Trygghet kommer inte i snygg förpackning

När krisen kom jobbade jag i bilindustrin. Framtiden var oviss och vi fick sparken en efter en. Den sista tiden skrev jag kontrakt vecka för vecka. Jag undrade varför politikerna inte bara kunde erbjuda oss trygghet. Vi borde alla få fasta, långa och trygga anställningar.

Men minns ni 56k-modemen? De väsnades och det kostade en förmögenhet att surfa på internet. Sedan kom ADSL med den galaktiska hastigheten 0,5 Mb/s. Nu kunde man alltid vara uppkopplad utan att det blev bråk när någon i familjen behövde använda telefonen. Vad hade hänt, tror ni, om politikerna hade garanterat arbetarna i 56k-fabrikerna långa och fasta anställningar?

När krisen kom tillverkade vi fler bilar än vad folk ville köpa. Folk ville ha något annat. Många valde att spara i stället för att konsumera eftersom de ville värna sin trygghet. Varför skulle min trygghet infinna sig på bekostnad av deras? Sedan när har kunden fel och den som säljer bilar rätt?

Vi vänder oss så lätt till politikerna och kräver att de ger oss trygghet. Det är inte så det fungerar. Trygghet i politiken är låg korruption, hög transparens och institutionell stabilitet. Skittråkiga saker. För trygghet i vardagen måste vi se till att politikerna inte ställer till med oreda genom garantier till höger och vänster. Om de börjar lova saker för andras pengar sitter vi till slut här med 56k-modem i stället för bredband igen.

Diskutera och dela på Facebook och Twitter.


Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen