Medelklassvita, heterosexuella, kränkta mansord

Häromdagen fick jag en uppläxning i genus av en väninna. När hon går till gymmet vill hon minsann inte ha Mansblickar efter sig: ”inte ens när en tränar slipper en att bli objektifierad!” Eftersom jag är en välhunsad manlig twittrare har jag lärt mig att inte säga emot sådant.

Jag ska inte titta på tjejer på gymmet, och jag ska minsann skämmas för att ha gjort det. Mina sluskiga Mansblickar har förtryckt massor av tjejer. Mitt beteende återreproducerar en makthierarki där kvinnans kropp existerar för männens behag – inte för hennes eget. Fy fan!

Idag satte sig två tjejer bredvid mig på gymmet och stretchade. Fnittrandes diskuterade de gyminstruktörens sexiga muskler. De viskade och slängde långa blickar efter den ståtlige karln som demonstrerade sina atletiska förmågor. Själv drog jag in magen och avslutade mina övningar i förtid. Tog en banan i duschrummet. Tänkte att jag ska sluta med det (fruktsocker hämmar fettförbränning).

Förmodligen var tjejernas beteende inte strukturellt, utan en enskild företeelse. Tjejer pratar nog egentligen inte om killars kroppar. Tittar inte ens. Och min väninna talade förstås för alla kvinnor när hon uttryckte sin olust över att bli inspanad. Det vill ingen bli. Eller något. Jag vet inte. Vågar inte påstå att jag vet något. Har jag inte fel så borde jag ändå vara tyst. Män säger redan för mycket.

Diskutera och dela på Twitter.


Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen