John Stuart Mill om yttrandefriheten

I sin bok On Liberty presenterar utilitaristen John Stuart Mill några riktigt starka argument för en fullständig yttrandefrihet. Om hela mänskligheten minus en är av en viss uppfattning, skriver Mill, är mänskligheten ändå inte mer berättigad att tysta denna person än vad hon skulle vara att tysta mänskligheten om hon hade makten. Det finns flera skäl till detta. Om uppfattningen är korrekt går mänskligheten miste om att byta ut ett fel mot ett rätt; om åsikten är inkorrekt förlorar mänskligheten det klara och livliga intryck av sanningen som uppstår när det rätta möter det felaktiga.

Det är självklart, menar Mill, att tidsåldrar inte är mindre felbara än vad individer är. Varje tidsålder håller uppfattningar som efterföljande generationer dömer ut inte bara som falska, utan som absurda. Det finns inget starkare antagande om den egna tidsålderns felfrihet än förbudet av falska uppfattningar. Att diktera vad som är sant och vad som är falskt, och därur också härleda vad som får och inte får yttras, är kanske det antagande som kommande generationer ser som det mest absurda. Omdömet, skriver Mill, har mänskligheten så att hon ska kunna använda det. Ska det förbjudas att användas enbart för att det kan användas fel?

Omdömet har endast en metod för att utveckla ett stabilt fundament så att vårt förtroende för det inte ska svikta: vårt omdöme måste anamma vanan att ständigt utsätta sig själv för prövningar för att förfinas och kompletteras. Bara när vi vet att vi har sökt efter invändningar och svårigheter, och inte försökt att undvika sådant genom att stänga ute det ljus som kan kastas mot omdömet, har vi rätt att tänka att vårt omdöme är bättre än någon annans.

Det är underligt, skriver Mill, att inte tillåta diskussion kring ämnen som kan vara tvivelaktiga (det vill säga alla ämnen), och samtidigt hävda att principerna som ett sådant förbud följer är otvivelaktiga, enbart för att vi är så säkra på att dessa principer är så otvivelaktiga. För att kalla någon sådan princip för otvivelaktig är att hävda att vi, och de som tycker som vi, är tvivlets domare – en domstol som stänger ute allt ljus som kan kastas mot den.

Vår så goda övertygelse om det ena eller det andra borde alltså vara det första som utsätts för kritik. För att kunna lita på denna övertygelse måste vi utsätta det för prövningar, annars kan den inte förfinas och kompletteras. Våra uppfattningar kan vara sådana som framtiden kallar för absurda, liksom vi idag kallar forna tiders religiösa censorskap för absurt. Vi får inte gå miste om möjligheten att byta ut ett fel mot ett rätt.

Så. Hur står det till med yttrandefriheten i västvärlden? I Sverige får man inte hetsa mot en folkgrupp eller göra reklam på vilket sätt man själv vill. Kanske finns det ljus att kasta på vårt så goda svenska omdöme.

Diskutera och dela på Facebook och Twitter.


Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen