Ungefär såhär tänker jag om feminism

Jag har en vän som kommer att rösta på Feministiskt initiativ. Häromdagen berättade hon att hennes Facebookflöde i princip enbart består av information om och av F! (dessa algoritmer – de borde också leverera motsatsen till det man gillar) och att det i hennes värld är självklart att partiet kommer in i riksdagen i september. Jag tror inte att de når spärren på 4 procent, men man vet aldrig. Hur som helst pratade vi kort om feminism. Såhär tänker jag, på ett ungefär.

Jag tror inte att feminismens ändamål kan nås med hjälp av politik. Med det menar jag att politik inte kan få oss att behandla varandra som individer i stället för som representanter för våra kön (våra sexuella läggningar, hudfärger, och så vidare). Feminismens framsteg de senaste tjugo åren eller så har gjorts socialt och inte parlamentariskt. Vi pratar och skriver om feministiska frågor och på så vis förändrar vi våra egna och varandras världsbilder. Därtill tror jag att det är direkt skadligt och oetiskt med det som brukar kallas för feministisk politik.

Inom det som brukar kallas för feministisk politik utgår man från olika grupper och strukturer i stället för från individer. Den är i första hand inte feministisk utan kollektivistisk. Kollektivism får aldrig ligga bakom formell maktutövning. Den individualism som idag råder är essentiell för rättmätig maktutövning. Formell makt, som i att polis och rättsväsende ”med rätta” använder våldsamma medel för att styrka den, får inte rikta sig mot grupper och strukturer. Den demokratiska rättsstaten är individualistisk för att skydda människor från godtycklig maktutövning och för att utföra sin uppgift så bra som möjligt.

För det första är kollektivistisk maktutövning orättfärdig, vilket feminister borde vara de första att erkänna: det är inte okej att behandla någon på ett visst sätt bara för att hen har ett visst biologiskt kön, etc. Jämför med vårt rättsväsende. Det vore otänkbart att döma en person för handlingar som hennes kompiskrets har utfört. Vi dömer enskilda individer för handlingar som just de har gjort. Kollektivism leder till att specifika handlingar (”hen gjorde det”) i lag ersätts med strukturella (”hen tillhör en grupp som i större utsträckning än andra grupper gör sådant”). Sådant är oetiskt eftersom, kort sagt, oskyldiga döms. Vi ska använda kollektivismen i undersökande diskussioner för att vidga vår verklighetsförståelse, inte till att stifta lagar.

För det andra är det kontraproduktivt att ta individualismens precision från maktapparaten. Makten skapar då problem i stället för att lösa dem. Det finns inte ett feministiskt problem som består av att gruppen män gör saker mot gruppen kvinnor. Det finns miljoner av feministiska problem eftersom varje våldtäkt, varje diskrimineringsfall och varje ”mansplanation” är ett unikt fall med sina egna specifika egenskaper. Att använda den formella makten mot bakgrund av den karaktär som dessa unika fall delar i stället för att hantera dem var och en för sig är som att försöka lägga pärlplatta med tumvantar. Man kanske får en pärla på plats, men inte utan att tappa tre andra på golvet.

För det tredje lyfter kollektivistisk maktutövning feminismen bort från den sociala sfär där den gör faktiska framsteg. Det är när vi sitter med varsin tekopp och förfinar våra intersektionella analyser tillsammans som feminismen utvecklas. Det är när vi säger emot på arbetsplatsen som feminismen växer och gör framsteg. Om vi förskjuter denna sociala kamp till politiken stagnerar feminismen – vi söker parlamentariska vinster i stället för feministiska.

Feminismen är ett ansvar som inte kan överlåtas till politiker, utan som ska genomsyra hela samhället inklusive politiken. I tusentals år har mänskligheten präglats av patriarkatet, men på bara några decennier har denna ordning rubbats i grunden. Den feministiska revolutionen är förmodligen en av de snabbaste som mänskligheten har skådat. Låt oss inte hindra den genom att göra parlamentarism av den, för då föder den sina egna fiender.

Diskutera och dela på Facebook och Twitter.


Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen