därmed fick honom att framstå som ett förnuftigt alternativ (eftersom de flesta tycker att Schyman inte är det). Jag tycker dock att det var helt rätt av Schyman att möta Åkesson i debatt. Varför jag tycker så återkommer jag till nedan.

I flera år har politiker, debattörer och aktivister skrikit ”fascister!” åt Sverigedemokraterna. När Jimmie Åkesson har hållit tal har folk blåst i visselpipor eller vänt ryggen till i tyst protest. De som i stället har bjudit in Sverigedemokraterna att tala har ”normaliserat” dem. De har gjort ”fascismen” ”normal”. Problemet, ur ett kunskapsteoretiskt perspektiv, är om detta är sant. Stämmer det överens med verkligheten att Sverigedemokraterna är ”fascister” och att fascism blir ”normalt” om man pratar med dem? Har vi skäl att tro det?

Sverigedemokraterna själva kallar sig inte för fascister. Det är sant att man kan tolka deras partiprogram som fascistiskt, men gör man en sådan generös tolkning kan man där också utläsa nazism och socialism. Den mest sanningsenliga tolkningen av Sverigedemokraterna gör Sverigedemokraterna själva – de är socialkonservativa nationalister. Genom att kalla partiet för någonting det inte är har man gett Sverigedemokraterna rätt i sak. 1-0 till Jimmie. (Varje poäng till Sverigedemokraterna är av oberoende skäl en brakförlust för alla.)

Är då de som stöder Sverigedemokraterna främlingsfientliga rasister? Vissa är det kanske. Fast många är också borgerliga eller folkhemsromantiker. I förrgår släppte Sverigedemokraterna en valfilm i vilken två icke-vita personer för fram partiets budskap. Är de ”rasister”? Eller är de ”husnegrer”, som vänsterdebattörer ibland kallar folk som inte passar in i deras världsbild? De flesta som stöder Sverigedemokraterna är vanliga busschaufförer, sjuksköterskor, lärare och pensionärer som tänker att ”många invandrare betyder mindre pengar till oss andra” eller ”vissa kulturer funkar inte tillsammans” (två typer av tankar som kan och bör både formuleras och kritiseras rationellt). Sådana tankar tilldelas den icke sanningsenliga etiketten ”främlingsfientlig rasism”. De som präntar dessa etiketter tror att Sverigedemokraternas väljare är någonting de inte är. 2-0.

När Sverigedemokraterna talar blåser aktivisterna i visselpipor eller vänder ryggen till. Men om Sverigedemokraternas politik är dålig och fel, varför inte bemöta den i stället, så som man bemöter all annan politik? Det torde ju vara enkelt, givet den bild av Sverigedemokraterna som debattörer och politiker har målat upp. Är den egna politiken eller problemformuleringen inte stark nog? Är de goda politikerna inte tillräckligt skickliga för att övermanna en sådan simpel karl som Jimmie Åkesson? Sverigedemokraterna är enligt opinionsmätningarna nu nästan dubbelt så stora som de var för fyra år sedan och ungefär lika populära som Miljöpartiet, trots att tiotusentals människor samlats i demonstrationer mot rasism. Hur många visselpipor krävs det för att stoppa partiets tillväxt? Vad ger oss skäl att tro att de nuvarande metoderna hindrar Sverigedemokraterna? Ingenting. 3-0 på självmål.

Så till den dominerande ”motkraften” till Sverigedemokraterna, den Goda Vänstern. Genom Miljöpartiet och (till viss del) Vänsterpartiet flyter nu en ström av samma idéer som formar hela Feministiskt Initiativ: den intersektionella analysen. Enligt denna idéströmning ska man förstå den politiska världen i termer av maktstrukturer, hur olika grupper förhåller sig till varandra, vilka privilegier vissa har och vilka som är undertryckta av rådande normer. Den vita heterosexuelle mannen (som kategori, inte som individ) är ond och maktobalansen denne reproducerar ska jämnas ut med politiska medel. Många liberaler har fel som tror att intersektionalitet inte kan säga någonting värdefullt om samhället, men den så kallade nyvänstern har fel som tror att analysen bör vara överordnad alla andra.

Denna analys är väldigt sofistikerad, men när den framförs av personer som ”Kakan” Hermansson låter den bara hemsk. För att ha rätt att uttrycka sig politiskt i Sverige, tycks det, bör man helst vara en överviktig funktionshindrad lesbisk muslim från sub-Sahara. Alla andra är förtryckare. Detta budskap ska alltså vara ”botemedlet” mot ”fascismen”, vilket alienerar (ett populärt begrepp i den intersektionella analysen som betyder ungefär ”utesluta” eller ”avskärma”) de allra flesta som lyssnar på ”Kakan” & Co. Antingen förstår man inte vad ”Kakan” pratar om eller så känner man inte alls igen sig av hennes beskrivning av en själv, eftersom man helt enkelt inte är en förtryckare. I jämförelse med folk som ”Kakan” låter man jäkligt vettig nästan vad man än säger, så de alienerade väljer hellre giftet än botemedlet. 4-0.

Oavsett vad man säger eller tycker hör man enligt nyvänstern till de onda om man inte underkastar sig det intersektionella budskapet. Men detta budskap normaliserar rasism, för om alla är rasister är ingen längre det. De ledande ”kämparna” tror att de och endast de är goda, vilket inte är sant. Det finns många sätt att bedriva antirasism på. Genom sin tudelning av världen i gott och ont placerar nyvänstern Sverigedemokraterna tillsammans med alla andra traditionella, icke-intersektionella, partier. Socialdemokrater, borgerliga och liberaler står sida vid sida med Sverigedemokraterna i försvarsposition mot nyvänstern. Så normaliserar man Sverigedemokraterna. 5-0.

Ur ett kunskapsteoretiskt perspektiv kan man alltså påstå att Sverigedemokraterna som parti misstolkas och att sverigedemokrater som väljare missförstås. Vi saknar skäl att tro att metoderna man bemöter Sverigedemokraterna med fungerar och att väljarna stöder den bakomliggande analysen. Det stämmer inte överens med verkligheten att endast ett läger verkligen är antirasistiskt, och sådana påståenden placerar rasister tillsammans med vanligt folk. Gällande Sverigedemokraterna kan det alltså finnas ett stort kunskapsproblem som ser ut att gynna partiet.

Alldeles för många debattörer och politiker måste lägga sin energi på att bemöta den högljudda sidan i den antisverigedemokratiska debatten i stället för att bemöta Sverigedemokraterna. Vi som inte tillhör den högljudda sidan tycker att det är en dålig metod att förvandla Sverigedemokraterna till något de inte är och blåsa i visselpipor och vända ryggen till denna nidbild. I stället tycker vi att vi precis som Gudrun Schyman borde rikta uppmärksamheten mot Sverigedemokraternas argument och antingen visa varför deras politik inte leder till det de vill uppnå eller varför det de vill uppnå inte är önskvärt. Eller både och. Vi måste erbjuda väljarna ett attraktivt alternativ och, tror jag, visa att Sverigedemokraterna inte är ett handlingskraftigt och maktkapabelt parti.

Jag tror alltså att bilden av Sverigedemokraterna som debattörer, aktivister och politiker har målat upp inte är sann. Partiet och dess väljare är inte vad folk tror att de är, vilket gynnar dem. Men eftersom enligt den här analysen nidbilder och misstolkningar har gynnat Sverigedemokraterna borde jag rimligtvis också önska att greppet bemöts så att det inte gör oss ännu oklokare. Kritik välkomnas, då jag tror att det är genom förnuftsmässigt resonerande och meningsutbyte som vi för samhället framåt – inte genom att blåsa i visselpipor.

Diskutera och dela på Facebook och Twitter.


Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen