Språkets makt över politiken #2

Liberalismen är idén om varje människa fullständiga rätt att själv välja vad som är det goda i livet, att få röra sig fritt och använda sin kropp och sina förmågor efter egen vilja. Det är tron på det mänskliga förnuftet och hyllningen till det fredliga samtalet – den demokratiska rättsstaten är en liberal idé med individens rättigheter i fokus. Nu är liberalismen hotad.

Nej, jag tänker inte bara på rasismen. Jag tänker också på den breda socialismen. Idén att arrangera samhället ovanifrån, att individen är en kugge som måste slipas politiskt för att passa in i maskineriet, att den enskilde människan tillerkänns rättigheter efter behov. När behoven så kräver dras rättigheterna in. Denna idé utgör essentiellt en plattform också för annan politik – om inte institutionerna fanns skulle inte heller rasister kunna fylla dem med innehåll.

Den socialism jag tänker på är inte nittonhundratalets strävan efter kollektivt förvaltade produktionsmedel. Socialismen har evolverat. Kvar finns tanken att man kan konstruera ett teoretiskt perfekt samhälle (som exempelvis kommunismen), men man talar inte längre om denna utopi utan om olika ”godheter” (miljö, jämlikhet, antirasism, etc.). Socialisterna har i nära femtio år utvecklat sin kommunikativa förmåga.

De har byggt teorier om hur man dekonstruerar språket för att synliggöra dess inneboende strukturer. De har skrivit musik och poesi, satt upp pjäser och fejkat självmordsförsök. Socialisterna har lärt sig uttryckets konst. Språk och argumentation handlar enligt teorierna inte om att söka sanna eller giltiga förhållanden utan om att demonstrera ett motsatsförhållande mellan en god och en ond pol.

”Ut med rasisterna, in med feministerna”, ropar Feministiskt Initiativ. Det är ”vi och dem” och ”de” vill ha ojämlikhet. ”Vi är inte till salu”, står det på Vänsterpartiets valaffischer. Det finns ett ”vi” som kan säljas av våra ägare. Såhär skriver Miljöpartiet på sin hemsida: ”Vårt recept för att bota klimatoro är politik. Eller som vi kallar det: klimatterapi.” Världen är mentalt sjuk och miljöpartister är terapeuter.

Hur ska man bemöta detta? Hör man till Feministiskt Initiativs motståndare har deras sätt att använda språket redan definierat en som feminismens fiende. Är man inte vänsterpartist stöder man slavägarna. Tycker man inte som Miljöpartiet är man mentalt sjuk – berövad sin förmåga till förnuftsmässigt tänkande och i behov av läkare.

Liberalismen är i underläge. Inte för att dess tro på människan är fel, utan för att liberaler inte har insett den fulla implikationen av socialismens kommunikativa förmågor. Genom att arbeta med språket har socialismen smugit sig in bakvägen. Socialister har formulerat idéer om ”det goda” i politiskt entusiastiska huvuden och vunnit människors förtroende. Väljarna lägger sina liv i politikernas händer och möjliggör via en omväg genom språket socialiseringen av produktionsmedlen. Ingen vill ha socialism och det vet socialisterna, så de maskerar sig med vackra ord och löften.

Det är hög tid för liberalismen att arbeta med språk. Inte bara läsa Nozick utan också Foucault. Jag vet inte om socialisterna ska mötas på den kommunikativa spelplanen, men liberaler måste förstå det socialistiska sättet att tänka på världen. När vi kan greppa denna världsbild kan vi vända den till vår fördel, för socialismen har inte på något magiskt vis plötsligt börjat fungera. Det är fortfarande samma skräp, fast i ny förpackning. Med större språkliga färdigheter kan liberalismen visa vilka strukturer som gömmer sig i socialisternas kommunikation (vad menar LO egentligen med ”lika villkor”?) och vända det mot dem. Men dekonstruktion och attack är bara halva arbetet.

Liberaler kan och bör också formulera offensiv politik. Sådana tendenser finns redan och borde byggas vidare på. Egentligen vill liberaler inte ha ”frihet”, utan det som politisk frihet bereder utrymme för. Möjligheten att forma det egna livet. Välstånd. Att ha mer tid över till att umgås med barnen eller att ha råd att välkomna dubbelt så många flyktingar till vårt land. Med språkliga färdigheter kan liberaler inse att ”utrota fattigdomen” och ”rädda liv” är utmärkta liberala slagord. Vi måste förstå kommunikation och utveckla liberalismens teoribildning för att kunna sätta agendan. Inte bara inför riksdagsvalet i september, utan för framtiden. Vill vi att den enskilda människan ska ha ett politiskt värde om tjugo år måste vi börja arbeta redan idag.

Diskutera och dela på Facebook och Twitter.

1 Response to “Språkets makt över politiken #2”



  1. 1 Möt nymarxismen i språket! | En ganska liberal blogg Trackback vid 27 juni, 2014 kl. 16:45
Comments are currently closed.



Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen