När nymarxismens ansikte visar sig

Nymarxisterna får det besvärligt när någon som Hanif Bali dyker upp. Liberaler brukar i motsvarande situationer, när en observation av verkligheten motsäger teorin, i popperiansk anda erkänna att teorin har brister. Det vill inte nymarxisterna göra. Idén om logisk följdriktighet är ett aristoteliskt påfund som används av dem som har makten för att behålla den. Det är detta sätt att tänka som utgör det egentliga problemet här i världen. Nymarxisterna menar att framsteg och kunskap nås genom evolverande diskurser, inte genom förnuftsmässigt resonerande.

Jag ser två linjer som nymarxisterna kan välja. Enligt den ena kan inte Hanifs åsikter vara genuina. Han har inte kommit fram till dem genom att resonera kring världen och självständigt bilda sig en uppfattning om den. De åsikter Hanif framför har lagts i hans hjärna av hans omgivning, och Hanif är alltså ingen riktig person som man måste ta hänsyn till – på sin höjd är det synd om honom som inte förstår bättre. Den linjen valde Ida Ali-Lindqvist i sin ledare, i vilken hon reducerar Hanif till en representant för andra som delar hans biologiska sammansättning, till ett offer. Det är ingen idé att lyssna på någon som honom.

Den andra linjen säger att den kunskapsgivande diskursen genom Hanif nu får mänskligheten att evolvera. Vi levlar. Nymarxisternas teorier är inte felaktiga, tvärtom bevisar Hanifs existens hur viktiga de är. Nu måste man tänka på ett nytt sätt för att hantera att mänskligheten har ställts inför nya utmaningar. På något vis har man rätt, man har bara inte listat ut hur ännu. Därför kan man lägga debatten som Hanif deltog i till handlingarna och – varför inte? – betrakta alltihop som en antites i mänsklighetens dialektiska utvecklingsprocess.

Eftersom sanning, följdriktighet, och så vidare, är relativt och kontextberoende är det inom nymarxismen alltid slutsatsen som styr undersökningen i stället för tvärtom. Om ett enskilt fall talar emot huvudtesen kan teorierna omformuleras till att inkludera problematiken. Så vilken är då den huvudsakliga tesen? Ungefär den här: maktförhållanden styr verkligheten och ett politiskt Nirvana kan uppstå om fullständig maktjämvikt råder. Tyvärr viftar liberaler alltför ofta bort den idén med ett hånfullt fnitter, vilket är så icke-liberalt någonting kan bli. Förnuftet måste brottas även med förnuftets otillräcklighet. Det visste redan John Locke. Varför slösa bort liberalismens arv genom att inte ta nymarxismen på fullständigt allvar? I värsta tänkbara fall är det genom nymarxismen som nästa kommunistiska diktatur uppstår.

Diskutera och dela på Facebook och Twitter.




Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen