Torsdagsreflektioner, eller lägesventilering

Det är torsdagen den tionde april och valåret är alltså inne på sin fjärde månad. Vänstersidan, nej, socialisterna, har definierat flera av valfrågorna. Det är regeringens fel att skolväsendet är trasigt, trots att skolreformer enligt Skolverket ofta tar 10-15 år att utvärdera. Det som inte skylls direkt på regeringen skylls på vinstintresse, fast inte i sektorer där arbetarrörelsen är stark – vem klagar på att skattepengar försvinner till utlandet när det offentliga beställer ett jobb av ett utländskt byggföretag?

Och så detta prat om rasifiering. Ett postmodernt intersektionellt perspektiv med botten i Foucaults diskursanalys och Derridas dekonstruktion av metafysiken ska motverka alienationen av dem som har internaliserat den strukturella exkluderingen. Eller i klarspråk: den etablerade vänstereliten ska bestämma vem som ska få prata. De som har invändningar utgör själva problemet, ser ni inte det?!?!

Nej, den diskussionen – som kräver flera hundra högskolepoäng för att följa med i – alienerar fler människor än någonting annat just nu.

Det enda lilla ljuset (bortsett från den så vackra vårsolen) är att media har blivit granskade. Rapporteringen kring Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet vinklas starkt till deras fördel. 41% av journalisterna röstar på Miljöpartiet och inte en enda kritisk artikel om dem har publicerats under hela valåret (!). Kanske kan vi förvänta oss nya och bättre frågor från media framöver.

Och det finns fler saker att se fram emot. Oppositionen kan inte presentera någon gemensam politik och proffstyckarna kommer att ta sikte på skillnaderna mellan partierna. Det kommer att smälla när de skjuter skarpt. Roligast av allt kommer det bli att följa vänsterpartiernas jobbpolitik. Förlåt, ”jobbpolitik”. Det kan bli en fin valvår trots allt.

Diskutera och dela på Facebook och Twitter.


Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen