Nyvänstern har spelat ut sin roll

Om vi ser oss omkring i samhället hittar vi indikatorer på ojämlikhet. Bolagsstyrelser och förskolor har en viss sammansättning av män och kvinnor. Indikatorerna antyder att vi dels betraktar varandra på ett visst sätt och dels att våra livsval präglas av hur vår omgivning betraktar oss. Samma sak gäller förstås andra analyskategorier än ”kön”, som exempelvis ”etnicitet”, ”sexualitet”, ”ålder”, ”funktionshinder”, och så vidare. Det är i mångt och mycket nyvänsterns förtjänst att vi numera är medvetna om det. Men denna förtjänst borde inte – och kommer förmodligen inte – leda till att de får mandat att göra politik av problemet.

Vi kan samla data om dessa indikatorer och bygga en begreppsapparat för att hantera problemet med ojämlikhet. Det går att tala om maktbalans, rättvisa, möjlighet, frihet, autonomi, etc., för att på så vis nå förståelse för ett aktuellt samhällsproblem. Men vi måste samtidigt hålla i minnet att det är människors förhållningssätt till varandra som utgör orsaken till problemen.

Diskriminering, för att tala om ett av flera relevanta fenomen, är en effekt av hur människor tänker på varandra. Folk bemöter varandra som representanter för en viss hudfärg eller sexualitet i stället för att se varandra som individer. Sådant agerande förstärker och reproducerar redan rådande strukturer. Atleten som blir bemött som ”kvinna” i stället för som ”fotbollsspelare” får sin agens underminerad. Händelsen signalerar icke-agentskap till andra och till atleten själv. Genomskådas inte diskrimineringen kan den enskilda individen anamma förfarandet och börja betrakta sig själv som en passiv spelpjäs i stället för som en aktiv spelare; som en produkt av omgivningen utan förmåga till självskapande.

Enligt somliga löses problemet genom att, exempelvis, ändra på könsfördelningen i bolagsstyrelserna. De missar att andelen kvinnor och män är en indikator på ett problem, inte problemet självt. Självklart ska vi förändra hur bolagsstyrelser är sammansatta, men inte genom att arrangera om indikatorerna. Vi löser inte problemet genom att omfördela andelen manliga och kvinnliga förskolelärare – den rådande fördelningen är en effekt av problemet.

Försöker man uppnå jämlikhet genom att arrangera om indikatorerna måste man tänka på människor i termer av kön, hudfärg, sexualitet, och så vidare. Man blir själv en sexist eller rasist, fast en ”god” sådan. Det visas inte minst i samhällsdebatten idag, då exempelvis mörkhyade liberaler reduceras till representanter för sin hudfärg i stället för att erkännas som individer. Företrädarna för denna linje har utan tvekan goda intentioner, men i genomförandet bidrar de till problemet och inte till lösningen. De signalerar icke-agentskap, och om de får politiskt mandat kommer icke-agentskapet också att befästas.

Därtill hamnar den egentliga orsaken i skymundan. Debatten kretsar kring huruvida vi ska arrangera om bland indikatorerna eller inte, vilket tar upp tid och energi från lösningsförslag till problemets orsak – att folk agerar utefter sina föreställningar om varandra i stället för att betrakta var och en som en unik individ. Samhällsdebattens ficklampa söker inte efter förövaren utan efter offren. Men förhoppningsvis (vilket det också finns antydningar till) når snart debattens höga tonläge klimax. Kanske står vi på randen av vår generations stora vänstersplittring. För inte skulle socialister, för första gången i världshistorien, faktiskt komma överens om både medel och långsiktigt ändamål? Det vore önskvärt, eftersom utrymme skulle beredas för en diskussion om hur problemen också ska åtgärdas.

Diskutera och dela på Facebook och Twitter.




Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen