Strösselbrist och socialismens kalkyleringsproblem

Jag kom nyss hem från jobbet (efter att ha skattejämkat betalar jag bara 8% i inkomstskatt – då lönar det sig att arbeta på lördagar). Mellan det sköna snacket med gubbarna tänkte jag lite på Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet. Igår klagade han lite humoristiskt och ironiskt på att strösslet har tagit slut. Svenskarna har käkat mycket glass i sommar. Lindberg skrev lite skojigt att vi ”har ett ekonomiskt system som inte klarar att tillverka strössel” till mig på Twitter. Jag tror inte att en av landets mest lästa tyckare menade allvar, men jag är på skrivhumör så nu kör vi.

Många av mina läsare (ja, det har visat sig att det finns sådana!) har påpekat att mina texter ofta är för svåra. Därför ska jag vara extra tydlig i den här texten. Jag skriver nu om socialism. Socialism är dåligt. Vänsterpartiet (och typ varannan socialdemokrat och miljöpartist) är socialister. Vänsterpartiet vill, eftersom de är socialister, att mänskligheten ska använda ett annat ekonomiskt system än det vi använder idag. Idag använder vi (tyvärr bara någorlunda) frivilliga utbyten av varor och tjänster för att skaffa mat och tak över huvudet, och systemet kallas för marknadsekonomi. Socialister vill i stället planera hela ekonomin, alltså att en liten grupp av experter ska sitta på toppen och bestämma vad som ska produceras och av vem. På så vis menar socialisterna att saker och ting hamnar på rätt plats i samhället, och att ingen blir fattig och att ingen blir rik. Jämlikhet är ett av socialismens ledord.

Det finns ett problem med socialism. På svårspråk kallas problemet för ”socialismens kalkyleringsproblem”, men på enkelspråk kan man säga helt enkelt säga ”det funkar inte”. Jag ska inte återge beviset (ja, problemet är bevisat och har ingenting med skilda värderingar att göra [von Mises, Ludwig, Socialism: An Economic and Sociological Analysis, 1936]) här utan försöka förmedla förståelsen av problemet. För att förmedla förståelsen ska jag låna ett litet knep som Leonard E. Read använde i sin fina historia ”I, Pencil” från 1958. Låt mig återgå till mitt lördagsjobb.

Jag stod på jobbet idag och tänkte på min t-shirt som jag fick av min arbetsgivare. Den kostade förmodligen ungefär 300 kronor att köpa. T-shirten är röd och gjord av bomull. Jag har inte en aning om vem som sålde den till min arbetsgivare eller var den kom från, så jag ska hitta på lite nu. Låt säga att bomullen kommer från Ryssland. Där växte den på mark som vattnats med hjälp av ett bevattningssystem. Bevattningssystemet byggdes i stål, järn och plast, och ritades av någon och installerades av en annan. Någon plockade bomullen och lade den i säckar av hampa. En annan lade säckarna på en lastbil, och lastbilschauffören körde dem till spinneriet där ytterligare en person spann bomullen till textilfiber med hjälp av maskiner som konstruerats och byggts av hundratals olika händer och hjärnor.

Textilen skickades till en fabrik i Kina där arbetare vävde tyg, lastade tyget på tåg som gick på en räls som lagts av andra arbetare, och fraktades vidare till ytterligare en fabrik där tyget färgades, klipptes och syddes till en T-shirt i min storlek. Därefter stoppades tröjan tillsammans med hundra andra tröjor i en låda av wellpapp (en likadan låda som jag gjorde i min fabrik idag!), och lådan lades i en container som kördes på en truck som byggts i USA och staplades på ett skepp som kom från Japan. Skeppet styrdes av en duktig person från Tyskland och anlände efter en tid till en hamn i Italien, där nya truckförare lastade av containern med min T-shirt i. Någon hämtade containern i lastbil och körde den till ett lager där den öppnades och dess innehåll staplades om. Lådan med min tröja i skickades med flygplan som flögs av österrikiska piloter till England där någon tog emot den och tryckte ett snyggt litet märke på insidan av kragen. Sedan stuvades hela lasset om i nya lådor och skickades med skepp till Göteborg, där en snusande gammal socialist från Masthugget tog emot och lassade av.

Min arbetsgivare hade under samma tid gett i uppdrag till en inköpsansvarig att gå på mässa i Jönköping och hitta några schyssta tröjor som passar bra att använda i vår fabrik. I Jönköping fanns ett provexemplar av min T-shirt och den inköpsansvarige beställde fem hundra stycken i olika storlekar. Nu kommer det roliga. Redan två dagar efter att beslutet att köpa fem hundra T-shirtar togs anlände en låda från Göteborg med en snusfläckad fraktsedel på till vår fabrik. När vi öppnade lådan innehöll den just fem hundra T-shirtar i rätt färg och rätt storlek. Jag fick två stycken.

Hela den här grejen – produktion och konsumtion – har utförts av människor som (förhoppningsvis, och i så stor grad som möjligt) frivilligt bytt sitt arbete mot lön. Någon har ritat bevattningssystem eftersom det varit det mest lönsamma alternativet för denne för stunden, en annan har plockat bomull då bomullsplockning har gett dem större nytta än någon annan möjlig handling, och en tredje har kört lastbil just för att tjäna så mycket som möjligt. En fjärde, femte, tionde, hundrade, tusonde, miljonte människa ingår också i produktionen av min T-shirt. Förmodligen har en miljard människor hjälpt till i processen att förse mig med en T-shirt – och allihop, varenda en, har utfört sin specifika del i processen just eftersom det varit det absolut mest lönsamma alternativet för dem vid just den stunden. En har varit expert på att klippa tyg och en annan har varit expert på att svarva en liten beståndsdel som ingick i byggandet av maskinen med vars hjälp en tredje expert har satt fast plasthöljet på utsidan av verktyget som användes för att skruva fast den lilla mojängen på den där grejen.

Alla, utan undantag, har agerat i vinstintresse. Och alla, utan undantag, har tjänat på affären.

Nu till socialismens kalkyleringsproblem. Hur menar Vänsterpartiet att deras lilla expertgrupp ska planera hela den här processen ovanifrån och ändå se till att jag får en T-shirt i min storlek för endast 300 kronor med bara två dagars väntetid?

Självklart är det omöjligt. På grund av socialismens kalkyleringsproblem fick alla polacker som ville ha en limpa bröd på sjuttiotalet stå i kö hela dagen. Därför tog toalettpapperet i Venezuela slut i maj. Därför är Kina mitt inne i en övergångsfas från plan- till marknadsekonomi, och därför är Nordkorea fortfarande en isolerad diktaturstat medan grannlandet i syd på bara några generationer har utvecklats till att vara ett av Asiens rikaste länder.

Anders Lindberg, den godhjärtade socialisten, skojade om att marknadsekonomin inte kan leverera tillräckligt med strössel. Socialismen å andra sidan borde man inte skoja om. Det är en farlig drömvärld som de flesta inte inser allvaret i förrän det är för sent. Tyvärr är det en dröm med tilltalande budord: ”frihet, jämlikhet och gratis allt åt alla!” Socialismens kalkyleringsproblem kan inte lösas. Det går inte att ersätta frivilliga utbyten av varor och tjänster med en expertpanel. Man kan paketera om det socialistiska budskapet på tusen sätt och alla låter alltid lika bra – men det förblir ändå bara en dröm. Socialism fungerar helt enkelt inte.

1 Response to “Strösselbrist och socialismens kalkyleringsproblem”



  1. 1 Välfärdsdebatten under januari månad | En ganska liberal blogg Trackback vid 1 februari, 2014 kl. 12:37

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Doktorand i filosofi som bloggar för att bejaka skrivlusten. Läs mer här.

Senaste inläggen