Min liberala politiska teori

Väldigt många läste texten jag publicerade igår om torrdockslibertarianism, och väldigt många av dessa blev mycket upprörda. Det är omöjligt för mig att besvara alla kommentarer som texten har fått och jag tänker inte ens försöka. Men det vore orättvist av mig att inte säga någonting alls.

Alla intellektuellt verksamma personer vet att det är lättare att kritisera än att försvara en teori. Ett försvar måste vara mer utförligt och, vilket nog är en sociologisk detalj snarare än en logisk, mer omsorgsfullt formulerad. Jag kan inte ge ett fullständigt försvar av en politisk teori. Det skulle för det första kräva ett utrymme motsvarande en hel bok och för det andra mycket större kunskaper och färdigheter än mina.

Men jag vill ändå föreslå ett alternativ till den torrdockslibertarianism som jag kritiserade igår. Inte ett fullständigt alternativ, av de skäl jag just nämnt, men en grovhuggen mall och en tankeriktning. Mitt förslag kallas bäst för liberalt, men utesluter inte den mer radikala libertarianska etiketten.

Utöver en positiv syn på marknadsekonomi har min som sagt grovhuggna mall fyra komponenter: den 1) är inte axiomatisk på samma sätt som torrdockslibertarianismen är, 2) är individualistisk och frihetlig, 3) är pluralistisk och – eftersom dikotomin har introducerats – tillåtande för a posteriori moraliska principer och 4) ger moralisk och politisk vägledning både konstitutionellt och substantiellt. Jag ska utveckla dessa komponenter nedan.

1) Icke-axiomatism
Jag tror inte att en politisk teori borde vara axiomatisk, i bemärkelsen att den håller vissa grundsatser för absoluta. Ronald Dworkin erbjuder i sin bok Justice for Hedgehogs ett intressant argument emot sådan moralisk axiomatism som jag har i åtanke.

Dworkin begrundar Humes lag som skiljer mellan värderingar och empiriska fakta. I korthet lyder lagen att det inte går att härleda ett är från ett bör. Dworkin ”vänder” på Humes lag och säger att värderingar själva är föremål för lagen och att varje bör därför måste ha ett annat bör bakom sig. Moraliska positioneringar har ingen startpunkt, utan föregås av andra moraliska positioneringar.

Jag tror att det ligger någonting i det Dworkin säger om moraliska värdeomdömen som gör en axiomatisk teorisyn svår att försvara. Vi måste bygga våra etiska teorier på någonting annat än otvivelaktiga grundsatser.

John Rawls föreslår att värdeomdömen kan rättfärdigas med hjälp av en metod som han kallar för reflektivt ekvilibrium. I stället för en uppsättning otvivelaktiga grundsatser borde en politisk teori byggas på ett sammanhängande system av antaganden som tillsammans, och alltså inte nödvändigtvis enskilt, bär kraft att motivera moraliska övertygelser.

Denna metod tillåter oss att justera vår teori när den stöter på motstånd eller ny information i stället för att vi måste försvara den med näbbar och klor även när den ger ohållbart kontraintuitiva konsekvenser. Det kanske låter motsägelsefullt, men icke-axiomatismen ger oss därför en starkare grund än axiomatism att bygga vår politiska teori på.

2) Individualism och frihetlighet
Jag tror att de flesta moraliskt laddade omdömen om politik kan och bör reduceras till vad som föreligger moraliskt mellan enskilda individer. Det innebär att interpersonell etik är av allra högsta vikt: det hör till politikens första frågor vad en människa är berättigad att göra mot en annan.

För de flesta som jag misstänker läser detta är den här typen av individualism sannolikt inte någonting kontroversiellt. I stället för att predika inför redan övertygade lägger jag därför individualismen åt sidan här.

Jag tror också att frihetlighet är av allra största vikt för en politisk teori. I korthet menar jag att människan inte i första hand är skyldig att rättfärdiga sitt beteende inför andra, utan att det är alla andra som är skyldiga att rättfärdiga eventuella frihetsbegränsande handlingar gentemot henne.

Detta återspeglas redan exempelvis i vårt nuvarande rättssystem, som ju antar att den åtalade är oskyldig tills motsatsen kan anses vara bevisad. Frihetlighet är sannolikt inte heller kontroversiellt för den som läser den här texten och lämnas därför nu också därhän.

3) Pluralism
Jag tror att det finns flera goda ting i världen och inte bara ett (jämför med icke-axiomatismen ovan). Därtill tror jag inte att alla goda ting i världen måste föreligga a priori, utan att de kan uppstå och kräva vår uppmärksamhet först när världens omständigheter påbjuder det.

Edmund Fawcett föreslår i sin bok Liberalism: The Life of an Idea en bred definition av liberalism. Enligt Fawcett har liberaler sedan tidigt 1800-tal samlats kring ett motstånd till makt, en tilltro till social progression, en respekt för människors förehavanden och övertygelser samt en acceptans för att det alltid kommer att finnas konflikter mellan människors intressen och trosföreställningar.

Jag tycker att det ligger någonting i denna breda beskrivning som vi bör anamma även normativt. Världen är beskaffad på så vis att vi varken kan eller bör låta oss vägledas av endast en moralisk grundprincip, utan redan på förhand borde anta att vi måste söka kompromisser i olika genuina värdekonflikter.

Det innebär att vi borde omfamna en politisk teori som inte förbinder oss till att alltid försvara och driva ett och samma intresse. Världen är komplex: en teori med på förhand givna beslutsvägar är för enkel för att kunna göra reda i den.

4) Konstitutionell och substantiell vägledning
Jag tror att en och samma politiska teori borde skilja mellan samt ge svar i två olika politiska dimensioner: den konstitutionella och den substantiella. Det vill säga, teorin borde kunna säga något både om politikens form och dess innehåll.

Anledningen är att jag tror att världen trots sin komplexitet kräver en sammanhängande normativ och deskriptiv analys, men inte en som är så dominant att den tillåter för despotism. Därför ska teorin skilja mellan de två politiska dimensionerna, och därför ska den vara fruktbar att anlägga i dem båda.

Punkterna 1-3 ovan kan ligga till grund för ett starkt försvar av en liberal demokratisk samhällsordning med maktdelningsprinciper och lagstyre. De kan bestämma politikens form.

När vi sedan bestämmer politikens innehåll, alltså parlamentarisk policy, borde vi inte behöva vända oss till en helt annan politisk teori. En och samma teori borde vara rik nog att kunna ge moralisk vägledning på en substantiell nivå. Punkterna 1-3 kan göra det.

Avslutningsvis
Så ser de fyra komponenterna ut i min grovhuggna mall över en politisk teori. Teorin är utan tvivel liberal, i konventionell bemärkelse. En mer fullständig artikulering av den måste också innehålla annat, som till exempel en idé om vad rättvisa är, men här nöjer jag mig med detta.

En styrka med teorin är att den kan anammas både av dem som kallar sig för socialliberaler och dem som kallar sig för libertarianer. Det gäller bara att skruva upp eller ned frekvensen på dess olika komponenter.

En svaghet med teorin är att den är avancerad. Vi vill gärna ha enkla svar på svåra frågor, men det går inte alltid. (Det är en av anledningarna till att jag kritiserar torrdockslibertarianismen.) Men jag tror ändå att teorin fångar mycket eller allt som en ”vanlig liberal” föreställer sig om världen. Det gäller bara att begrunda dess komponenter och bli bekant med dem.

Jag hyser inga förhoppningar om att torrdockslibertarianer ska förlåta mig för gårdagens inlägg, men det önskar jag mig inte heller. ”Lämna skeppet!” skrev jag igår, och jag säger samma sak idag. Er teori är inte bra, men det har min potential att vara. Välkomna till liberalismen!

Liberalismens likavärdesprincip och varför torrdockslibertarianerna inte förstår den

Jag har fått frågan vad liberalismens likavärdesprincip innebär, efter att jag vid flera tillfällen har åberopat den mot högerpopulismen. Frågan kommer från intelligent och påläst håll, så ett standardsvar om alla människors lika moraliska värde räcker inte. Det är ett svar utöver dessa ord som sökes.

Låt oss lägga den specifika frågeställaren åt sidan. Skepticism gentemot liberalismens likavärdesprincip återfinns på flera håll. Den här gången vill jag prata om en skepticism som är vanlig hos en viss typ av libertarianer som jag önskar att den etablerade politiska liberalismen fattade grepp om.

Libertarianerna jag har i åtanke behöver ett namn som urskiljer dem. Jag föreslår att vi kallar dem för torrdockslibertarianer. Hör mitt resonemang.

En varvsmästare baxar in ett skepp i en docka som töms på vatten så att skeppets skrov blottläggs för varvsarbetarna. På samma sätt baxar en viss typ av libertarianer in en teori om hur människan och samhället fungerar i en intellektuell torrdocka som töms på all information från världen runtomkring. Där, i en sluten tillvaro utan verkligheten som störande element, slipar och putsar man på sin teori om livet utanför.

Vissa torrdockslibertarianer uttrycker det som att man fastställer vad som föreligger a priori och med hjälp av logiska härledningar deducerar fram eviga sanningar om människans tillvaro. Varvsmästare Murray Rothbard noterar att det gäller för människan att hennes agerande är avsiktligt beteende; en sats som i sitt evinnerliga djup döljer kunskapen att varje marknadsintervention utgör en nettoförlust för samhället. Varvsgosse Hans-Hermann Hoppe demonstrerar att den som argumenterar emot honom förlorar sig själv i motsägelser; ett otvetydigt bevis för statsmaktens universella illegitimitet!

Kritiker har inte bara sagt att torrdockslibertarianerna svamlar, utan att de svamlar på ett väldigt specifikt sätt. Deras ”deduktioner” är egentligen meningsanalyser. I sin torrdocka kan de bara undersöka vad som redan finns på plats, inte skapa någonting nytt. Varvsmästare Rothbard och varvsgosse Hoppe säger ingenting om hur världen fungerar, utan ger bara en utförlig beskrivning av vad deras ursprungliga antaganden betyder. De upptäcker inte sanningar: de definierar dem. Eller med andra ord: de slår näven i bordet och bestämmer sig för vad de tycker om teorin de har torrlagt.

Så vad säger torrdockslibertarianernas teori? Eftersom textens tema är liberalismens likavärdesprincip nöjer vi oss med en undersökning av deras etik. Och eftersom varken skribent eller läsare har hela dagen på sig tar vi några genvägar.

En torrdockslibertarian hävdar (läs: har bestämt sig för) att människan har vissa negativa rättigheter som inte får kränkas. Då den intellektuella kulturen bland typerna vi pratar om är så fientlig gentemot intryck och information från världen utanför torrdockan nöjer man sig där. Den enda etik som en torrdockslibertarian finner intressant kan sammanfattas i dessa rättigheter.

Rättigheter är speciella. De kan bäras utan att användas. De innehas eller så innehas de inte. De kan respekteras eller överträdas. Rättigheter är minst sagt binära ting – åtminstone i jämförelse med exempelvis moraliska värden, som ju kan finnas till olika grader, och rättvisa, som ju inte erhålls eller tilldelas utan är ett tillstånd som kan infinna sig. Rättigheter är torra, stumma och begränsade etiska idéer. Men rättigheternas binära natur gör dem attraktiva för den som är skolad i en intellektuell kultur präglad av deduktion som dominerande metod. Man kan jobba med dem på samma bekanta sätt som man jobbar med axiomen i sina sociologiska teorier.

Men om man bara har rättigheter att jobba med så framstår naturligtvis liberalismens likavärdesprincip som mycket underlig. ”Värde”, säger man. ”Vad betyder det?”

För en torrdockslibertarian är värden subjektiva. Värde utgörs av en individs omdöme vad gäller nyttan av någonting. En hammares värde beror på vad jag som snickare har för avsikt att göra med den. En människas värde… Ja, ni förstår. Alla kan ju knappast ha samma värde, tänker en torrdockslibertarian, eftersom värden bestäms i relation till nytta, behov, begär, och så vidare. Likavärdesprincipen är en vederstyggelse, den hör inte hemma i torrdockan!

Just precis. Men i världen utanför finns det någonting utöver torrdockans nyttovärde, nämligen moraliska värden. De är till sin natur (menar de flesta sofistikerade tänkare, varav så gott som alla förresten befinner sig utanför torrdockan) oberoende av enskilda individers omdömen. De ”bestäms” inte av någon, utan kan på sin höjd ”upptäckas” genom sund argumentation.

Liberalismens likavärdesprincip är en sådan upptäckt. Varje människa bär ett moraliskt värde som bland mycket annat ålägger mänskligheten att uppmärksamma, synliggöra, erkänna, skydda och främja henne som individ. En liberal menar att detta görs bäst genom att garantera att hon är politiskt jämställd med varje annan människa. Och en liberal borde vara anständig nog att också låta likavärdesprincipen omfatta varje människas sociala jämställdhet. Mindre kan inte begäras.

Detta värdearbete görs i olika utsträckningar och med olika prioriteringar när världen så påbjuder. För tillfället blåser exempelvis kalla högerpopulistiska vindar som kräver att liberaler motverkar rasism, främlingsfientlighet och misstänkliggörandet av minoriteter. När det mojnar träder andra krav i kraft. Liberalismens verklighetsanknytning gör den till en dynamisk idétradition.

Det här är främmande tankar för en torrdockslibertarian vars etiska verktygslåda skramlar högt, tömd som den är på allt utöver binära rättigheter och isolerad som den är från omvärldens väderväxlingar. Här tillåts inga prioriteringar. Här finns inget utrymme för kompromisser. Allt eller inget, av eller på!

När då torrdockslibertarianer sjösätter sin teori i verkligheten är den inte bara så stum att den helt saknar navigation- och styrförmåga – den är också mottaglig för den allra värsta sortens rostskador. Ingen tog med sig in i torrdockan det faktum att människor kan vara impulsdrivna och irrationella vidunder. Man är helt blottad för de ondskefulla ting människan kan hitta på, och när man söker i verktygslådan efter lösningar hittar man bara samma gamla utnötta meningsanalyser: ”på en fri marknad skulle… det är inte en rättighetskränkning att…”

Till en torrdockslibertarian vill jag inte säga ”välkommen till verkligheten”, utan snarare ”lämna skeppet”. Välkommen till liberalismen! Vår skuta har seglat rakt genom förtryck och misär i tvåhundra år. Kliv ombord! Gör oss sällskap på resan genom det mörker vi sannolikt har att vänta en tid framöver. Ge likavärdesprincipen och därmed samtidigt människorna som omfattas av den en ärlig chans. Du kanske till och med kan tycka om det.

Libertarianer och Trump?!

Idag fick jag den här frågan: ”Har du någon förklaring till varför vissa libertarianer stöttade Trump, eller hellre stöttade honom än Johnson?” Nej, men jag har en magkänsla. Trumps anti-etablissemangkampanj har tilltalat libertarianer vars politiska åskådning centreras kring libertariansk klassanalys.

I korthet ser denna åskådning ut som följer. En samhällsgrupp har lyckats ta kontroll över statsapparaten och använder denna för att främja sina egna intressen. Till gruppen hör framför allt politiker, men också delar av näringslivet, journalistiken, akademin och andra i samhällets intelligentia.

Gruppen, som kan kallas för härskarklassen, kontrasteras med en annan, som kanske kan kallas för medborgarklassen eller liknande och som de flesta av oss ”vanligt folk” tillhör. Dessa två samhällsklasser befinner sig i intressekonflikt med varandra.

Härskarklassen använder statsapparaten till att utvidga politikens sfär, så att politiker får bestämmanderätt över mer i samhället. Enskilda företag, vars kapital kan gynna politiker både lagligt och olagligt, tilldelas marknadsandelar och juridiska privilegier av politikerna. Journalister och akademiker ger sig själva uppdraget att granska och studera dessa politiker och företag från ett perspektiv som till sin essens gynnar dessa verksamheter: man ifrågasätter till exempel inte varför det finns privilegier att erhålla utan bara storleken och utformningen på dem, varför de tilldelades en viss aktör i stället för en annan, och så vidare.

Detta sker på medborgarklassens bekostnad. Härskarklassen snedvrider konkurrensen, vilket sätter marknadskrafterna och dess prissignaler ur spel. På så vis blir livet dyrare för vanligt folk, liksom att deras initiativ som konsumenter och producenter undermineras. Resultatet blir ett dysfunktionellt samhälle där enskilda individers frihet och egenmakt ständigt inskränks ”för samhällets bästa” – det vill säga för härskarklassens.

Den libertarianska klassanalysen kan användas till gott. Mattias Svenssons ledarkrönika den 18e oktober med rubriken ”Centralbankernas experiment har skapat ett kreditmonster” är ett exempel på detta. Men analysen kan också användas till ont. Det finns libertarianer vars hela politiska åskådning centreras kring klassanalysen. För dem är allt eller nästan allt som skrivs i ”mainstream-media” och från etablerade forskningsinstitut yttringar av att härskarklassen främjar sina egna intressen.

Därför är, för dessa libertarianer, också allt av godo som motarbetar politiker, och näringsverksamheter, journalister och akademiker som verkar i politikernas gräddfil. Inklusive Donald Trump och hans anti-etablissemangkampanj.

De libertarianer som faktiskt har stöttat Trump är nog förhållandevis få. Desto fler har dock systematiskt förminskat kritiken mot Trump och hans kampanj. Man har lyft fram andra populister och alternativa narrativ om samhället med motiveringar om att dessa är lika värdefulla som ”härskarklassens”.

Sådan är min magkänsla. Jag har inte följt presidentvalet tillräckligt nära för att kunna belägga min känsla med stöd (det vill säga med länkar till obskyra forum där nötlibertarianer samlas och dunkar varandra i ryggen). Det intresserar mig heller inte nämnvärt. Den nuvarande utvecklingen i världen är nog nästan helt oberörd av utvecklingen i libertarianismens ytterkanter.

Tills vidare får de försvinnande få libertarianer som vi nu talar om hetsa hur mycket de vill om härskarklassen och dess medlöpare. För mig är det just nu mest angeläget att fokusera på två av liberalismens viktigaste arvegods: likavärdesprincipen och teoribildningarna om konstitutionell rätt. För första gången på länge kan dessa behöva försvaras på allvar.

Individualisten John Stuart Mill

I våras skrev jag en text om John Stuart Mill. Ladda ned den i PDF-format här.

Kärt barn har många namn. Vi känner John Stuart Mill som en progressiv optimist, som liberal, utilitarist och empiricist. Alla är de namn på olika berättelser vi kan ge om en av den moderna tidens mest inytelserika filosofer. […] Min avsikt med den här artikeln är att ge en berättelse om individualisten John Stuart Mill.

Milgrams lydnadsexperiment: ett vetenskapligt misslyckande?

Stanley Milgrams lydnadsexperiment från 1961 (och en period framåt) är ett av historiens mest kända socialpsykologiska experiment. Det refereras ofta till som ett exempel på att människor är en slags lydnadsvarelser som är beredda att göra nästan vad som helst mot varandra. Man har till och med baserat en spelfilm på experimentet (6,6/10 på IMDb).

Lydnadsexperimentet kan dock ifrågasättas på flera grunder. På Wikipedia nämns till exempel etiska aspekter, då det bland annat framkallade en ”extrem känslostress” hos deltagarna. Men man kan också kritisera studiens kvalitet. Vilka slutsatser kan dras av experimentet?

Den frågan engagerade (bland andra) Charles Helm och Mario Morelli redan på sjuttiotalet. I en forskningsartikel med titeln ”Stanley Milgram and the Obedience Experiment: Authority, Legitimacy, and Human Action”, publicerad i Political Theory (7:3, 1979), angriper de lydnadsexperimentet från flera mycket intressanta vinklar. Jag återger här i korthet några av deras argument.

Till de slutsatser som Milgram drog av experimentet hör att ”lydnad” reflekterar en psykologisk mekanism då en individ resignerar som agent, betraktar sig själv som ett verktyg för en auktoritet och avsäger sig allt ansvar för sina handlingar. Detta invänder Helm och Morelli emot.

Milgram tycks göra begreppsliga förenklingar som försvagar hans slutsatser. Han låter begreppet ”lydnad” smälta samman med andra, som till exempel anpassning, samtycke, acceptans, kraft, influens, resignation, legitimitet och övertalning. Begreppsapparaten som används för att utforma experimentet kan alltså vara så bristfällig att studiens resultat är vilseledande. Såhär skriver Helm och Morelli:

Milgram’s efforts to sever the evaluative components from the language of legitimacy and authority have rendered his analysis morally obtuse and place in question its meaning (s. 329).

Det är inte heller säkert att auktoritet i vetenskap går att jämföra med auktoritet i politik. Det kan röra sig om två helt olika fenomen. För den individ vars psykologi vi studerar kan skillnaden vara fundamental: det förra gäller att vara underställd en intellektuellt överordnad, det senare konstitutionella samhällsförordningar. Det är starkt att anta att ”auktoritet” och ”lydnad” är samma sak i båda fallen och att vi kan förstå det ena genom att studera det andra.

I en förlängning av detta kan vi föreställa oss att samma individ får samma uppdrag i två olika kontexter, två olika situationer och av två olika auktoriteter. Milgrams studie kanske säger någonting om människans beteende i laboratorier, men ingenting om hur hon fungerar ”ute i verkligheten”:

Perhaps the lesson of Milgram’s work is how unlike other (legitimate) social institutions the psychological laboratory is (s. 334).

Kanske är Milgrams lydnadsexperiment intressant endast för att det hör till en viss social kontext. Det genomfördes bara några månader efter att rättegången mot SS-officern Adolf Eichmann inleddes i Israel. Ett av Milgrams syften var att utreda substansen i påståenden som ”soldater lyder bara order”. Milgram spekulerar i att om en enskild forskare kan få folk att göra så hemska saker, tänk vad en hel statsapparat kan lyckas med.

Dess kopplingar till närmast existentiella frågor om människan gör Milgrams lydnadsexperiment attraktivt, på ungefär samma sätt som olyckor kan locka vår sorgliga nyfikenhet. Men dess vetenskapliga brister kan göra att experimentet inte är tillförlitligt.

Av skäl som dessa borde vi kanske vara försiktiga med att använda Milgrams lydnadsexperiment som referens. Det har helt enkelt inte mycket att säga om hur människan är beskaffad. Inte heller tycks Milgram göra sig särskilt på film. För 6,6 poäng på IMDb är väl ingen hit?

Bokrecension: The Ideals of Inquiry, av G.E.R. Lloyd

Sir G.E.R. Lloyd är professor i antikens filosofi och vetenskap vid Cambridges universitet. I sin mycket läsvärda filosofihistoriska bok The Ideals of Inquiry: An Ancient History som nyss (2016, Oxford University Press) kom ut i pocketformat försöker Lloyd att besvara tre frågor: Hur angreps den tidens problemställningar i Grekland, Mesopotamien, Kina och Indien? Vilka antaganden gjordes om undersökningsföremålen? Varför betraktades efterforskningarna som värdefulla?

Bokens övergripande tes är att de politiska system som tänkare har verkat inom har haft ett stort inflytande på hur de bedrev sina undersökningar. Till exempel menar Lloyd att det antika Greklands demokrati främjade en viss typ av argumentation. I både politiken och rättsväsendet var stöd från majoriteten essentiellt. Den som till exempel ville dra ut i krig eller driva ett fall i domstolen var tvungen att lägga fram sunda skäl för sin sak. De tyngsta argumenten vann debatten.

En följd av detta var att argumentationen skiljdes från personen. Till exempel lät Platon i en välkänd demonstration av sin filosofiska metod en slavpojke lösa ett matematiskt problem. Utan att det var hans avsikt visade Platon därmed också att han inte levde i föreställningen att problemets lösning var beroende av problemlösaren som person.

Lloyds andra och tredje fråga gäller vilka antaganden som gjordes om ämnena som avhandlades, och vilket värde undersökningarna hade. Det förra kan illustreras genom en snabb blick på vilka antaganden modern vetenskap gör.

I vissa fall av våra samtida vetenskapliga frågeställningar är det tveksamt om undersökningens föremål ens existerar. I fysikens strängteori, för att nämna ett exempel, är mycket av den vetenskapliga insatsen matematisk snarare än experimentell. Det beräkningarna gäller är inte testbart, åtminstone inte med dagens teknik. Därmed kan frågan ställas om forskarna arbetar med någonting i verkligheten, eller med någonting som är höjt över det världsliga.

Vetenskapen under antiken var inte lika djuplodande som den är idag, men den ackompanjerades ändå av liknande ontologiska frågor. Man försökte att besvara dem till exempel genom olika elementläror, atomism, kontinuumism och så vidare. Ibland var sådana frågeställningar värdefulla för att de ledde till Upplysning eller Sanning, och ibland för att de praktiskt nog kunde ligga till grund för tekniska innovationer med ekonomiska eller militära funktioner.

Det historiska materialet i The Ideals of Inquiry är omfångsrikt och författarens intellektuella gärning är enorm. Men boken inte okontroversiell. Lloyd menar att gränsen mellan antikt och modernt tänkande borde suddas ut, liksom även dem mellan olika antika folk. Skälet som anförs är att alla människor har samma slags förmåga till resonerande, vilket ju i sammanhanget tycks vara ett närmast trivialt påstående som inte motiverar att fruktbara distinktioner förkastas.

Därtill förespråkar Lloyd en annan metod än vad som annars är vanlig i den här typen av historieskrivningar. I korthet är det många saker som försvårar en historikers arbete. Ofta är det skrivna material som finns bevarat mycket fragmenterat, och inte sällan kryddat till nedtecknarens fördel. Därför ägnar sig historiker traditionellt sett åt en stor portion tolkning.

Lloyd vill lämna denna tradition och i stället använda en jämförande metod. Kunskap om hur man tänkte i antiken ska uppnås genom att man jämför olika antika samhällen och noterar likheter och skillnader dem emellan. Projektet är lovvärt, men kanske gör de många hinder som föreligger att det förblir ett ouppnåeligt ideal.

The Ideals of Inquiry är en mycket välskriven och berikande filosofihistorisk bok med ett sällsynt grepp. En kort återgivning av det här slaget gör den inte rättvisa. Boken är förvisso utgiven på ett akademiskt förlag och med specialister som tilltänkt publik, men det tydliga språket och de många illustrationerna gör läsningen bekväm även för allmänintresserade.

Kvotering, klassiska liberaler och den politiska filosofins första fråga

”Regeringen lägger ett lagförslag om kvotering till bolagsstyrelser. Senast 2019 ska 40 procent av ledamöterna vara kvinnor, annars väntar böter … mellan 250 000 och fem miljoner kronor, beroende på bolagets storlek.” (DN)

Kvotering är ett av flera fenomen som tydliggör hur liberaler som är lagda åt det mer klassiska hållet gör skillnad på tvingande lagar och tvingande normer.

Det råder inga tvivel om att sociala normer har en stark inverkan på samhällets utformning. Vad gäller problemet som ligger till grund för regeringens lagförslag är det patriarkala normer som hindrar kvinnor från att avancera i näringslivet. Det finns inga skäl för klassiska liberaler att förneka detta.

Men en klassiskt liberal menar att sociala normer inte är av en natur som är politiskt intressant. Den politiska filosofins ”första fråga” gäller enligt den klassiska liberalismen vad som berättigar människor att använda »våld eller hot om våld« mot varandra. Sociala normer, vare sig de är goda eller onda, har inte med den frågan att göra. De rättfärdigar inte tvingande lagstiftning.

Ibland har detta kontraintuitiva följder. För en klassiskt liberal är en lag som förbjuder någonting som ingen ägnar sig åt, som exempelvis att stirra in i solen tills ögonen går sönder, politiskt intressant medan en social norm som förbjuder någonting som alla ägnar sig åt, som till exempel att tvätta händerna efter toalettbesök, är politiskt ointressant. Klassiska liberaler skulle protestera mot solstirrarförbudet men förbli tysta vad gäller handtvättarförbudet.

Den klassiska liberalismen har därför ett ”verklighetsproblem”. Vissa fenomen, som solstirrarförbudet, är politiskt intressanta trots att de endast har en hypotetisk eller abstrakt inverkan på de flestas liv. Andra fenomen, som handtvättarförbudet, påverkar många människor direkt och omedelbart men förblir ointressanta. Hur verklighetsnära är den klassiska liberalismen?

Å andra sidan, precis som att klassiska liberaler inte borde förneka att sociala normer har en stark inverkan på samhällets utformning borde ingen annan förneka att frågan om »våld eller hot om våld« är av en alldeles särskild natur. Varje seriöst politiskt tänkande person måste förr eller senare söka ett svar på den. Och då kan klassiska liberaler ha ett försprång.

När man konfronterar den politiska filosofins ”första fråga” finner man, förhoppningsvis, att även idéer som inte är verklighetsnära kan ha ett mycket högt värde. Om det hypotetiska och det abstrakta uteblir från politiskt tänkande blir samhällsdebatten fattigare – och potentiellt farligare, eftersom vissa stenar då inte lyfts på och granskats. Vem vet vad som finns därunder?

Erik Hultgren, före detta politisk redaktör på Blekinge Läns Tidning, kommenterar regeringens lagförslag på följande vis:

… en vanlig börsbolagsstyrelse består av 6 personer. Minst 40% av båda könen innebär för de flesta tvång på 50/50. När en kvinna avgår kan hon bara ersättas av en kvinna. Samma sak för en man.

Det kan snart bli verklighet att kompetenta personer väljs bort till förmån för någon med en statligt sanktionerad könstillhörighet. Även andra än klassiska liberaler borde tycka att det är viktigt och medge att det kan ha en stark inverkan på samhällets utformning – kanske inte alltid på ett önskvärt vis.

Men klassiska liberaler borde nog, inte minst för den politiska taktikens skull, försöka att besvara andra viktiga frågor. Kan man finna ideologiska svar på hur problemet med patriarkala sociala normer kan lösas? Eller kan man förklara varför det inte är ett problem? Många väljare ställer frågor av det slaget. Om klassiska liberaler inte har bra svar, eller inte kan göra sina svar tillgängliga och tillfredsställande, riskerar man att hamna på efterkälken. Varför är skillnaden mellan tvingande lagar och tvingande normer så viktig?