Svensk narkotikapolitik är inte rationell

Att vara rationell betyder att man tror på det man har skäl att tro, och inte på någonting annat. Accepterar man den definitionen och vill vara rationell måste man ibland släppa det man tror på om det finns starka skäl att tro något annat. Man måste vakna ur sin dogmatiska slummer, för att använda ord från filosofen Immanuel Kant.

Ibland är rationalitet inte någonting att sträva efter. Kärlek och religion är sådana exempel. En första kyss mellan två nyförälskade kräver inte statistiskt säkerställda sannolikhetsbedömningar utan smakar bäst om den är spontan. En tro på Gud kräver inte fysiska bevis för Guds existens. Kärleken gör kärleken rationell liksom att religionen gör religionen rationell – för den som är kär och för den som är religiös, men för ingen annan.

Ibland måste vi dock värdera rationalitet. Alla lagar som är avsedda att uppnå ett visst ändamål måste också kunna visa att ändamålet uppnås, eller åtminstone att det finns tecken på att ändamålet i framtiden kan uppnås. Det måste finnas oberoende skäl bakom politiken. För till skillnad från kärleken och religionen får politiken inte vara sin egen orsak.

Svensk narkotikapolitik syftar till att uppnå ett narkotikafritt samhälle. Riksdagspartierna är överens om att Sverige inte ska ta efter andra länder och liberalisera sin narkotikapolitik. Regeringen lät igår meddela att de under nästa mandatperiod vill skärpa straffen på narkotikabrott, tvärtemot rekommendationerna från bland andra Kofi Annan och World Health Organization (WHO). Svensk narkotikapolitik är ett typiskt exempel på dogmatisk slummer: politiken uppnår inte det den är avsedd att uppnå, men politikerna fortsätter ändå att tro på den.

Vi har inte nått ett narkotikafritt samhälle. Tvärtom är vi av allt att döma längre från den drömmen idag än vad vi var när linjen för svensk narkotikapolitik ritades ut för nära femtio år sedan. Priset på hasch har halverats sedan åttiotalet. Förekomsten, konsumtionen av och tillgängligheten på cannabis är högre idag än vad den var för både 10 och 20 år sedan. Antalet anmälda narkotikabrott har nära tredubblats sedan millennieskiftet och Tullverkets narkotikabeslag har ökat med 145 procent sedan 2003 – ändå behöver cannabisrökare inte längre importera drogen eftersom Sverige sedan några år tillbaka är självförsörjande på marijuana. Politiken sviker ändamålet, och det märks i debatten.

En folkpartist och en kristdemokrat förespråkade på Göteborgs-Postens debattsida i förra veckan en nolltolerans mot ”relativisering” kring narkotiska preparat. De vill att man inte längre ska få uttrycka sig hur man vill om narkotika, utan att alla åsikter kring narkotikapolitiken måste bära den politiska maktens godkänt-stämpel i baken. Svensk narkotikapolitik och -debatt är nu så långt från verkligheten att medlemmar i regeringspartier vill begränsa medborgarnas frihet att kritisera den.

Vi saknar i dag oberoende skäl att tro på svensk narkotikapolitik. Nolltoleransen och drömmen om det narkotikafria samhället antas motivera sig självt. Politikerna vägrar att tillsätta utredningar om en alternativ narkotikapolitik, utan undersöker bara hur mycket de redan befintliga straffen ska höjas. Det är irrationellt.

Irrationell maktutövning är orättfärdig. Den kräver underkastelse på samma sätt som religion gör. Gud säger att vi ska tro, och därför ska vi tro. För den troende är det fullständigt rationellt att underkasta sig en allsmäktig Gud eftersom tron utgör skäl att tro. För alla andra är sådan underkastelse irrationell, och därför är den moderna staten sekulär – ingen ska tvingas leva under en irrationell makt.

Svensk narkotikapolitik är endast rationell för dem som tror på den utstakade linjen oavsett vad som talar emot den. För alla andra är politiken lika orättfärdig som om den skulle bygga på påvens budord eller en muftis fatwa. Den är irrationell.

När irrationalitet sipprar in i lagboken rinner legitimiteten ut och vi gör ett avsteg från den moderna demokratiska rättsstatens fundament. Svensk politik måste vakna ur sin dogmatiska slummer och hörsamma skälen att pröva nya vägar. Narkotikapolitiken måste motiveras med andra medel än tro, hopp, och drömmen om ett narkotikafritt samhälle.

Diskutera och dela på Facebook och Twitter.




Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen