Frihetliga tänkare: Isaiah Berlin

 

The fundamental sense of freedom is freedom from chains, from imprisonment, from enslavement by others. The rest is extension of this sense, or else metaphor.

Isaiah Berlin (1909–1997) föddes i Riga men utvandrade efter ryska revolutionen till Storbritannien. Han var filosof och idéhistoriker, och höll mycket populära föreläsningar om det filosofiska tänkandet i nationell radio. Som teoretiker skrev han dels om det praktisk-politiska hantverket, men är mest känd för sin tudelning av frihetsbegreppet.

Frihet kan förstås som ”frånvaro av hinder”, en tolkning som ligger närmst den klassiskt liberala idétraditionen. Denna typ av frihet innebär att den enskilda individen har rätt till en frihet som inte får begränsas av andra individer, varför Berlin kallade den för negativ frihet, eller ”frihet från”. Man kan också tänka sig frihet i positiva termer, varpå begreppet då betyder ”frihet att”. Det positiva frihetsbegreppet signalerar att den enskilde individen har kapacitet att göra någonting.

Berlin uppmärksammade att även om det negativa frihetsbegreppet kan ha kontraintuitiva följder trumfas dessa av de som det positiva frihetsbegreppet kan användas till att motivera. Han tolkade Jean-Jacques Rousseaus filosofi som en illustration av det positiva begreppets natur. Rousseau menade att den politiska filosofins fundamentala uppgift är att sammanfoga individens frihet med statsmaktens auktoritet. Nyckeln till en sådan förening ligger i idén om ”den allmänna viljan”, alltså mänsklighetens kollektiva vilja. Den allmänna viljan är källan till all lag och är önskad av varje individ. I lydnad under lagen följer den enskilde individen sin egen vilja, varför hon, enligt Rousseau, är fri om och endast om hon underkastar sig den allmänna viljan. På så vis är statsmaktens fullständiga auktoritet densamma som individens fullständiga frihet.

Enligt ett sådant rousseauansk frihetsbegrepp manifesterar den fria individen mänsklighetens, inte sin egen, vilja i sina handlingar. Om en individ har invändningar mot den maktutövning hon utsätts för under en auktoritär stat beror det på att hon inte har insett sin frihet, sitt eget bästa, och alltså är det egentligen hennes önskan att bli straffad när hon bryter mot auktoritetens påbud eller förbud. Hon vet bara inte om det.

Filosofins stora bekymmer är svårigheten i att finna vad den allmänna viljan egentligen är. Om vi inte vet det kan rousseauansk frihet användas till att motivera vad som helst: ”vi måste förbjuda röda byxor, för det är vad du egentligen vill. Nu när röda byxor är förbjudna är du äntligen fri. Jag som förbjöd dig att bära röda byxor är en sann frihetskämpe.” Vissa anser sig veta att den allmänna viljan är socialistisk, varför varje handling som slår mot privategendom blir till en frihetskamp. Man befriar genom att förbjuda, och om man inte har politisk makt, genom att slåss.

Det positiva frihetsbegreppet kan användas till att motivera alla sådana idéer. ”Du är inte fri förrän jag har tagit dina saker och bestämt var du ska arbeta.” Visst har det negativa frihetsbegreppet sina följder, som att en fattig kan tvingas välja mellan att svälta ihjäl och att kränka en annans frihet genom att stjäla dennes mat. Respektera andras frihet eller dö. Det är en logisk följd av det negativa frihetsbegreppet, men det kan aldrig användas till att motivera totalitär politik eller till att underminera andra människors frihet att tänka självständigt och argumentera för sin sak. Därför uppmanar Isaiah Berlin liberalismen att värna det negativa frihetsbegreppet och alltid hålla fast vid att frihet, i politisk kontext, betyder ”frånvaro av hinder” och ingenting annat. Till sådant som ”positiv frihet” är avsett att beteckna borde man använda mer sanningsenliga begrepp: ”möjlighet”, ”kapacitet”, eller ”autonomi”. Då kan våld och tvång aldrig förvrängas till att bli en frihetskamp.

Diskutera och dela på Facebook och Twitter.




Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen