Strejkrätt eller strejkrätt?

Idag debatteras strejkrätt, på gott och på ont. Även om minst ett inlägg har varit väldigt bra saknas fortfarande en klassiskt liberal röst i debatten. Jag har en lång tågresa framför mig och tar mig därför friheten att komma med ett litet bidrag. Det är ju trots allt tågen som strejken handlar om den här gången.

Begreppet ”strejkrätt” kan förstås på två sätt. Antingen har man rätt att stanna hemma från jobbet om man vill utan att någon hindrar en, och denna rätt är självklar för alla som förkastar slaveri. När man förstår strejkrätt på detta sätt brukar man utgå från att den som stannar hemma från jobbet också själv får betala priset för sin strejk: om någon annan erbjuder sig att ta över arbetsuppgifterna blir man av med sitt jobb.

Men man kan också förstå begreppet så som vi gör här i Sverige, nämligen att de som strejkar i någon mån är skyddade från konsekvenserna av att de stannar hemma från jobbet. Ingen annan får ta över arbetsuppgifterna – det är direkt eller indirekt förbjudet med ”strejkbryteri”.

Det sistnämnda sättet att förstå strejkrätten är förkastligt och borde inte vara tillåtet i något enda sammanhang. Anledningarna är många. Först och främst är denna typ av rättighet ett skydd för de som är priviligierade nog att kunna kräva högre lön, bättre arbetsmiljö, och så vidare. Strejkbrytare är ju definitionsmässigt beredda att arbeta under sämre förhållanden än de som strejkar – att förbjuda strejkbryteri är ett sätt för en grupp att i lag skydda sig mot konkurrens från en annan, mer utsatt, grupp. På så vis kan gruppen som omfattas av skyddet berika sig själva på bekostnad av de som har det sämre.

Men detta är bara en aspekt av strejkskyddet (som det kanske egentligen borde heta). Tillkommer gör arbetsgivarsidan. Den som producerar (eller organiserar produktionen av) en vara eller tjänst så bra att andra vill betala denne för att göra det, och som vill utveckla verksamheten genom att köpa arbetskraft av andra, förlorar i Sverige på grund av strejkskyddet rätten att styra produktionen. Under strejkskyddet har alltid någon annan än den som bäst levererar varan eller tjänsten formell makt över verksamheten. I praktiken oftast genom att ett eller flera fackförbund med stöd i lag kräver makt över produktionen.

Privilegier kan vinnas temporärt eller för en specifik grupp i samhället (de som redan har arbete, eller om Socialdemokraterna och LO vinner valet i september: svenskarna) genom den typ av strejkskydd som vi har i Sverige, men långsiktigt god löneutveckling och förbättrad arbetsmiljö för alla uppstår enbart tillsammans med teknologisk och ekonomisk utveckling. Sådan utveckling sker när de som är bäst på att driva en viss verksamhet tillåts att driva den, när deras äganderätt respekteras. Och sådan utveckling bromsas när de som stannar hemma från jobbet inte behöver bära strejkens kostnader.

Strejkrätt borde alltså inte, som i Sverige idag, handla om ”rätten att strejka mer eller mindre riskfritt”. Egentligen borde ”strejkrätt” bara ses som spegelbilden av ”slaveriförbud”, eftersom ordet antyder att ingen ska få tvinga en att gå till jobbet om man inte vill. I vilket fall som helst är det bra att strejkrätten debatteras. Självklart för de arbetslösa och de fattigas skull, då dessa är strejkskyddets främsta offer, men också för mig som tågresenär – jag skulle ha varit framme om en kvart, men vi är en och en halv timme försenade. I slutänden är det alltid kunden som betalar.

Diskutera och dela på Facebook och på Twitter.


Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen