Kant och kapitalismen

Texten publicerades först på NotesOnLiberty.com den 30 januari 2014

Immanuel Kant (1724–1804) är en av de mest framstående filosoferna genom tiderna. Han skrev bland annat inom etiken och kunskapsteorin, men också inom den politiska filosofin. Jag tänker här inte redogöra fullständigt för hans tankar utan endast snudda vid några av de huvudsakliga dragen.

Anledningen till att jag skriver om Kant är att jag den senaste veckan har mötts av tre av varandra oberoende misstolkningar, ja, rena missbruk, av Kants filosofi. Man har mot bakgrund av ett av hans mest kända påståenden hävdat att Kant var antikapitalist. Så var inte fallet. I sin bok Groundwork of the Metaphysics of Morals skriver Kant såhär:

”All handel, alla hantverk och alla skickligheter har gynnats av arbetsfördelningen, alltså då en person inte gör allt utan att varje person begränsar sig till en specifik uppgift som skiljer sig markant från andra i sättet det utförs, så att hen erhåller förmågan att utföra det så perfekt som möjligt och med största lätthet. Där arbete inte är så avgränsat och fördelat, där alla är sin egen allt-i-allo, förblir handeln barbarisk.”

(Stycket är fritt översatt från engelska, avsnitt 4:388, Groundwork.)

Kant var samtida med moralfilosofen och ekonomiteoretikern Adam Smith, som bland annat är känd för sin redogörelse av arbetsfördelningen som Kant skriver om. Som stycket visar, tillsammans med Kants vurm för frihet (se nedan), påstod Kant att andra system än det som vi idag kallar för marknadsekonomi är barbariskt (”greatest barbarism”). Den som påstår att Kants filosofi är antikapitalistisk måste förklara sin ståndpunkt väldigt väl.

Antikapitalistiska tolkningar av Kant bygger ofta på det välkända ”agera så att du använder mänskligheten (inklusive dig själv) som ett mål i sig, och aldrig endast som ett medel” (förkortat och omformulerat från avsnitt 4:429). Den antikapitalistiska tolkningen brukar då heta att när folk byter varor och tjänster med varandra använder de sina medmänniskor som medel för sina egna ändamåls skull, vilket ska strida mot Kants filosofi. Vad denna tolkning förbiser är att i en marknadsekonomi använder båda parter frivilligt varandra för att tillsammans uppnå ett tillstånd som de båda anser är bättre än det föregående. Ett brott mot moralen uppstår endast om denna ömsesidiga överenskommelse förvandlas till exploatering genom att den ena parten tvingar den andre till ett byte.

I det efterföljande avsnittet skriver Kant att principen enklast förstås om man föreställer sig ett ”angrepp på andras frihet eller egendom” (”freedom and property of others”, 4:430). Det ska alltså bli tydligt och lätt att förstå, menar Kant, att det moraliska ligger i fullständig ömsesidig respekt om man tänker sig kapitalismens två grundpelare – frihet och privat egendom. När någon bryter mot dessa ska man omedelbart se att handlingen är omoralisk.

Det finns goda skäl att kalla Kant för kapitalist. Han skrev ju också om institutionen att låna och låna ut saker till varandra. Om man inte lämnar tillbaka det man är skyldig faller tilliten sönder. Kant förespråkade alltså kapitalismens motor – arbetsfördelningen; dess två grundpelare – frihet och privat egendom; och dess klister – tillit och ömsesidig respekt. Vill man göra ett case av Kant som antikapitalist får man bita hårt i böckerna. Det mesta tycks tala åt motsatsen: laissez faire, laissez faire.

Läs mer:

0 Responses to “Kant och kapitalismen”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen