Onyktra nymarxister mot verkligheten

Nymarxismen hör till en nyttig, välkommen och relevant diskurstradition. Den bygger först och främst på ett antal epistemologiska, metafysiska och vetenskapsteoretiska teser, men det är genom dess alarmistiska användning av språket som den får mest uppmärksamhet.

Miljöpartisten Martin Öberg är adopterad från Sri Lanka. Han skriver på SVTs opinionssidor om sina erfarenheter av rasism, om hur han på grund av sin hudfärg i hela sitt liv blivit exkluderad från gemenskapen. Ingen (eller försvinnande få) skulle avfärda Martins erfarenheter som påhitt, men om sina politiska meningsmotståndare skriver han såhär:

Jag berättar det här för att ni tror att det inte finns någon rasism i Sverige.

Det påståendet är däremot påhitt, liksom vänsterpartiets Ali Esbatis kommentarer efter en debatt med Alice Teodorescu. Ali sa till Aftonbladet att rasism ”ursäktas och legitimeras”, och insinuerar att hans meningsmotståndare ”rycker på axlarna” åt den. Det är en stor skillnad mellan att inte vara överens om vilken politik som ska bedrivas och att inte förstå, eller inte vilja förstå, problemformuleringar från andra än det egna politiska lägret.

Den höga falsett som nymarxismen traditionellt förkunnas i är en följd av dess huvudsakliga teser. ”Kakan” Hermansson menade exempelvis i en intervju med SVT att ”i den här fruktansvärda tiden vi lever i” borde alla reagera på ett ”akut sätt”. Hon åsyftade alltså inte situationen i Somalia, Guinea, Sierra Leone, Liberia, Ukraina eller mellanöstern, utan den svenska sexismen och rasismen – det är den hon väljer att se. En enskild nymarxist kan ur sina personliga erfarenheter extrapolera ”sanningar”. Dessa ”sanningar” antas, som Fanny Åström uttryckte det på sin blogg, härstamma från en slags ”intuitiv briljans”. Nymarxismens uttrycksform är ingenting annat än en ofiltrerad projektion av talarens egen världsbild. Just så uppfattar just denna person världen just nu. Denna världsbild borde diskuteras, inte ges omedelbar sanningsstatus.

För hur ska rasismen kunna motarbetas effektivt om inte antirasism bedrivs i enlighet med hur verkligheten faktiskt ser ut? Den S-märkte statsvetarprofessorn Ulf Bjereld frågade sig häromdagen på Expressens debattsida varför det provocerar att rasismen minskar:

Men påståendet är sant. Rasismen och främlingsfientligheten minskar i Sverige.

Alla motsatta påståenden är antingen högst kontroversiella och måste därmed underbyggas ordentligt, eller så är de helt enkelt ett fördummande av samhällsdebatten. David Lindén, doktorand och ledarskribent, är liksom Martin Öberg adopterad från Asien. David har en mycket nyktrare syn på världen och vänder sig emot idén att han i egenskap av adopterad måste tillhöra en enhetlig grupp som delar vissa specifika erfarenheter. Ska man göra politik av antirasismen krävs mer än goda men högljudda intentioner.

Alarmismen och den höga falsetten hos nymarxismen är inte bara en följd av dess teoretiska antaganden, utan också en desperation över att de med en mer verklighetsförankrad politisk åskådning inte svarar med omedelbar underkastelse. De flesta antar turligt nog fortfarande att rasism finns, att den har sitt ursprung i människors huvuden, och att den handlar om hur enskilda människor beter sig mot varandra – inte om vilka hierarkiska maktstrukturer ”Kakan” för tillfället säger sig kunna identifiera med sin intuitiva briljans.

Diskutera och dela på Facebook och Twitter.




Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen